Taggar

  #etiologi     #mani     #samhälle     #studie     #depression     #diagnostik     #psykologi     #artikel     #stämningsläge     #läkemedel     #hjärnan     #myt     #neurologi     #npf     #perception     #psykos     #attityder     #stigma     #ångest     #mindhacks  
Nytt sedan sist

Load Newest Topics
Topics Since Last Visit
Skaffa Appen



Föräldratråd

Skapa nytt ämne   Svara på ämnet

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner

Föräldratråd

Inlägg av Berguv i ons jan 25 2017, 19:21

Jag tycker vi behöver en föräldratråd här. Det är sällan tålamodet sätts så på prov som när man är förälder. Irritationen ligger nära till hans liksom ångesten att känna sig som en värdelös, misslyckad förälder. En snabb berg- och dalbana.

Nyss bröt jag ihop av att inte få med mig barnen till 9-åringens simträning. Detta var inte första gången, de senaste gångerna har det blivit mer inställt än att vi kommit iväg och när vi kommit iväg blir det för sent pga diverse småtjafs. Ändå vill han simma, det är hans grej (tävlar framgångsrikt). Min son är stark och väldigt envis, han ger sig aldrig. Själv vill jag stå på mig och inte ge efter så att han alltid får rätt. Vi hetsar upp varandra. Jag kan inte låta bli att känna att jag tappar greppet, börjar skrika och blir ledsen medan sonen triumferar. Ofta slår han mig och han är så stark och tung att jag inte kan lyfta honom för att bära honom till bilen. Det är ju han som verkligen vill simma. Ändå blir det så här. Idag handlade bråket om en sån småsak som att Lillebror som skulle följa med och titta på träningen inte fick ha surfplattan där, enligt storebror.
Maken hjälper inte till, han har sina dagar, jag mina. Han kritiserar mig för att inte klara situationen.

Vi har ofta konflikter vid läxläsningen. Nästan jämt. En daglig kamp. Men med lillebror är det hur lätt som helst, allt bara flyter på.

Jag känner mig inte som någon vidare mamma, även om barnen säger att jag är det. Idag känns det som jag inte vill vara mamma överhuvudtaget. Kanske jag borde flytta från familjen, min man och jag har inte heller någon vidare relation just nu, bara gnäll och ingen uppskattning.

Nu har det i och för sig lagt sig lite sedan bråket, så de mest negativa tankarna har släppt.

Jag undrar om det bipolära spelar in i att det blir så mycket känslor hela tiden, att det blir en daglig berg- och dalbana? Att ångesten och svarta tankar kommer vid varenda liten konflikt. I och för sig brukar jag inte vara långsint. Men att alltid förlora mot en 9-åring tär på självförtroendet.
Vid nattningen brukar dock barnen alltid säga att de älskar mig och be om förlåtelse. Men det är inte alltid jag tar in det.

Fortsätt gärna tråden genom att berätta om ert föräldraskap och situationer ni vill skriva av er om!
avatar
Berguv
Rekorderlig Medlem
Rekorderlig Medlem

Posts : 430
Join date : 16-01-15

Till överst på sidan Gå ner

Sv: Föräldratråd

Inlägg av Berguv i fre jan 27 2017, 09:20

Igår blev det pannkaka igen. Läxläsningen med en 8-åring och en 9-åring tog 2h. Egentligen inte själva läsandet, men allt väntande och tjat för att få till det. Fullt slagsmål mellan barnen under tiden. Läggningen tog 2h den också, mest för att ena sonen retas.

Vi hade ett första besök hos en barnpsykolog igår och det känns som att sonen levde ut allt vi pratat om som vi ska försöka minska.

Jag undrar om allt är mitt fel. Att de inte lyssnar på mig, att jag inte har tålamod utan blir så lättirriterad? Sonen går igång när jag visar svaghet och provocerar enormt för att få mig att bryta ihop.

Han är kanske osäker på om jag älskar honom för att jag skäller på honom så ofta, men inte på syskonet. Men vad ska jag göra vid provokationer. Igår klippte han sönder strumporna. Då skällde jag inte, kramade och sa att det var väl inte så bra gjort, hur tänkte du då?
avatar
Berguv
Rekorderlig Medlem
Rekorderlig Medlem

Posts : 430
Join date : 16-01-15

Till överst på sidan Gå ner

Sv: Föräldratråd

Inlägg av Ma-ar i fre jan 27 2017, 09:38

Låter mycket jobbigt. Barnen och föräldraskapet är ändå oftast det käraste man har. Visst säger det något när det händer främst med den ena sonen och inte med den andra. Tydligen har du en tillfredställande, good-enough eller till och med helt ok eller bra föräldrastil med lillkillen och jag undrar då vad det är i stora sonen som ruller igång hoss dig de här svåra perioder. Känns det bra att vara med honom hos barnpsykolog, kunde ni(?) också prata enskild med psykologen? Har din man och skolan samma problem med eller kring honom?

Jag känner inte igen detta från våra stora söner, i alla fall inte i den här ålderns som du beskriver. Vår lillkille kan däremot bli väldigt arg och då slår han mig, klöser, sparkar, biter mm. För ca 3/4 år sedan var det fruktansvärt, då hände det flera gånger dagligen och i långa perioder. Vi blev skickad via BVC till BVC-psykologen, men det gav verkligen inte något. Hon sa egentligen endast att han inte fick slå mig och att rutinerna var viktiga. OK, det var ju inte så nytt. Men senaste tider har det blivit mycket bättre. Han vet nu mer rationellt att han egentligen inte vill slå mm, och perioderna går mycket bättre att bryta. Men har är ju bara fyra år, stor skillnad med din son.

Vad jag lite läser i din berättelse är en tävlingskänsla. Dy skriver om vinna, och om att visa svaghet etc. Oppfostran bör egentligen inte vara någon tävling mellan barn och föräldrar, men jag förstår hur du menar, han ska ju inte allt bestämma och "köra över dig". Men kanske en lite funderare om din tävlingsinstinkt kanske kommer in här i barnuppfostran?
avatar
Ma-ar
Rekorderlig Medlem
Rekorderlig Medlem

Posts : 407
Join date : 16-01-12
Location : Östergötland

Till överst på sidan Gå ner

Sv: Föräldratråd

Inlägg av Ma-ar i fre jan 27 2017, 09:46

Jag kan skriva något annat.
Vi har varit med mellansonen, 14 år, på samtal i skolan. Vi bekymrar oss ofta och ganska mycket om honom. Han är tystlåten, har ingen ork för hans idrott längre, vill helst sitta på soffan och titta film. Han har alltid varit en drömsk och tyst kille som inte ser vad som händer och fladdrar rund utan att egentligen göra något på riktigt. Med hemläxor märker vi att han nte alls vet vad som sagts i skolan, han kan inte fokusera och koncentrera.

Hittils har vi fått en annan bild i skolan. Han skulle räcka up handen, vara helt med på lektionerna etc. Men nu vi bad om ett samtal eftersom vi såg att sonen började må dåligt av hans sätt att vara såg skolan ungefär samma bild. Så nu har vi bestämt att han ska bli utredd inom skolan vilka behov, mer än hörselkåpor och sitta framför i klassen han behöver. Sonen tycker det är lite pinsamt, men är helt med. Hoppas det ger något. Innan jul var jag rädd att han skulle bli deprimerat, men det är lugnare nu.
avatar
Ma-ar
Rekorderlig Medlem
Rekorderlig Medlem

Posts : 407
Join date : 16-01-12
Location : Östergötland

Till överst på sidan Gå ner

Sv: Föräldratråd

Inlägg av Berguv i fre jan 27 2017, 10:58

Visst har jag tävlingsinstinkt och är prestationsinriktad. Det kanske märks. Den här kampen mellan oss är jättejobbigt. För mig känns det ibland som att jag är tillbaka i situationen då jag blev mobbad i skolan, då jag själv inte kunde säga ifrån och inte har någon pondus alls. 9-åringen blir mobbad i skolan och jag upplever att han närapå mobbar mig hemma ibland när vi blir för trötta och jag tappar greppet. Han triumferar och skrattar när jag gråter. Men så är det bara ibland.
Jag tänker att det kanske är så här mina bipolära problem kommer fram mest, att jag är lättprovocerad, höjer rösten istället för att hålla mig kall, vilket triggar en konflikt. Jag blir hysterisk när provokationen går för långt, gråter, blir nedstämd får ångest och känner att jag är dålig mamma och borde flytta från familjen. Snabbpendlande. Allt började med att jag var motiverad och ex. skulle ta tag i läxläsningen.

Jag tror alltid mycket på att en psykolog ska hjälpa vid första träffen. Förväntningarna följs sällan upp. Men nu tror jag på det här igen, han verkar bra.

Min man har mycket mer auktoritet så barnen gör mer som han säger. Men även han blir utsatt för strul och provokationer. Men han hanterar det lugnare. Jag har svårt att hålla mig lugn. Värst är det hemma när mannen inte är hemma, han har aldrig sett hur det är då.

Jag förstår att din situation också är jobbig med en mer apatisk son. Jag vet inte något som kan hjälpa angående detta. Men du verkar jobba på bra som tar tag i det tillsammans med skolan.
avatar
Berguv
Rekorderlig Medlem
Rekorderlig Medlem

Posts : 430
Join date : 16-01-15

Till överst på sidan Gå ner

Sv: Föräldratråd

Inlägg av chai i fre jan 27 2017, 11:54

Själv har jag inte så mycket att komma med. Visserligen har jag två barn, men de är gott och väl vuxna nu. Minns inte att det var några stora problem med aggressivitet, klart de kunde få utbrott någon gång, de får väl alla, men det var ingen stor grej. De är också nu som vuxna ganska glada och "mjuka" som personer så det kanske är mer en fråga om temperament. Den yngsta hade depressionsperioder i tonåren, BUP/Ungdomsmottagningen var inkopplade ett tag, men mycket av det har fått sin förklaring senare och det verkar vara betydligt bättre nu.

Jag har nog oftast rätt mycket tålamod, är mer lagd åt det hållet (jag har alltså inga särskilda knep utan funkar bara så). Då har man ju ett försprång.

Tycker att ni som är föräldrar och faktiskt försöker ta itu med situationen är jättefina! Inte alla föräldrar som orkar ens försöka. Sedan är det säkert inte superenkelt att hitta en lösning omedelbart, men ni kämpar ju åtminstone för er familj!
avatar
chai
Ambulerande Admin
Ambulerande Admin

Posts : 1249
Join date : 16-01-11
Location : Skåne

Till överst på sidan Gå ner

Sv: Föräldratråd

Inlägg av Ma-ar i sön jan 29 2017, 11:41

Lillsonen är sjuk. Bara hög feber, inget mer. Han ligger mest och sover, som är självklart bra för honom. Men även om jag vet att nu är en hel annan situation, påminner det mig mycket om situationen för nästan exact 17 år sedan, när första sonen också låg i vår säng och sov för att alldrig vakna igen.
avatar
Ma-ar
Rekorderlig Medlem
Rekorderlig Medlem

Posts : 407
Join date : 16-01-12
Location : Östergötland

Till överst på sidan Gå ner

Sv: Föräldratråd

Inlägg av Berguv i sön jan 29 2017, 21:48

Det är så lätt att någonting påminner om traumat, så är man där igen. För mig är ljudet av hjärtslag laddat.
När sonen kom hem från neonatalen vågade jag knappt sova för att han inte var så övervakad av maskiner längre. Vi hade andningslarm under madrassen, kanske onödigt ängsligt. Men i vår situation bra. Vi är nog fortfarande överbeskyddande.
Jag hoppas du kan bli tryggare att du ser och hör hans andning. Och han blir frisk snart.
avatar
Berguv
Rekorderlig Medlem
Rekorderlig Medlem

Posts : 430
Join date : 16-01-15

Till överst på sidan Gå ner

Sv: Föräldratråd

Inlägg av Ma-ar i sön jan 29 2017, 22:00

Visst är det så. Så små saker egentligen. Jag reagerar även i mitt arbete. Som är störande.

Jag kan mycket väll tänka att ni behövde säkerheten av andningsmadreassen/larmet. Vänner av oss har också förlorat ett barn och de har även använd en sådan för alla fyra deras barn.

Men lillsonen är redan något bättre, så bra!
avatar
Ma-ar
Rekorderlig Medlem
Rekorderlig Medlem

Posts : 407
Join date : 16-01-12
Location : Östergötland

Till överst på sidan Gå ner

Sv: Föräldratråd

Inlägg av Sponsored content


Sponsored content


Till överst på sidan Gå ner

Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan


 
Behörigheter i detta forum:
Du kan svara på inlägg i det här forumet