Så himla trött på det här!

Hej alla!
Måste bara få skriva av mig lite. Just nu är jag verkligen bara så arg och ledsen, jag hatar att vara så här ojämn i mina känslor! Jag har ingen som helst anledning att känna såhär, tvärtom! Imorgon kommer en av mina bästa vänner och hälsar på mig som jag inte sett på över ett år, jag har fixat och grejjat inför detta hela veckan och jag borde vara jätteglad! Men det enda jag kan känna är att jag vill krypa ner under täcket och gråta tills tårarna tar slut.
Det här gör mig så jäkla förbannad att livet hela tiden får stå på paus för att jag aldrig vet i vilket stämningsläge jag är! Vill ju inte ställa in med min vän pga. detta, samtidigt så går ju dessa jäkla känslor inte att stänga ute.
Blir så trött på det här!!!
Vill bara göra slut med mig själv!
Blir så förbannad över alla käppar i hjulet det här sätter för mig!
Finns det någon mer som känner såhär?

(vill även säga att senast jag var på forumet så var jag under utredning, har nu fått diagnosen BP 2)

Ja det är nog så det är för typ... alla. Verkar inte som att någon är särskilt på topp här just nu. Hoppas att det känns bättre i morgon när du är med din vän!

Hoppas det gick bra att träffa din vän.

Jo, det är ju bland det värsta med sjukdomen, att aldrig veta när den ska slå till igen. Jag är nog ganska öppen numera med att säga när något planeras att jag kanske kommer behöva ställa in med kort varsel, men det funkar ju inte alltid det heller, t.ex. om det är bröllop eller jämn födelsedag i familjen så förväntas man vara där... Ibland mår jag bättre när jag kommer iväg, ibland inte alls och vad kan man säga annat än att det suger...

Hur är det nu med dig, Rebbek?

Ingen tröst, men Oh ja, vad jag känner igen mig. Gjorde exakt samma sak för två månader sedan. Nöjd och pigg på att vännen som rest långt skulle komma. När hon kom var jag så låg att jag tvingade mig. Jag var irriterad på henne och trött på allt.

Är också trött på att inte veta vilken stämning jag kommer att befinna mig i. En av mina närmsta vänner fyller år och jag är bjuden dit på fredag kväll. Hon visste inte vilka som skulle dyka upp, och jag kan inte heller säga om jag kommer eller inte. En halv dag i taget.

Klockren beskrivning.

rebbek skrev:Jag har ingen som helst anledning att känna såhär, tvärtom!

Därför att det man känner kommer från kroppen och vad man drar för omedvetna slutsatser om det. För en del kan denna förklaring låta som voodoo men det är en fråga om hur man tolkar det. Önskar jag kunde formulera det bättre. Det är i varje fall en förklaring som ställer allt på ända och öppnar för helt nya möjligheter att förstå vad som faktiskt händer. Frågan är om man vill förstå.

rebbek skrev:Imorgon kommer en av mina bästa vänner och hälsar på mig som jag inte sett på över ett år, jag har fixat och grejjat inför detta hela veckan och jag borde vara jätteglad!

Två saker:
1. Du har fixat och grejjat hela veckan och borde vara - jättetrött! Du har antagligen inte heller startat från ett helt neutralt, utvilat, ångestfritt läge. Så du går hela veckan med en anspänning som bygger på din tidigare kanske förhöjda anspänning. Till sist orkar inte hjärnan mer. Glädjen är det första som stängs ner eftersom den inte är livsnödvändig - att den är nödvändig för att livet ska vara värt att leva är tyvärr inte något som det naturliga urvalet tar hänsyn till.
2. Du har kravet på dig själv att vara jätteglad - du tycker åtminstone att du borde vara det. Det är det absolut säkraste sättet att inte kunna njuta och vara glad!

Du behöver inte alls känna dig dum för att du inte fattat det, det är nästan ingen som har (jag vill på intet vis framhäva mig själv )...