Medicinkostnader

Jag har använt mediciner för över 21 000 kronor under denna högkostnadsperiod och den är inte slut än, har några veckor kvar. Det är nog en personlig rekord och jag har inte ens byt hormonspiral nu. Snacka om att jag älskar skatter. För att inte tala om alla besök hos sjukvården, jag springer ju i terapi 2 ggr i veckan. Så jag får verkligen mycket valuta för mina skattepengar.

Det känns bara så sjukt på något sätt, är det värt det, liksom. Visserligen klarar jag av att jobba deltid, men jag måste ju vara en enorm kostnad till samhället. Jag har ju mängder av superdyra psykmediciner, läkaren skriver glatt ut dom till mig. Och astmamediciner är löjligt dyra trots att jag har bytt till billigare.

Och snart kommer båda högkostnadsperioder löpa ut nästan samtidigt och jag oroar mig för. Det är ju ingen stor summa om man jämför med det hur mycket jag får och jag vet att jag kommer upp till gränsen ganska snabbt, men det blir ju ganska mycket pengar på en gång känns det som.

Jag skäms väl lite grann, tänk om människor visste, i alla andras ögon är jag väl en ung och frisk person.

Brukar ni andra tänka på sånt här?

Tja du... Jag kommer upp i högkostnadskyddet nästsn direkt bara på grund av Ritalinet. Resterande mediciner är inte lika dyra, men jag kommer lätt upp i 10-15000kr på en högkostnadsperiod. Är väldigt glad över frikortet, annars hade jag varit tvungen att gå omedicinerad... Och får väl tacka för att ett dygn på psykavdelning bara kostar 80kr, så man inte behöver bli skuldbelagd på toppen av alla andra problem man har när man behöver sjukhusvård. Jag förstår vad du menar med skuldkänslor... Samtidigt har ingen bett om att vara sjuk, det är inget val.

Äh bara kolla på vad skattesmitarna kostar samhället och de gör ju ändå ett val. Jag tänker nog att eftersom det ändå finns rätt mycket resurser och eftersom de resurserna är jävligt snett fördelade i samhället (tror i sverige att siffrorna är den rikaste 1% av befolkningen äger 34% av landets tillgångar, eller varför inte dra upp alla pengar som gick från oss till att köpa ut bankerna under den senaste börskrisen) så känner jag absolut inget dåligt samvete över att vara "en kostnad". Om samhället hade sett annorlunda ut hade jag kunnat vara en tillgång but that shit aint on me

Jag kan förstå känslan, men det finns ju en massa mediciner och behandlingar som kostar multum. Vad kostar inte en hjärttransplantation gissningsvis? En livstids behandling av diabetes typ 1 med komplikationer? MS med behov av personlig assistans? Hjärntumörer? Så länge man inte har bett om att bli sjuk så...

I grunden kanske det är att man behöver acceptera att psykiska problem också räknas.

Sedan behöver man kanske inte gå så långt som en person gjorde på psyk som noga räknade på varje krona för att "vinna" över de andra patienterna.

chai skrev:Jag kan förstå känslan, men det finns ju en massa mediciner och behandlingar som kostar multum. Vad kostar inte en hjärttransplantation gissningsvis? En livstids behandling av diabetes typ 1 med komplikationer? MS med behov av personlig assistans? Hjärntumörer? Så länge man inte har bett om att bli sjuk så...

I grunden kanske det är att man behöver acceptera att psykiska problem också räknas.

Sedan behöver man kanske inte gå så långt som en person gjorde på psyk som noga räknade på varje krona för att "vinna" över de andra patienterna.

Bra sagt Chai! De fysiska sjukdomarna som ingen tänker på att de kostar. Kanske ett helt liv...

LindenDream skrev:Jag har använt mediciner för över 21 000 kronor under denna högkostnadsperiod och den är inte slut än, har några veckor kvar. Det är nog en personlig rekord och jag har inte ens byt hormonspiral nu. Snacka om att jag älskar skatter. För att inte tala om alla besök hos sjukvården, jag springer ju i terapi 2 ggr i veckan. Så jag får verkligen mycket valuta för mina skattepengar.

Det känns bara så sjukt på något sätt, är det värt det, liksom. Visserligen klarar jag av att jobba deltid, men jag måste ju vara en enorm kostnad till samhället. Jag har ju mängder av superdyra psykmediciner, läkaren skriver glatt ut dom till mig. Och astmamediciner är löjligt dyra trots att jag har bytt till billigare.  

Och snart kommer båda högkostnadsperioder löpa ut nästan samtidigt och jag oroar mig för. Det är ju ingen stor summa om man jämför med det hur mycket jag får och jag vet att jag kommer upp till gränsen ganska snabbt, men det blir ju ganska mycket pengar på en gång känns det som.

Jag skäms väl lite grann, tänk om människor visste, i alla andras ögon är jag väl en ung och frisk person.

Brukar ni andra tänka på sånt här?

JAG har tänkt på det. Men så får jag ju dåligt samvete för så mycket..

Har kostat mycket och har inte jobbat så jäkla mycket heller, för det har inte gått. Men visst många år i arbete blir ju ändå en del skattepengar.

Jag har kostat två förlossningar, en lång svår cancerbehandling med massor av behandling och mediciner och psykmedicin i dröser. Terapi avgifter också. Sen "vanlig" vård, som ryggont, besök för depression, hudutslag.. etc.

Sedan har jag en fysisk sjukdom också, som för eller senare måste behandlas. Och när man börjar prata om de kostnader så är mina drygt 20000/år ingenting.

Konstigt nog tänker jag annorlunda här, tycker att man borde behandla folk innan dom blir så sjuka att dom måste behandlas, skulle väl vara mest kostnadseffektivt i längden om folk kunde hålla sig friska istf att kosta sjukvården extra.

Men eftersom det är så dyrt prioriterar dom som redan är alvarligt sjuka och det fattar jag ju

Jag är ung och frisk och mår psykiskt dåligt (=kontraindikation) så jag får nog vänta länge, antingen tills jag blir sjuk eller behandlingarna blir billigare, vilket dom också kommer att göra.

Jag går ett steg längre än så. En motion till Vänsterpartiets kongress, handlar om gratis medicin för alla med kroniska och allvarliga sjukdomar.

Handlar om solidaritet att de som är friska, kan arbeta heltid ska kunna hjälpa de med tex kronsiska sjukdomar som bipolär ska vara med och stå för medicinerna. Just för att detta är inget som vi har valt.

Inför denna motion så räknade jag på mina medicinkostnader och slår jag ut dem på ett helår så hamnar det hela på ca 44 500 kr. Då tankar, varför ska jag betala för hudlotion/krämer för att min hud inte klarar av återfukta sig själv? Då utan recept handlar det om en årskostnad på närmare 2000kr. Så alla smärtstillande och bipolära mediciner på detta.

På detta så får jag även otroser och annat gratis. Ja, jag är nog en "super" belastning på samhället, men jag har inte valt detta.

Utan viktigare att detta byggs upp av solidaritet. De som har en bra inkomst, som är friska och många andra delar ska hjälpa till att betala för våra mediciner, hjälpmedel och mycket än så.

Nu efter min stroke, vad kommer jag inte då att kosta samhället? Nej, jag tänker inte ha något dåligt samvete för dessa kostnader jag har och medför för andra i samhället.

Mycket av det som vi får dåligt samvete för och ser som en belastning, det är liberalistiska tankegångar. Där varje individ ska ur egen plånbok stå för dessa kostnader, via försäkringar och annat - så vi kan få maximal valfrihet. Detta slår ut många grupper i samhället.

Just det att det handlar om att det är inget som man väljer. Då valfrihet?

Då så får man fråga sig, denna valfrihet? Vad är då bättre att kunna få välja hur sin egna vård ska se ut eller välja mellan sjuttioelva olika psykmottagningar. Där vi inte kan styra innehållet? Vad är egentligen fritt val? Där de privata mottagning kan göra vinster på det som vi själva inte har valt?

Lyckades använda/ hämta ut mediciner för över 24 000 kr...

Kom inte upp till gratis mediciner i år (dock var jag länge på 10%) och känner mig faktiskt stolt och nöjd över det här. Vilken förbättring liksom.

Jag håller på att försöka komma upp i frisumman men det är som sagt lite si så där svårt. Tycker egentligen att detta att vi måste stå för medicinen, för som sagt den är livsviktig för oss.

Däremot har jag fått perspektiv är att vi får vara glada över att den är subventionerad.

LindenDream skrev:Sedan har jag en fysisk sjukdom också, som för eller senare måste behandlas. Och när man börjar prata om de kostnader så är mina drygt 20000/år ingenting.

Konstigt nog tänker jag annorlunda här, tycker att man borde behandla folk innan dom blir så sjuka att dom måste behandlas, skulle väl vara mest kostnadseffektivt i längden om folk kunde hålla sig friska istf att kosta sjukvården extra.

Men eftersom det är så dyrt prioriterar dom som redan är alvarligt sjuka och det fattar jag ju

Jag är ung och frisk och mår psykiskt dåligt (=kontraindikation) så jag får nog vänta länge, antingen tills jag blir sjuk eller behandlingarna blir billigare, vilket dom också kommer att göra.

Och så blev det äntligen dags för den här behandlingen, efter mer än tio års väntan. Och den behandling som jag får nu, fanns inte ens då. Tack vare att behandlingen har blivit billigare, har riktlinjerna nyligen ändrats och även unga och friska kan bli behandlade. Så jag kommer att kosta samhället bara så där runt 350 000 kronor... Jag känner mig visst rätt så värdefull. Åh vad jag älskar skatter.

Och jag är säker på att ni kan räkna ut vad det handlar om

[Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.] - är ju rätt omöjligt att ställa alla tänkbara kostnader emot varandra. En vanlig skolutbildning är rätt dyr, alla använder inte sin väl av olika skäl. Vi får flyta med strömmen och vara glada för de möjligheter vi får. Hoppas du får nytta av behandlingen!

Förra högkostnadsperioden kom jag upp i ca 44 000 kr. Har t.ex. tre mediciner som kostar över 700 kr/förp, en räcker en månad, en räcker 20 dagar och en 20-25 dagar. En av dem brukar jag få två förpackningar per uttag (ca 780 kr/st) så det blir ju drygt 1500 kr/uttag bara den medicinen.