Ryggont samt träning

Fick ändan ur och beställde tid hos en fysioterapeut (nytt namn för sjukgymnast). Har ont i ryggen och höften, vilket jag också hade för flera år sedan, har artros i ländryggen. Då blev det klart bättre efter osannolikt enkla små övningar hemma. Men nu har det slagit till igen, antagligen för att jag nu väger tresiffrigt (tack snälla Ergenyl och Zyprexa för hjälpen ) Tänker att jag lär inte bli smal över en natt, men kanske kan jag jobba på att stärka upp musklerna lite ändå. Vi får se vad han säger.

På ämnet träning så nämnde jag för min psyksköterska att jag de senaste 15 åren eller så haft perioder då jag tränat regelbundet, 2-3 gånger i veckan så svetten lackade, men att jag aldrig fått någon "kick" av det eller tyckt att det förbättrat mitt psykiska mående. Hon hade frågat en gammal erfaren fysioterapeut om hon någon gång sett att mediciner kunde påverka den biten, och fick svaret "absolut!" Bara spekulationer, men om man är inne och påverkar belöningssystemet i hjärnan genom t.ex. neuroleptika kanske man inte längre är så känslig för den uppiggande effekten? Individuellt förstås! Känns bra att veta för egen del åtminstone, då behöver jag inte känna mig konstig utan kan mer tänka att jag behöver träna för att det är nyttigt, inte för att det ska kännas på något visst sätt, ungefär som man borstar tänderna - det är inte världens kick precis men man vet att det är bra.

Lycka till med fysiotherapin! Jag har också besvär av ländryggen och bäckenet och har fått sådana enkla övningar. Jag tror att de verkligen hjälper och jag tror även teoretisk i dem, men ändå blir det ganska många dagar inte av, hur dum/lat är jag då?

Beträffande träning: jag känner igen vad du menar. Tidigare tränade jag mycket (Väldigt mycket kan jag väl säga, har tävlad rod som 20-25 åring), men sedan jag medicinerar bryr jag mig inte så mycket längre. Jag kan fortfarande springa eller cykla, men om det inte går fort, då är jag lika likgiltig än när det går bättre. Lite "kick" ger det fortfarande, men långt ifrån detsamma som tidigare. Har tänkt att jag ju hade fått barn, att jag blev äldre, klokare, men har också övervägt om det kunde vara medicinerna, utan att få svar. Interessant alltså att den erfaren fysiotherapeuten direkt svarar "absolut". Men ja, vad gör man med den nya vetskapen? Det blir säkert ingen orsak för min läkare att sätta ut medicinerna .

Ma-ar skrev:Men ja, vad gör man med den nya vetskapen? Det blir säkert ingen orsak för min läkare att  sätta ut medicinerna .

För egen del känns det mest som att något som kan vara bra att veta, att det kan vara nyttigt utan att kännas särskilt bra, så jag får ha andra motiv än att må subjektivt bra utan mer se på att jag teoretiskt vet att kroppen behöver det.

Nu är jag för klumpig och har för ont för att kunna ens promenera snabbt, men jag hoppas det ändrar sig.