Taggar

  #etiologi     #mani     #samhälle     #studie     #depression     #diagnostik     #psykologi     #artikel     #stämningsläge     #läkemedel     #hjärnan     #myt     #neurologi     #npf     #perception     #psykos     #attityder     #stigma     #ångest     #mindhacks  
Nytt sedan sist

Load Newest Topics
Topics Since Last Visit
Skaffa Appen



Att förlora någon med bipolär sjukdom

Skapa nytt ämne   Svara på ämnet

Gå ner

Att förlora någon med bipolär sjukdom

Inlägg av heartbroken i lör apr 28 2018, 13:34

Hej.
Mitt ex och min nära vän tog i dagarna sitt liv, på grund av flera års kamp med bipolär sjukdom typ 1. Jag är så fruktansvärt ledsen och trasig inombords. Ingenting verkade hjälpa honom. Inte mediciner, inte de oändliga läkarbesöken, inte inläggning, inte stöd.. jag har så mycket skuldkänslor. Jag borde besökt honom mer, lyssnat mer, förstått mer. Det känns inte alls som att jag har förstått vilket helvete detta kan vara att leva med, och i.

Jag känner mig självisk som blir ledsen och arg för att han lämnat MIG.. inte tänkte på MIG. Men jag förstår att man kanske inte gör det, att man är fullt upptagen med att hålla sig vid liv, kanske enbart för andras skull. Jag önskar att han sagt det mer... tydligt. Berättat mer. Men jag förstår också att den biten är svår. Jag önskar jag hade sett mer av vad som hände. Hans psykoser skrämde mig enormt, och jag har redan obehagliga upplevelser i det förflutna av liknande saker. Jag orkade helt enkelt inte, men nu känner jag att jag borde ha orkat mer, för hans skull.

Det blir så många frågor. Varför. Varför räckte ingenting till? Varför han? Varför drabbades just han? Varför blev allting bara värre? Kunde jag ha gjort något? Tänkte han någonsin på mig?
Snälla hjälp mig, jag är utom mig av sorg, jag vet inte hur jag ska komma över detta.

heartbroken
Gäst


Till överst på sidan Gå ner

Sv: Att förlora någon med bipolär sjukdom

Inlägg av chai i sön apr 29 2018, 08:36

Det är verkligen sorgligt att du ska behöva gå igenom detta och jag kan bara beklaga.

Några absoluta svar kan inte lilla jag komma med. Kände ju aldrig honom eller dig. Det här är mer utefter egna erfarenheter samt det jag ibland hört från andra, det minimala jag kan bidra med.

När jag var ny patient inom psykvården fick jag intrycket att det bara var att ta lite piller, gå lite i terapi så skulle allt ordna upp sig. Icke. Bipolär sjukdom är livslång, för vissa personer fungerar behandlingen väldigt bra men inte alls för alla. Vi har olika kroppar som hanterar olika mediciner olika (vilket ju faktiskt gäller för s.k. fysiska sjukdomar också, alla blir inte friska av samma cancermediciner). Vi har olika livserfarenheter med oss som påverkar psyket, och lever i olika miljöer som kan vara mer eller mindre stressframkallande. Allt blir ett stort pussel som inte har en självklar lösning alla gånger.

Drygt tio år efter diagnosen, och många år som sjuk innan dess, så har jag blivit genomsnittligt bättre tycker jag men långt ifrån bra. Det är fortfarande många tunga perioder.

En av de saker som faktiskt tillhör de möjliga diagnoskriterierna för en svår depression är att man har starka och många gånger orealistiska skuldkänslor. Man ältar allt och ingenting, även kanske helt inbillade saker. Hjärnan går bananas och man tror att man är världens sämsta människa även om omgivningen kanske inte säger det. Sjukdomen i sig kan upplevas som ett straff, ett "bevis" på hur dålig man är. Det genomsorgliga är att trots allt man kan tro av Hollywoodfilmerna så räcker det inte alltid med kärlek i detta läge, man blir så oemottaglig, lever i sin bubbla. Självklart är det mycket bättre om människor omkring en är empatiska, men det är ingen bombsäker lösning alla gånger. Jag har världens bästa man sedan många år, en underbar familj och fina vänner, men när jag har varit väldigt låg och självmordsnära har min hjärna vridit om allting totalt och jag har varit övertygad om att jag bara var en stor belastning för dem och att de skulle bli glada om jag försvann så de slapp bry sig. Det här gör det också så mycket svårare att prata om vad jag tänker, för jag vill inte belasta. Depressionen gör att jag tappar logiken, tappar proportionerna. Ett par gånger har det varit nära ögat för mig men jag räddades av egentligen ganska banala tillfälligheter - ett oväntat mobilsamtal, ett plötsligt ösregn, som kastade mig ur min svarta tankebana för ett ögonblick så jag kunde tvinga mig att be om hjälp istället (dvs för mig just då inläggning så att jag var inlåst och inte lika lätt kunde göra något för stunden). Men dessa tillfälligheter kunde precis lika gärna aldrig ha inträffat.

En annan sida är att om man kämpat länge utan att se en ljusning så orkar man inte hur länge som helst. Om du har sett det där tv-programmet Mästarnas mästare med gamla idrottsstjärnor, när de hänger i en stång över vattnet och ska hänga kvar längst, de anstränger sig tills de blir blå men till slut ger armarna vika. En del människor har mer kraft än andra, men ingen har oändliga resurser. Har man först fått oturen att få en svår sjukdom som man inte vet exakt vad den beror på, men troligtvis en kombination av arv och utlösande miljöfaktorer, sedan söker hjälp men antingen får dålig vård eller möter vårdpersonal som kanske är rätt duktiga men man har oturen att tillhöra dem som ändå svarar dåligt på behandlingen - det är skitsvårt att hålla hoppet uppe i längden.

Jag vet att det här låter otroligt dystert. Så dystert är det absolut inte för alla som får sjukdomen. Vi är som sagt olika personer också, med olika förutsättningar. Men om din vän tillhörde dem som fått en svårare väg så är det inte säkert att du kunnat rädda honom även om du försökt ännu mer.

Att förlora någon nära är ofta hemskt, och handlar det om självmord tror jag att det kan vara extra tungt (har själv förlorat ett par vänner den vägen). Skuldkänslorna kommer som ett brev på posten, för det går alltid att föreställa sig att man borde ha gjort si eller så istället. Att man reagerar med ilska också tror jag är supernormalt, även om det kanske inte är någon tröst. Att vilja hjälpa men inte få göra det är ju jättefrustrerande. Alla frågor man aldrig får svar på.

Ge det tid, för det tar tid. Det du kan lära dig av situationen är väl att tillåta dig att prata, söka stöd, visa känslor när du behöver. Och om du har en bra stund ibland, när du inte är ledsen, så är det inget att ha dåligt samvete över för det är säkert vad han skulle vilja.

Jag hoppas att jag inte skrivit något okänsligt, ber om ursäkt i så fall, ibland tänker jag inte efter före.

Önskar dig allt gott.
avatar
chai
Ambulerande Admin
Ambulerande Admin

Posts : 1544
Join date : 16-01-11
Location : Skåne

Till överst på sidan Gå ner

Sv: Att förlora någon med bipolär sjukdom

Inlägg av Butterflychaos i sön apr 29 2018, 15:28

Fint svar, Chai.
Kan inte säga så mycket själv. Jag kan förstå dina skuldkänslor som närstående, men samtidigt har jag själv varit i sitsen att jag inte orkat leva. Skulden och skammen som det medför är inte lätt heller. Men, kanske lägger vi alla skuld på saker vi inte kan ändra och på oss själva utan anledning. Det finns alltid "tänk om". Men det är nog också att dra sig själv genom onödigt lidande. Vi är bara människor, vi gör så gott vi kan. Jag tror du gjorde vad du kunde. Det är inte lätt att vara medmänniska heller, och kan inte förväntas göra vad vården ska göra och mer, dygnet runt, året runt. Inte utan att själv gå under. Jag förstår skuld och sorg, det är naturligt. Klandra inte dig själv för mycket. Sjukdomen tar många liv. Varje är tragiskt.

Jag beklagar sorgen.
Det är bra att du delar med dig om detta. Du är inte ensam.
avatar
Butterflychaos
Ambulerande Admin
Ambulerande Admin

Posts : 1187
Join date : 16-01-12
Age : 25
Location : Uppsala

Till överst på sidan Gå ner

Sv: Att förlora någon med bipolär sjukdom

Inlägg av Sponsored content


Sponsored content


Till överst på sidan Gå ner

Till överst på sidan


 
Behörigheter i detta forum:
Du kan svara på inlägg i det här forumet