Missuppfattningar?

Cerise skrev:

Butterflychaos skrev:

Det här med att vilja få diagnosen ADHD - är det för att få medicinerna eller? Man kan ju undra. Så jäkla mycket fördelar får man inte i min mening (och dom gör ju drogtester innan man får centralstimulantia, så alla kan ju inte vara missbrukare direkt).

Jag har inte behövt lämna drogtest  - om de inte testat mitt blod utan min vetskap förstås.

Jag ahr behövt göra det en gång, efter några år av behandling konstigt nog. Är nog olika i olika landsting/avdelningar...

jag har inte berättat för någon om min diagnos, förutom min sambo och vårdkontakter så klar. Jag är framförallt rädd att bli klemad med. Det känns som att det skulle vara det mest förödmjukande.
Min sambo förstår min diagnos, förstår när jag varit hypo, varit irriterad eller arg över proportion, men hon har inte bara låtit det gå eller "ursäktat mig", det känns faktiskt bra.
Depressionerna däremot har hon svårt att vara förstående med.

Sen om att se fräsch ut. Jag läste för inte så länge sen mitt sjukintyg, där stod det om att jag inte sköter min hygien.
Jag blev faktiskt lite sårad. Visst har jag inte rakat mig på ett halvår och kläderna är fläckiga av färg. Jag bryr mig verkligen inte om mitt utseende när jag är deprimerad, där är jag kanske unik, eller lever upp till fördomarna.
Men med att inte sköta sin hygien tänker jag inte långt skägg och sjaskiga kläder. Jag tänker att man luktar och är smutsig, det är jag ändå inte.

Jag har märkt att många psykologer hänger upp sig på hur man ser ut. Hur mycket man bryr sig om sitt yttre. jag vet inte hur relevant det är. För mig passar det, men för de flesta av er gör det bevisligen inte det.

Kanske finns en kurs på psykologutbildningen om hur en deprimerad ser ut.

första gången jag var i kontakt med psykiatrin och fick diagnosen bipolär sjukdom, ville de att jag skulle lämna ett drogtest för att överhuvudtaget få någon hjälp.

Jag gjorde aldrig det, inte för att jag tar droger, jag missade tiden. Så jag fick ingen hjälp. Andra gången jag tog kontakt var det ingen som frågade om drogtest.

Jag skulle vilja inflika att jag nog är som skinkan, det här med att se jättefräsch ut trots att man mår skit passar inte alls in på mig, när jag har mått riktigt dåligt har det verkligen synts, mitt skägg blir alldeles vildvuxet och eftersom jag slutar träna går jag upp i vikt, blir spänd både av paranoia och när jag tar antipsykotisk medicin.

Rör mig långsamt och stelt och tittar ner i marken hela tiden, får värdelös hållning av depression.

Nu har jag kommit ur några riktigt jobbiga månader och genast får jag en kommentar av en vän att "vad vårdad du ser ut!" och det enda jag hade gjort var väl att trimma skägget och ha rena kläder.

Misstänker att kvinnor kanske har större krav på sig själva att se fräscha ut och även mer medel att göra det. Jag kan ju inte direkt sminka bort ringarna under mina ögon till exempel.

Nu är jag kvinna, men jag ser inte direkt på top ut när jag är deprimerad heller. På jobbet kan jag dölja på något sätt att jag är deprimerad, genom att inte komma till fikarummet etc, men hemma klarar jag inte att ta på mig rena kläder (förutom underkläderna, de är rena) och ingen schmink alls, sådana perioder. Jag har svårt at mötta en blick, tittar bara ner, svarar långsamt, har svårt att le eller skratta. Alltså, även för mig stämmer fördomarna.

Det kanske är lite som fördomarna om borderline, hade en vän som var sjuksköterska som berättade för mig en gång att de gick igenom psykiatriska diagnoser och då hade de fått lära sig att om det kom in en tjej med konstiga kläder, utstickande utseende och piercingar och ärr på armarna så skulle de direkt tänka "borderline". Ibland stämmer det och ibland inte, men det behöver bara stämma några gånger för att fördomen ska växa sig stark.

Onddruid skrev:Jag kan ju inte direkt sminka bort ringarna under mina ögon till exempel.

Eller så är det just det du borde prova. Kanske tillsammans med lite läppglans. Det skulle leda garanterat till några nya missuppfattningar om inte till nåt annat.

LindenDream skrev:

Onddruid skrev:Jag kan ju inte direkt sminka bort ringarna under mina ögon till exempel.

Eller så är det just det du borde prova. Kanske tillsammans med lite läppglans. Det skulle leda garanterat till några nya missuppfattningar om inte till nåt annat.

Haha! Tro mig, vissa dagar känns det väldigt frestande

tror du skulle bli stämplad som borderline

Skinkan, jag fick också lämna drogprov första gången jag var på öppenpsyk för att börja bipolärutredning. Jag tror deras rutin ör att göra det på alla. Det var lite pinsamt att ta det provet på vårdcentralen sen där alla känner alla typ. Hade jag vetat att det var ett sånt prov hade jag gått till den större provtagningscentralen på sjukhuset. Fast jag förstår att provet tas då andelen med missbruksproblematik är så hög. Om det kollas på alla i början blir det ju mindre risk för missuppfattningar och fördomar.

Onddruid skrev:Det kanske är lite som fördomarna om borderline, hade en vän som var sjuksköterska som berättade för mig en gång att de gick igenom psykiatriska diagnoser och då hade de fått lära sig att om det kom in en tjej med konstiga kläder, utstickande utseende och piercingar och ärr på armarna så skulle de direkt tänka "borderline". Ibland stämmer det och ibland inte, men det behöver bara stämma några gånger för att fördomen ska växa sig stark.

Haha, jag skulle långt ifrån platsa i den fördomen överhuvudtaget. Långt ifrån det som beskrivs som "typiskt" borderline.

Är nog den som klär sig "mest" lämpad i det sammanhang jag är i.

På detta kan man inte heller se på mig när jag deprimerad eller hypo. Jag går lite över kant båda gångerna, när det kommer till hår och smink. Visst gillar jag kortkort när det kommer till kjol men som sagt handlar inte om diagnos, utan för att jag är kort.  

De få gånger man kan se på mig hur jag mår, är hemma. Då släpper jag totalt på masken.

Är jag riktigt deppad - så går jag inte ens ut och går jag ut, så är jag hel och ren men annars inte.

Så ja, det blir en hel del missförstånd över hur jag mår, för man platsar lixom inte in i bilden som de har över tex deprimerad... Så nu fördomen kring borderline....

Onddruid skrev:Det kanske är lite som fördomarna om borderline, hade en vän som var sjuksköterska som berättade för mig en gång att de gick igenom psykiatriska diagnoser och då hade de fått lära sig att om det kom in en tjej med konstiga kläder, utstickande utseende och piercingar och ärr på armarna så skulle de direkt tänka "borderline". Ibland stämmer det och ibland inte, men det behöver bara stämma några gånger för att fördomen ska växa sig stark.

Ja, detta är extremt frustrerande för oss som inte har borderline men som har/har haft ett självskadebeteende. Känns som att efter en läkare kommit till den slutsatsen så kvittar det vad man säger, man blir inte tagen på allvar. För om man har borderline så överdriver man ju och hittar på saker för uppmärksamhet...

-

Uddaste jag hörde för några dagar sen:
"Antidepressiva bara gör att man TROR man är lycklig, man måste istället gå igenom skitet (=bakomliggande orsaker?)"

Ja, för det finns ju inte dom som behöver mediciner för att orka ta sig igenom gamla trauman, eller? Eller har mestadels en kemisk obalans?....

Enligt min erfarenhet bottnar ofta mycket av problematiken för att vi är alldeles för dåliga på att hjälpa varandra i samhället, oavsett diagnos eller ej. (men de med diagnos har det sannolikt svårare)
Och bara medicinering löser i stort sett inga problem.
Samhället och världen kommer inte att bli bättre, om vi inte hjälper varandra på ett mycket bättre sätt än vad vi gör idag och har gjort ett antal år.
Att säga som en del gör; "Vem bryr sig" etc, kommer garanterat inte att göra samhället bättre.
Det man kan konstatera, sedan länge, är att det är så pass många som har diagnos i dagens samhälle, att det är omöjligt att bortse från denna grupp, som vissa verkar vilja göra än idag....

Till sist bör man påpeka att t.ex. diagnosen Aspergers syndrom inte är en sjukdom som vissa säger, utan en "neuropsykiatrisk funktionsnedsättning" för att vara korrekt.
Det är ju lättare att säga det förstnämnda, så det kan tänkas vara en anledning till att en del säger det.
Jag tycker det bästa att säga när det gäller denna diagnos är att; Dom har ett annat sätt att tänka. Och det behöver definitivt inte vara sämre än något annat sätt att tänka, snarare tvärtom skulle jag vilja påstå generellt.
Däremot har dom ofta problem med den sociala biten... men fördelarna överväger definitivt nackdelarna tycker jag.

Och ingen människa är ju 'perfekt' sägs det, vi har alla våra bra och dåliga sidor, med eller utan diagnos.
Det håller nog dom allra flesta med om, så det behövs knappast diskuteras mer om...
En människa med diagnos är inte sämre än en människa utan diagnos.
Det är nog viktigt att klarlägga.
(och glöm inte att det är viktigt att ge varandra "en" kram, särskilt i det offentliga där vi svenskar är dåliga på detta av någon anledning -
den fysiska beröringen är rejält underskattad i detta landet, vet ej varför... det finns i stort sett bara positiva effekter av det.)

ADD och ADHD är också neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, just saying...

Anders71 skrev:Och ingen människa är ju 'perfekt' sägs det,  vi har alla våra bra och dåliga sidor, med eller utan diagnos.
Det håller nog dom allra flesta med om, så det behövs knappast diskuteras mer om...
En människa med diagnos är inte sämre än en människa utan diagnos.
Det är nog viktigt att klarlägga.

Här kan jag förstås inte göra annat än att hålla med dig!

Anders71 skrev:(och glöm inte att det är viktigt att ge varandra "en" kram, särskilt i det offentliga där vi svenskar är dåliga på detta av någon anledning -
den fysiska beröringen är rejält underskattad i detta landet, vet ej varför...  det finns i stort sett bara positiva effekter av det.)  

Men här tycker jag att det kramas nu som aldrig förr! Att hälsa och att säga hejdå med en kram har blivit normalt i många kretsar, även mellan personer som inte känner varandra så väl. Så var det verkligen inte för 20-30 år sedan vad jag minns. Sedan är fysisk närkontakt inte helt utan problem för alla, själv brukade jag tycka att så lite som att ta i hand var jättejobbigt, jag kände det som att mina gränser invaderades och det kändes rent ut sagt äckligt. Nu går det bättre, antagligen för att jag ägnat en hel del energi åt att bearbeta olika övergrepp jag varit med om tidigare. Den sjuksköterska jag går hos berättade nyligen att hon slutat ta patienterna i hand eftersom så många av dem inte tyckte om kroppskontakt med någon som inte är riktigt nära vän eller partner. Som med mycket annat är det inte helt lätt att veta vad en annan person föredrar om man inte känner den.

Nu försvann det långa jag skrivit här så jag får skriva om. Jag blir så förbannad. Jag har hållt på i många timmar nu att försöka reparera. Ok. Jag är mycket trött nu så jag meddelar bara att Bisexpolär nu tyvärr är tvungen att använda användarnamnet "Bisexpoolär". Så det får väl vara så nu. Jag har skrivit till moderator o frågat om d går att reparera. Jag vill gärna vara med i detta mycket fina forum. Mvh. Bisexpolär/Bisexpoolär.

Bisexpolär skrev:Nu försvann det långa jag skrivit här så jag får skriva om. Jag blir så förbannad. Jag har hållt på i många timmar nu att försöka reparera. Ok. Jag är mycket trött nu så jag meddelar bara att Bisexpolär nu tyvärr är tvungen att använda användarnamnet "Bisexpoolär". Så det får väl vara så nu. Jag har skrivit till moderator o frågat om d går att reparera. Jag vill gärna vara med i detta mycket fina forum. Mvh. Bisexpolär/Bisexpoolär.

Hej, jag har ändrat ditt användarnamn nu!

När jag är i en svacka och mår dåligt så är det som att jag inte kan få vara glad för en dag eller korta stunder för då är jag ju inte "deprimerad" längre. Min man har jätte svårt för mina depressiva perioder och känns oftast som att han väntar ut det och inte vågar prata med mig. Dem senare åren håller jag för det mesta allt inom mig om hur jag mår, jag är så trött på att bli tolkad av den yttre världen om vilken "fas" jag är i. Jag upplever att missuppfattningnar för folk som inte är bipoära är att dem tror sig veta exakt vart man är i ditt mående. Har du en bra dag, nä men då är du inte alls deprimerad längre.

Pistage skrev:När jag är i en svacka och mår dåligt så är det som att jag inte kan få vara glad för en dag eller korta stunder för då är jag ju inte "deprimerad" längre. Min man har jätte svårt för mina depressiva perioder och känns oftast som att han väntar ut det och inte vågar prata med mig. Dem senare åren håller jag för det mesta allt inom mig om hur jag mår, jag är så trött på att bli tolkad av den yttre världen om vilken "fas" jag är i. Jag upplever att missuppfattningnar för folk som inte är bipoära är att dem tror sig veta exakt vart man är i ditt mående. Har du en bra dag, nä men då är du inte alls deprimerad längre.

Väldigt irriterande när omgivningen tror att de förstår mer än de gör. Att man är deprimerad behöver inte betyda att man konstant sitter i ett hörn och gråter, det är mer komplicerat än så ibland. Själv tenderar jag ofta att få det som kallas atypiska depressioner (googla) vilket bland annat innebär att man kan bli gladare för stunden om något trevligt inträffar, men sedan sjunker tillbaka ner i depressionen igen. Även läkare har ibland blivit "lurade" av hur jag håller masken utåt och min sjuka humor, fast jag egentligen mår mycket dåligt.

Sedan kan det förstås vara tufft för anhöriga att begripa vad som händer, särskilt om man inte kan prata riktigt öppet om det. De har ju sina rädslor i situationen.

Värsta är kring missförstådd. Något som börja komma upp till ytan.

Jag har jätte svårt att bara lämna, då upptill någon annan och då liknade slutsats som jag redan har kommit framtill.

Känner lixom att vi super bäst på wasta förmågor och kunskap. Utan samhället i generellt bemöter diagnos, inte personen. Även om de säger att de är öppna och inte gör det.

Jag tjatar på om, att en person är inte sin diagnos, de har en. En som förklarar personens svårigheter.

Egentligen inge konstigt att många drar sig tillbaka, bort från sociala sammanhang, det tar på krafterna. Bättre att lägga energin på andra saker. Saker som får en att må bättre och hålla sig stabil längre.

För min del, vad gör jag av all kunskap, som faktiskt är. Men som utgås från att jag har nog missförstått utifrån den och den diagnosen. Sluta för fan för minska mig. Hade det varit så hade jag nog inte ha de högskoleexamens som jag har.

Så missförstådd, pga filtret diagnos... I filtret existerar det många fördomar. Vi är människor och vi är inte vår diagnos.