Varför är självskadande så vanligt bland kvinnor?

The stereotype is that kids who cut themselves are depressed. While that stereotype is usually accurate for boys, it's less reliably accurate for girls. Most boys who cut themselves are depressed, but many girls are not. Janis Whitlock and her colleagues at Cornell (Whitlock et al. 2008) found that college women injure themselves differently, and for different reasons, compared to college men. Cheng et al. (2010) recently developed a screening questionnaire to identify college students who were engaging in NSSI. They found that some of the best questions for screening the women were useless for screening the men, and vice versa. Other researchers have found that girls are more likely than boys to self-injure as a means of self-punishment, while boys are more likely to self-injure in the aftermath of a romantic break-up (Adler & Adler 2007; Rodham et al. 2004). But most research on NSSI overlooks these gender differences. Boys who are failing in every aspect of their life, who hit the wall during an argument, are lumped into the same category with girls who seem to be doing great, but who are cutting themselves in secret.

https://www.psychologytoday.com/blog/sax-sex/201003/why-are-so-many-girls-cutting-themselves

#artikel #NSSI #psykologi

Tack för intressant artikel. Självklart eftersom det berör mig personligen så uppskattar jag när något mer nyanserad forskning utförs.

Väldigt intressant indeed! Det känns som att det generellt sätt är ett område som är lite tabu och som man inte riktigt vill peta i, så att säga. Så det är ju bra att någon faktiskt forskar lite på det.

Vad tycker ni om förklaringen som han erbjuder i artikeln då? Att självskadande för många kvinnor har att göra med en sorts identifikationsproblematik?

Onddruid skrev:Vad tycker ni om förklaringen som han erbjuder i artikeln då? Att självskadande för många kvinnor har att göra med en sorts identifikationsproblematik?

Kan väl mest bara tala för mig själv. För mig är det en schweizisk armékniv (pun intended). Ångestdämpning genom chocken till systemet. Endorfinrush som kan avbryta depressiva perioder. Eftergift till tvångstankar så att de försvinner för stunden. Men även något som kanske liknar det som beskrivs i artikeln, trots att jag inte är en vacker ung högpresterande tjej - ett sorts trots mot omvärlden, för något av det mest förbjudna man kan göra som kvinna är att göra sig själv ful. Jag kan skada mig för att göra mig själv oakttraktiv, för att bli ett Frankensteins monster som ingen vill ha så att jag får kontrollera min kropp själv. Uppenbarligen har det inte lyckats eftersom jag är gift, jag har tack och lov inte gått så långt som jag skulle kunnat göra, men driften finns där.

Det är intressant att höra era perspektiv, en sak som jag har funderat över själv är den ritualistiska aspekten av det - att skada sig själv kan vara ett sorts försök att ta ifrån någon annan som har skadat en makten att göra något mot en genom att utagera en utsatt situation fast ta över rollen som förövaren. (även en abstrakt persons övergrepp som vid objektifiering och sexualisering av kvinnor och flickor från samhället eller media skulle kunna förklara detta)

Det är ju även en ritual att "göra sig ful i smyg", också där utmanar man ju de som har tolkningsföreträde över vad som är "vackert" eller "normalt".

Dessutom verkar det vara en naturlig "kontroll-ritual" - precis som de flesta människor spänner käkarna när vi försöker vara beslutsamma, genom att skada sig själv så utmanar man samtidigt sig själv och man stålsätter sig.

Sen kan man tänka sig att det är ett sätt att "konkretisera" sitt lidande, ifall man inte mår bra men har bra fysisk hälsa så kanske man känner att något inte stämmer och att göra en fysisk skada gör att man rättar till den "yttre" verkligheten så att den stämmer mer överens med den självupplevda, "inre" verkligheten. Dissonans är ju något vi är väldigt bra på att undvika.

Sen tror jag inte det går att se förbi att det faktiskt är en sorts del av vår kultur, det säger ju inte vad som är orsak, men det verkar ju som att självskadebeteende är väldigt "smittsamt" socialt.

Jag ser det helt klart som något socialt smittsamt, när jag var i tonåren var det inget vanligt fenomen alls, då var det väl lite vanligare med ätstörningar. Även om det inte heller uppfanns år 2000.

Sedan tror jag att det kan skilja sig åt lite mellan dem som skadar sig mycket impulsivt med vad som råkar finnas till hands, utan att direkt tänka efter före, och sådana som jag som kan tänka på det i veckor innan jag "kommer till skott". Jag har definitivt mina ritualer, använder alltid samma typ av verktyg (inte rakblad), gör vissa mönster och aldrig när någon ser på. Det skulle kännas "fel" att göra något annat. Att sätta sig över smärtan (jag är en av dem som känner smärta) ger en om än tillfällig kontrollkänsla.

Det du skriver om att undvika dissonans kan jag också relatera till. Något som tenderar att spädas på när folk tolkar ens mående utifrån hur mycket eller lite man skadar sig, vilket jag ofta råkat ut för, istället för att lyssna på det man försöker kommunicera med ord.

När jag samtalat med folk uppåt vuxenåldern på nätet som självskadat har en hel del av dem inte varit typiska "psykfall" utan haft en yta utåt, ofta något människovårdande yrke.

Läste bara sammanfattningen ovan men jätteintressant!

Tjadu, vad ska jag säga? Jag vet inte om jag känner igen mig så jättemycket i de olika förklaringarna...
För mig har det alltid varit ett sätt att få lindring från ångesten. Jag känner inte så mycket (fysisk) smärta, men jag kan tänka mig att det blir en viss adrenalinrush. Ibland har det också varit ett sätt att bryta mig ur ett dissociativt tillstånd.
Men att skada mig för att ta kontroll över min egna kropp och/eller göra mig ful eller visa mitt lidande... Nej, det känner jag inte igen mig i. Det har varit ett sätt för mig att överleva hur galet det än låter. Att få tankarna på självmord att tystna, att få smärtan att försvinna för en liten stund.
Men ja, jag är också en av dem som kan tänka på det ett tag innan jag gör det. Oftast för att jag inte kan stå emot impulserna. Får grafiska bilder i huvudet, det blir ett tvång. Blir liksom som att till slut så känns det som att varenda cell i min kropp skriker åt mig att göra det. Vet inte om någon annan känner igen sig själv i detta dock

Butterflychaos skrev:Får grafiska bilder i huvudet, det blir ett tvång. Blir liksom som att till slut så känns det som att varenda cell i min kropp skriker åt mig att göra det. Vet inte om någon annan känner igen sig själv i detta dock

O ja. Kanske inte precis i början men med tiden blev det verkligen så, ofta.

Det har som sagt många facetter för mig och jag skulle inte kunna säga att det är en enda sak som är anledningen för mig till denna vana.

Det här har jag inget minne av att jag har läst eller kommenterat på vilket visar på hur uselt mitt minne är. Räknas att slå på sig själv med knutna händer som självskadebeteende eller måste det vara mycket grövre?

@Vallmo - ja, egentligen är det ju det.

Vilket av det? Butterflychaos, menar du att slå med knutna nävar räknas som självskadebeteende?

http://www.psykologiguiden.se/rad-och-fakta/symtom-och-besvar/psykisk-ohalsa/sjalvskadebeteende
Säger fysiska skador

Ja... Men om du slår dig själv så är det ju att skada dig själv. Blåmärken visar ju ändå på något sätt att man skadat sig själv. Det är kanske inte det självskadebeteende som folk tänker främst på, men det betyder inte att det är helt oviktigt.