funderingar kring trigger

träffade min nygamla läkare häromdan. hon är riktigt bra.
Hon frågade mig om mina depressiva skov som jag haft tidigare. När jag räknade upp dem visade det sig att de hållit väldigt länge, över ett år och i vissa fall 3-4 år.
Sen frågade hon mig om min levnadssituation i relation till depressionerna, och det känns så dumt att jag själv aldrig ställt mig den frågan.
Det har alltid hänt någon livsomvälvande i relation till mina depressioner. Och inte bara negativa saker, faktiskt oftast positiva förändringar och inte stora grejer alltid.

Så då börjar jag fundera på hur jag är funtad egentligen.
Jag blev deprimerad när jag fick barn, jag blev deprimerad när jag kom in på den där bästa skolan, jag blev deprimerad när vi flyttade. ett par exempel som jag tänker att alla människor går igenom i sina liv. Varför utlöser det årslånga depressioner för mig.
Är jag superkänslig för förändring?
Och hur ska jag då se på framtiden?
Ska jag gräva ner mig under jord och mull och ligga helt stilla, för alltid, eller ska jag gå ner mig för minsta lilla grej.
Känns också så patetiskt, att inte klara av livet, om det nu är så.

Jag har inga svar. Fast för mig låter det inte så konstigt om man kan vara känslig för förändringar i allmänhet. På ett sätt gillar jag omväxling men jag mår inte bra av det, även om det inte blir så extremt som åratal av depression.

Om det inte är något du "åstadkommer" avsiktligt så är det inte patetiskt. Ingen människa är fullkomlig.

tack det var snällt sagt.
Men jag kollade upp synonymer för patetisk :högstämd, gripande, rörande, känslosam, fylld av patos, lidelsefull; högtravande, melodramatisk, svulstig; löjeväckande, ynklig, ömklig, misslyckad.

stämmer in på de flesta.

Förlåt chai, jag är låg just nu och ditt svar var faktiskt givande och tröstande. Jag kan bara inte se något gott i någonting just nu. Du vet säkert hur det kan vara.

Hm, förlossningsdepression är ju inte så ovanligt, om man börjar en efterlängtad utbildning kan nog prestationsångest ställa till det och vid en flytt kommer man ju till något okänt, känner kanske få där och lämnar ju också något.
Allt detta innebär ju stor stress.
Man brukar ibland använda någon sorts tabell med stressande livshändelser som är poängsatta utefter hur mycket det riskerar att försämra hälsan för personen som drabbas. Ju mer som händer samtidigt, desto större risk och då räknas både positiva och negativa händelser.

Själv blir jag ju sjuk om det blir för mycket jobbstress, men jag ser ju ändå alltid positivt på jobbet då, hypoman.

Ja stresskänslig då, kanske. Låter lite bättre.
Men samtidigt lite väl mycket, men det är väl bipolär sjukdom, att ha ett par år med extrem ångest och ett par bra år och sen lite nu och då galna perioder.

Så det har gått för mig iaf, men skoven utlöses alltid av nåt.
Hur hanterar man det, hur skärmar man sig? Finns det något svar på det? Medicin?

De tre tydligaste gångerna jag gått in i rejäl depression har det varit i samband med 1. Bröllop, 2. Nytt jobb och 3. Nytt jobb.

Även positiva livshändelser kan räknas till stress. Stress kan lätt trigga igång episoder. Så jag tycker inte det är så konstigt trots allt att bli deprimerad när något stort händer. Men man kan lära sig hantera stress och man kan lära sig upptäcka att man är på väg neråt innan och försöka rädda upp situationen. Man kan inte undvika förändring i all evighet, och det ska man inte behöva heller. Det gäller att hitta strategier för att hantera stress och hålla sig flytande.

Jag hanterar stress genom att gömma mig. Krypa ner under täcket, antar att det finns bättre sätt, måste bara lista ut dem.