Taggar

  #etiologi     #mani     #samhälle     #studie     #depression     #diagnostik     #psykologi     #artikel     #stämningsläge     #läkemedel     #hjärnan     #myt     #neurologi     #npf     #perception     #psykos     #attityder     #stigma     #ångest     #mindhacks  
Nytt sedan sist

Load Newest Topics
Topics Since Last Visit
Skaffa Appen



Nydiagnostiserad

Skapa nytt ämne   Svara på ämnet

Gå ner

Nydiagnostiserad

Inlägg av frökenvanilj i lör maj 12 2018, 18:47

För bara några månader fick jag diagnosen bipolär sjukdom och min första reaktion var "nej, det stämmer inte". Många gånger genom åren har jag funderat på om jag kan ha det men jag har alltid avfärdat det eftersom jag ju inte är manisk. Jag har bara humörsvängningar. Jag reagerar bara lite starkare på saker än andra människor, är lite svagare mentalt kanske, känner lite mer.

Psykologen berättade att man kan ha bipolär sjukdom utan att ha fullständig mani utan snarare hypomani. Och det känner jag ju verkligen igen. Perioder av upprymdhet, energi, produktivitet, kreativitet och en känsla av att vara "lite för mycket". Som att hela världen håller en tillbaka och ser nackdelar med saker istället för möjligheter. Jag älskar de perioderna. Det är då jag känner mig som mig själv eller som den jag vill vara. Positiv, levande, fri. Men att nu höra att detta är något fel är svårt att acceptera. Får jag fortfarande lov att njuta av dessa episoder? Kan jag få känna mig glad utan att vara rädd för att jag är hypomanisk och att det inte är äkta?

Och sedan har vi den andra sidan. Den som jag alltid avskytt och som jag är så van vid vid det här laget. Depressionen. Som kommit och gått flera gånger per år sedan jag var 12. Och som blivit svårare och svårare med åren. Med mer ångest, mer panikattacker. Jag brukade ha en vägg mellan mig och omvärldens alla känslor. En tunn vägg, en glasvägg med massa hål så att allt det mörka ändå sipprade in ibland. Men de senaste åren föll väggen och jag kände mig istället som en disksvamp som sög åt sig alla världens känslor. Handfallen och söndertrasad. Jag orkade inte längre med humörsvängningarna, orkade inte längre känna.

I början av det här året sökte jag hjälp och fick några milda antidepressiva som skulle få mig att må bättre. Jag kände ingen skillnad. Sedan blev min katt sjuk och jag trodde att jag skulle förlora henne och helt plötsligt fann jag mig i den värsta depressionen i mitt liv. Jag skakade och grät, kunde inte äta, inte sova, inte ta mig upp ur sängen, än mindre ta mig ut ur lägenheten. En vän försökte få mig att gå en promenad runt kvarteret men jag var tvungen att förkorta rundan för jag hade ingen ork kvar. Jag fick bensodiazepiner, ångesten lättade tillfälligt. Och det var i det läget som min underbara läkare hittade en engelsktalande psykolog åt mig (jag bor i Lettland) som gav mig denna diagnos. Efter 16 år fick jag äntligen hjälp.

Så nu går jag på mediciner. Vet väldigt lite om dem så jag tar gärna emot råd från andra (lamotrigin, paroxetin - antidepp, som jag håller på att trappa ner nu sedan jag gick in i mer av ett hypomaniskt tillstånd - och quetiapin). Och jag mår bättre. Det är en fantastisk känsla. Jag är rädd för att det ska försvinna, att jag ska gå in i en depression igen när antideppen fasats ut eller att de ska sluta ge mig mediciner så att jag faller tillbaka där jag var. Men jag njuter av nuet och är så tacksam för den läkare som äntligen såg till att jag fick hjälp.

Nu kommer jag till mitt främsta problem och det är här jag gärna skulle vilja få tips, hjälp, råd och stöd från andra som redan gått igenom denna period: att acceptera, förstå och lära sig att leva med diagnosen.

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till den. Vad innebär detta för mig? Kommer jag att kunna leva ett normalt liv? Hur kommer min omgivning att se på mig? Jag har avhållit mig från att berätta för de flesta människor i mitt liv och jag har börjat ifrågasätta varför. Svaret är mångfacetterat, men det främsta och ärligaste svaret är skam. Skam över att vara sjuk, annorlunda och galen. Eller det är i alla fall vad jag är rädd för att andra ska se mig som eller som jag ska se mig själv som.

Jag vet att det låter hemskt och jag skulle aldrig döma en annan person på det viset men när det kommer till mig själv är jag så fördömande och jag kan inte släppa det. Det har alltid varit viktigt för mig att prestera och vara stark och gärna bäst. Det spelar ingen roll om jag är bättre än andra, jag jämför mig inte, jag jämför mig bara med mig själv. Jag måste vara bättre än mig själv och jag måste alltid förbättras. Och helt plötsligt står jag inför en sjukdom, som å ena sidan ger mig en lättnad för jag har ett namn på varför jag mår dåligt, men som å andra sidan innebär ett hinder för mig, en krycka, och om jag berättar för andra om det innebär det att jag accepterar detta. En svaghet.

Någonstans djupt inne vet jag att detta inte är sant. Liksom så många andra bipolära människor är jag unik, färgglad och sprakande. Med inte bara två sidor utan många, och alla lika fantastiska, även när de inte är det. Detta är en del av mig och kommer alltid att vara, och det är okej. Mitt i all denna förvirring finns även en vilja att, om inte överkomma detta så i alla fall lära mig att leva med det och inte låta det hindra mig. Aldrig låta det bli en ursäkt. Att anamma det men inte gömma mig bakom det. Att acceptera det som en beskrivning av en del av mig, mitt humör och beteende men aldrig se mig själv som en sjukdom.

Det är min sammanfattning av det hela. Om ni orkat läsa såhär långt märker ni att jag är väldigt förvirrad, med massa olika, ofta motsägelsefulla, tankar och känslor. Berätta jättegärna om era egna upplevelser och om vad som funkat för er för att acceptera sjukdomen. Och berätta gärna om hur man berättar för andra människor och vad jag kan be dem om i form av stöd. För jag behöver stöd, det inser jag, och för att jag ska få det måste jag till slut släppa in andra människor.

Allt gott till er!
/ Ida

frökenvanilj
Nyinitierad
Nyinitierad

Posts : 2
Join date : 18-05-12

Till överst på sidan Gå ner

Sv: Nydiagnostiserad

Inlägg av chai i sön maj 13 2018, 15:13

Hej och välkommen!

Jag tycker det är ett ständigt stort och svårt ämne, med risk för att låta negativ, fast samtidigt tänker jag att det inte måste vara negativt att kämpa med svåra frågor, man lär sig ändå mycket och utvecklas som person.

Själv har jag haft diagnosen i ca tio år, hade också kontakt med psykvården i några år innan dess med blandade diagnoser som avlöste varandra. Men jag levde egentligen med sjukdomen i ca tjugo år har jag senare insett, innan jag sökte vård.

En sak som definitivt kan vara knepig är att man kan vilja behålla delar av sina upplevelser ifall man har perioder som är euforiska, produktiva och kreativa (alla har inte det, manier/hypomanier kan också vara dysforiska = präglas av ångest, rastlöshet och liknande). Där kommer man in på det jag har funnit vara viktigast av allt: man måste upptäcka hur man själv fungerar, för alla är inte lika även om man har samma diagnos på papperet. Personligen har jag till min sorg fått se att även om jag inte brukar ha extrema manier utan hypomanier så kan de fortfarande ha negativa effekter, för att jag blir impulsiv och kan göra osmarta saker, och framför allt för att det är vanligt att en hypomani leder mig rakt in i en krasch och en läskig depression. Jag har sett detta ske otaliga gånger, men ärligt talat har jag fortfarande svårt att begripa att mina glada dagar har en kolsvart baksida, och så går jag i fällan om och om igen...

Även personer med samma diagnos kan vara rätt olika. Sjukdomen kan yttra sig olika, vilka symptom som överväger hos en person och hur snabbt man svänger - det blir en lite annan situation om man svänger långsamt och kanske har flera "normala" år mellan skoven än om man svänger ofta, till och med så snabbt som varje dag i andra ändan av skalan. Kanske har man flera olika psykiatriska tilllstånd dessutom som ångest, ADHD, personlighetsstörning, posttraumatisk stress, psykoser, tvångssyndrom, autismspektrumstörning, allt möjligt. Det är inte helt ovanligt och kan förstås påverka bilden. Sedan har vi ju faktiskt en personlighet i grunden, och lever i olika miljöer och har olika förutsättningar... Vissa kan klara ett krävande jobb, andra kan vara sjukpensionärer. Vissa lyckas bra med kärleksrelationer och barn, andra tycker det är ett svårt område. Vissa har missbruksproblem av något slag, andra inte alls. Och så vidare. Man kan verkligen lära sig massor av att prata med andra som har diagnosen, men i slutändan måste man förstå sig själv.

Att man inte är sin sjukdom är något som sägs så ofta att det blivit en självklar sanning, fast jag har faktiskt slutat säga det! (jag vet, det är som att svära i kyrkan) Sjukdomen påverkar vad jag tänker, känner och gör i stor utsträckning, jag kan inte separera bort det från resten av min självuppfattning. Det är inte riktigt samma sak som att ha ont i ett knä. Men just eftersom vi mitt i allt detta är individer så är man inte dömd för att man har en diagnos, men man kan behöva gå mer efter sitt eget huvud än vad omgivningen tycker och tänker.

När det gäller just omgivningen så har jag tur, det är ingen i min familj eller min ingifta familj som behandlar mig illa, och jag har vänner. De flesta har faktiskt varit mer nyfikna än fördömande ju mer jag har öppnat mig. Det betyder förstås inte att jag pratar med alla om allt, och man får välja sina tillfällen. Inte riktigt läge att dra upp självmordsförsök på släktmiddagen. Razz Men jag är fullt medveten om att andra kan stöta på mer problem med fördomar och avståndstagande. Tror inte det går att braka på som en ångvält med allt man vill ha sagt, det bästa för mig har varit att ta tillfället i akt när någon varit nyfiken, förklarat saker så gott jag har kunnat och försökt undvika att gå i försvarsställning. Sedan går det som det går, jag har inte bett om att få den här sjukdomen så det är inte mitt fel om någon tycker att det är jobbigt. Det jag kan göra är att försöka vara lyhörd för andras gränser och inte lasta på folk mer än de vill veta. Självklart misslyckas jag ibland!

Innan jag kom till vården hade jag verkligen massor av fördomar själv. På ett sätt ser jag det som tur att jag hamnade akut på sjukhus, på en avdelning med många ordentligt sjuka patienter, en hel del var psykotiska. Snacka om kulturkrock för mig! Men det blev en ögonöppnare att det ändå fanns mycket medmänsklighet hos många trots att de var så "galna", att även galenskap är komplex. När det gäller min egen galenskap - och den finns där, definitivt - så har jag inte bearbetat den färdigt, men självkänslan har ändå så smått börjat komma tillbaka. I mycket använder jag svart humor för att göra saker hanterliga.

Om du kommer att kunna leva ett "normalt" liv vet jag inte om man kan svara på, för även majoriteten människor som inte har en diagnos lever så otroligt olika. Drömjobbet? Kanske. Familj? Kanske. Vänner? Kanske. Resa? Kanske. Favoritintresset? Kanske. Så många kanske, för det beror på så många faktorer. Men ju mer du lär dig om hur du fungerar, i vilka situationer du lätt får symptom, vad du kan göra för att minska symptomen (oftast behövs mediciner, terapi är sällan fel, och hur man lever med sömn, mat, stress o.s.v. påverkar ofta) - ju större blir möjligheterna att kunna gå på linan utan att trilla ner.

Oj vad jag babblar! Wink Jag är alls ingen expert, det är bara egna erfarenheter och observationer som kan vara rätt eller fel.

När det gäller medicinerna så är lamotrigin en av de vanligaste sorterna som ges till personer med bipolär typ 2 (hypomanier istället för manier) för att förebygga depressioner. Många verkar trivas ganska bra med den. Råkar man bara inte ut för det mycket sällsynta allvarliga utslaget så brukar den inte ha jättestora biverkningar. Den passar tyvärr inte mig, men jag är svårmedicinerad. Quetiapin har visat sig ha viss effekt mot bipolära depressioner, det är annars ett svårt område att medicinera, svårare än manierna. En del personer med bipolär sjukdom kan ta antidepressiv medicin också om de har någon stabiliserande medicin i grunden, men långt ifrån alla. Jag tillhör dem som blir instabil av antidepp så inte mycket att göra. Det hade verkligen varit guld om man bara kunde ta ett blodprov och se vilken medicin som skulle passa en person, men där är vi inte ännu... så man blir tvungen att prova sig fram. En del hittar rätt på första försöket, andra får harva på i åratal, och det är ingen större idé att bekymra sig över det för man kan inte göra så mycket ändå annat än att ha tålamod. Razz Men om en medicin inte fungerar trots att du gett den en vettig chans, eller om biverkningarna blir för störande, så säg för tusan till läkaren, gå inte och lid.

Det finns nog tusen saker till att säga, men jag avslutar här. Du får hemskt gärna skriva igen med fler funderingar. Ditt liv är inte kört!!
avatar
chai
Ambulerande Admin
Ambulerande Admin

Posts : 1544
Join date : 16-01-11
Location : Skåne

Till överst på sidan Gå ner

Sv: Nydiagnostiserad

Inlägg av Butterflychaos i tis maj 15 2018, 08:04

Jag känner inte riktigt att jag är rätt person att svara, för min upplevelse är så annorlunda. Men det är ju individuellt också. Kanske snarare är så att fler har svårt att acceptera diagnosen än som för mig som tyckte det var en lättnad. Jag hade redan kämpat med mediciner och terapi i några år, och ingenting fungerade. Kände mig så hopplös. Men diagnosen förklarade så mycket av mina erfarenheter, och det kändes som att äntligen kanske kunde jag hitta något som fungerade.... Sedan över åren har det varit svårt att hitta tillbaka till en sorts normalitet. Och även om diagnosen kan hjälpa så finns det ju inget botemedel, vilket är jobbigare att acceptera än det bipolära i sig. Men, som chai skrev, allas erfarenhet är inte samma, vissa har bättre tur och kan leva 'som vanligt' medan andra får mer anpassa sig till det som klarar av. Nu har jag glömt bort vad mer det var jag skulle säga..... Äsch. Det tar tid, i alla fall. Men man kan lära sig leva med det bipolära och det behöver inte betyda att man inte kan leva som man vill.
avatar
Butterflychaos
Ambulerande Admin
Ambulerande Admin

Posts : 1187
Join date : 16-01-12
Age : 25
Location : Uppsala

Till överst på sidan Gå ner

Sv: Nydiagnostiserad

Inlägg av frökenvanilj i tis maj 15 2018, 09:27

Tack för svar! Även om allas upplevelser är olika är det intressant att se både likheter och olikheter.

Eftersom hypomanin (har aldrig haft mani, vad jag vet) inte är något jag tänkt på tidigare är det den jag mest jobbar för att försöka förstå. Jag har som du (chai) skriver den euforiska typen, då jag känner mig on top of the world, inget kan hindra mig, kreativiteten och produktiviteten blomstrar, självförtroendet är på topp, jag socialiserar mig och mår så fantastiskt bra. Men visst finns det en baksida. Jag tror bara inte att jag har utforskat den tillräckligt ännu. De nackdelar jag lagt märke till tidigare är den där skammen efter att ha varit "för mycket". Att kanske ha sagt något pinsamt eller babblat på utan att lyssna och ta in andra. Men det har varit hanterbart eftersom fördelarna varit så stora.

En annan nackdel som jag lade märke till bara häromdagen och som jag tror har funnits där hela tiden är att jag har svårt att koncentrera mig. Jag kan gå från en sak till en annan utan att avsluta den första saken för att jag redan hittat något annat att fokusera på. Bara en sådan liten grej som att jag kan öppna flik efter flik i min webbläsare för att det hela tiden kommer en ny tanke utan att jag hunnit utforska klart den förra. Detta är frustrerande eftersom jag inte kan känna något lugn eller någon njutning med något jag gör. Jag älskar att läsa men när jag är sådär speedad kan jag inte sjunka in i boken på samma sätt som jag skulle ha gjort annars för visst finns det något annat mer produktivt jag kan göra.

Det är intressant också som du skriver om att dippen kommer efteråt. Som jag förstått det finns det alltså en koppling mellan hur hög jag är i toppen och hur låg jag kommer bli i dalen? För det är ju skäl om någonting att försöka mildra topparna.

Jag har också lagt märke till att det till och med finns saker jag gillar med de låga punkterna. Inte de allra djupaste depressionerna såklart, där finns det ingenting jag gillar, men när jag bara känner mig hanterbart låg tycker jag om det fokus och lugn jag har. Jag är ledsen och kan gråta för ingenting men jag känner mig samtidigt som att jag står med båda fötterna på jorden och det kan kännas tryggt på något vis.

Så om det inte framgått så är jag helt klart en snabbpendlare. Ibland kan det svänga inom loppet av en dag och det är så fruktansvärt uttröttande. De senaste åren har jag verkligen känt hur det tär på mig och att jag helt enkelt inte orkar med mina känslor mer, att jag allrahelst vill sluta känna.

Butterflychaos, jag känner den sidan också. Det är så blandade känslor just nu och förvirringen är störst, men jag känner även lättnaden. Visst är det skönt att äntligen få ett besked och att inse att det är detta som är felet. Det gör också att till exempel depressionerna är lättare att hantera för jag vet att de är en del av en sjukdom och att de kommer att gå över eftersom allting är föränderligt.

frökenvanilj
Nyinitierad
Nyinitierad

Posts : 2
Join date : 18-05-12

Till överst på sidan Gå ner

Sv: Nydiagnostiserad

Inlägg av chai i tis maj 15 2018, 15:47

[Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.] skrev:Eftersom hypomanin (har aldrig haft mani, vad jag vet) inte är något jag tänkt på tidigare är det den jag mest jobbar för att försöka förstå.

Det kan faktiskt vara lite lurigt om man inte brukar bli totalt manisk, blir man det kommer man själv men kanske framför allt omgivningen att reagera. Att vara energisk, utåtriktad, charmig o.s.v. är ju däremot inte sådant som omedelbart får folk att tycka att man är helt galen utan kan ses som ganska attraktivt. Jag gick ju omkring många år utan diagnos, och tyckte då att hypomanierna var "mitt rätta jag" (att jag också kanske gjorde bort mig ibland, raggade på fel killar, gjorde av med pengar utan att tänka mig för eller liknande lyckades jag förtränga).

[Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.] skrev:En annan nackdel som jag lade märke till bara häromdagen och som jag tror har funnits där hela tiden är att jag har svårt att koncentrera mig. Jag kan gå från en sak till en annan utan att avsluta den första saken för att jag redan hittat något annat att fokusera på.


Jag har någon sorts skum blandning av sätt jag fungerar på när jag är hypoman. Dels kan jag vara väldigt splittrad, gå från rum till rum och hela tiden glömma bort vad det var jag skulle göra. Men jag kan också få ryck då jag är enormt fokuserad, kan sitta i många timmar och googla en enda sak. Tyvärr saknar jag ofta förmågan att då prioritera vettigt. Nu senast lade jag en helt enorm energi på att titta på handväskor på nätet - och då är jag inte ens särskilt modeintresserad i vanliga fall.  Rolling Eyes

Tyvärr blev min sjukdom värre med åren, och jag har en del symptom nu även när jag inte är mitt uppe i ett skov. Koncentrationen är en sådan sak som har tagit stryk, jag har svårt att läsa böcker t.ex. Underligt nog kan jag koncentrera mig bättre ibland när jag är hypoman än när jag är "normal". Jag har också blivit känslig för intryck, ljud, ljus. Går inte och handlar på vårat Willys för de har en så högljudd luftkonditionering... Samtidigt som jag lustigt nog tål mycket mer när jag är hypoman, då kan jag ta en femtimmarssväng på stora köpcentret.

[Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.] skrev:Det är intressant också som du skriver om att dippen kommer efteråt. Som jag förstått det finns det alltså en koppling mellan hur hög jag är i toppen och hur låg jag kommer bli i dalen? För det är ju skäl om någonting att försöka mildra topparna.

Jag kan ju inte uttala mig om dig egentligen. För mig är det så, och flera läkare har sagt till mig att det tyvärr ofta verkar hänga ihop.

En bra sak för att få syn på sina mönster är att föra en stämningsdagbok av något slag. Det kan göras på många sätt, men att på något vis registrera hur man mår varje dag och göra det under en tid så man hinner få syn på eventuella mönster.  Här finns lite tips bl.a. om appar man kan använda:
[Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.]

[Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.] skrev:Jag har också lagt märke till att det till och med finns saker jag gillar med de låga punkterna. Inte de allra djupaste depressionerna såklart, där finns det ingenting jag gillar, men när jag bara känner mig hanterbart låg tycker jag om det fokus och lugn jag har. Jag är ledsen och kan gråta för ingenting men jag känner mig samtidigt som att jag står med båda fötterna på jorden och det kan kännas tryggt på något vis.

Det är ju faktiskt också en sida hos en själv. Min symbol för mig själv har blivit kaleidoskopet - varje gång du vrider om det kommer det fram en ny bild, men samtidigt ryms allt i samma behållare...
avatar
chai
Ambulerande Admin
Ambulerande Admin

Posts : 1544
Join date : 16-01-11
Location : Skåne

Till överst på sidan Gå ner

Sv: Nydiagnostiserad

Inlägg av Sponsored content


Sponsored content


Till överst på sidan Gå ner

Till överst på sidan


 
Behörigheter i detta forum:
Du kan svara på inlägg i det här forumet