DBT - Dialektisk Beteendeterapi

Har ni någon erfarenhet av DBT? Jag hoppas på att få gå det och är intresserad av att höra vad andra tycker om terapin!

Har gått i DBT för självskadeproblematik i grupp och ett år intensiv DBT för bipolära ensam. Det kan hjälpa en del, men för min del hjälper det inte tillräckligt mycket utan att ha en bra grundmedicinering. Man kan få lättare att hantera sina känslor och svängningar, men dom finns ju kvar så att säga.

Jag har gått DBT, hjälper mycket men måste ha en grundmedicinering för det bipolära. Däremot har jag en hel del verktyg och annat från terapin, allt från djup självkännedom till att kunna mot skov. Visst ibland behövs medicinering för vända skov men jag vet att att det är ett skov och kan på så sätt söka hjälp tidigare.

Vad skiljer egentligen DBT från KBT och psykoanalytisk psykoterapi? Jag har uppfattad det som ett mellanting mellan dessa. Vad är er upplevelse av skillnaden och vad man kommer åt?

Vet inte om jag kan förklara... Är inte så bekant med KBT eller psykoanalys. det dbt hjälper en med är att hitta sätt att stå ut med starka känslor och impulser. Ett sätt att lära sig acceptera sin sjukdom och ens liv egentligen. Lära känna sig själv, i princip. Hitta sätt att leva med sjukdomen. KBT vad jag förstår fungerar bra för till exempel fobier och liknande - att utsätta sig för jobbiga situationer så att dom blir mindre jobbiga. Dbt är väl mer utvecklad för behandling av t.ex borderline personlighetsstörning. Psykoanalys har jag ingen större koll på. Någon annan kan säkert svara bättre på dina frågor.

Om KBT: [Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.]

Om psykoanalys: [Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.]

Wiki är bättre på att förklara dbt än mig med....
[Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.]

Ok, tack!
Jag har gått i psykoanalytisk psykoterapi och den handlar uteslutande om att lära känna sig. Jag pratade och terapeuten ställde frågor. Men jag fick aldrig några svar, väldigt frustrerande. Dyrt var det också att gå två gånger i veckan privat.

Butterflychaos skrev:Har gått i DBT för självskadeproblematik i grupp och ett år intensiv DBT för bipolära ensam. Det kan hjälpa en del, men för min del hjälper det inte tillräckligt mycket utan att ha en bra grundmedicinering. Man kan få lättare att hantera sina känslor och svängningar, men dom finns ju kvar så att säga.

Förstår att svängningarna finns kvar ändå! Var det endast självskadeproblematik som behandlades i grupp? Har läst om DBT med färdighetsträning i grupp för att hantera relationer, är det något ni fick jobba med?

Fallen skrev:Jag har gått DBT, hjälper mycket men måste ha en grundmedicinering för det bipolära. Däremot har jag en hel del verktyg och annat från terapin, allt från djup självkännedom till att kunna mot skov. Visst ibland behövs medicinering för vända skov men jag vet att att det är ett skov och kan på så sätt söka hjälp tidigare.

Gick du både i individuell terapi och i grupp? Menar du "motverka skov"?

Berguv skrev:Vad skiljer egentligen DBT från KBT och psykoanalytisk psykoterapi? Jag har uppfattad det som ett mellanting mellan dessa. Vad är er upplevelse av skillnaden och vad man kommer åt?

Jag har inte gått i någon terapi men min uppfattning av det jag har läst om DBT är att det är, i förenklade termer, KBT + meditation, if that makes any sense. I den första fasen av DBT jobbar man med att klara av starka känslor och svängningar i vardagen vilket kan ge en en stabilare grund för att sen kunna behandla tidigare trauman. I psykoanalysen är det mycket grävande i det förflutna. Jag tänker att tidsperspektivet också skiljer dom 3 åt; KBT ses ofta som en kortsiktigare insats för att behandla t.ex fobier som Butterflychaos sa, DBT sträcker sig som jag förstått det över 1-2 år medan psykoanalysen är ett mångårigt arbete.

[Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.] ja, i princip. Det var i BUP, vi var några tjejer som fick grupp och individuell dbt för självskadebeteende. Eller ett var också en del om att hantera relationer och så också, men mycket var att hantera impulserna och stå ut.

Butterflychaos skrev:[Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.] ja, i princip. Det var i BUP, vi var några tjejer som fick grupp och individuell dbt för självskadebeteende. Eller ett var också en del om att hantera relationer och så också, men mycket var att hantera impulserna och stå ut.

Ok, fick du några konkreta verktyg som du upplever har hjälpt dig?

Irene skrev:

Butterflychaos skrev:[Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.] ja, i princip. Det var i BUP, vi var några tjejer som fick grupp och individuell dbt för självskadebeteende. Eller ett var också en del om att hantera relationer och så också, men mycket var att hantera impulserna och stå ut.

Ok, fick du några konkreta verktyg som du upplever har hjälpt dig?

Svårt att säga...
Mycket gjorde jag redan innan. Tror många andra haft mer hjälp från det än jag

Jag hade hela paketet så att säga och gick på en borderline mottagning. Borderline är den första egentliga diagnos jag fick. Normalt ska man få gå två år men jag fick gå i tre år.

Rent krasst sagt - DBTn räddade mitt liv

Verktyg på så sätt jag känner mig så pass bra, att jag kan se de första singlarna och tecken för ett bipolärt skov. Tar jag detta seriöst så kan jag styra skovet, så det typ aldrig blir. Vissa är svårare och då behövs mer hjälp, utan DBTn hade jag inte kunnat mer eller mindre få den typen jag har idag, där jag har ett visst utrymme kring stämningsstabiliserande och ja, jag medicinerar inte för uppåt skoven, alltså manier. De behovsmedicinerar jag för.

Kan inte säga vad exakt som är bra, utan det är lite av allt idag. A lifesaver

Fallen skrev:

Rent krasst sagt - DBTn räddade mitt liv

---

Kan inte säga vad exakt som är bra, utan det är lite av allt idag. A lifesaver

Jag skriver under det här. DBT är verkligen en av de bästa saker som har hänt mig.

Jag fick gå pga av borderlineproblematiken (självskadande, stormiga relationer, humörsvängningar). Det tog ca 1,5 år, två ggr i veckan, en två timmars gruppmöte och en timmes individualterapi. Och efter det ca 1 år till, under vilken jag träffade min terapeut mer och mer sällan

Jag hade innan gått flera år i nån slags psykoanalytiskt terapi, vilket var en katastrof, det hjälpte inte ett dugg, utan gjorde ofta sakerna värre. Man skulle ju komma på lösningar själv, kunde lika gärna ha kunnat prata med väggen hemma...

Så jag upplevde DBTn som väldigt konkret och praktisk, lösningsorienterad. Det viktigaste var inte det varför saker var som dom var, utan det hur man skulle kunna hantera dom och leva med dom. Det var verkligen vad jag behövde och jag kommer vara psykvården evigt tacksam över att jag fick den chansen.

LindenDream skrev:

Fallen skrev:

Rent krasst sagt - DBTn räddade mitt liv

---

Kan inte säga vad exakt som är bra, utan det är lite av allt idag. A lifesaver

Jag skriver under det här. DBT är verkligen en av de bästa saker som har hänt mig.

Jag fick gå pga av borderlineproblematiken (självskadande, stormiga relationer, humörsvängningar). Det tog ca 1,5 år, två ggr i veckan, en två timmars gruppmöte och en timmes individualterapi. Och efter det ca 1 år till, under vilken jag träffade min terapeut mer och mer sällan

Jag hade innan gått flera år i nån slags psykoanalytiskt terapi, vilket var en katastrof, det hjälpte inte ett dugg, utan gjorde ofta sakerna värre. Man skulle ju komma på lösningar själv, kunde lika gärna ha kunnat prata med väggen hemma...

Så jag upplevde DBTn som väldigt konkret och praktisk, lösningsorienterad. Det viktigaste var inte det varför saker var som dom var, utan det hur man skulle kunna hantera dom och leva med dom. Det var verkligen vad jag behövde och jag kommer vara psykvården evigt tacksam över att jag fick den chansen.

Vad härligt att ni fått så stor hjälp av DBT:n! Har du något exempel på vad ni fick göra under gruppmötena? Jag har läst att man får göra färdighetsövningar och är nyfiken på vad det kan vara..

Gruppövningarna är inget sånt som där går vi in på djupet när det kommer till dig. Utan mer att träffas och prata om färdigheter och situationer kring det som den gången handlar om. Här har man möjligheten att säga "pass" och då vill man inte den gången.

Svårt att säga mer exakt vad som ingick, mer än detta och att det fanns en mall vilken del som skulle gås igenom. För mig så gick jag tre år, så jag gick igenom färdigheterna tre gånger.