Litiumhöjning igen, vad kan hända?

Det här känns som ett oerhört bisarrt inlägg med tanke på min omfattande pillerhistoria, men jag håller på att sätta ut lamotrigin och ska höja litium. Har tagit litium i sju år eller så, olika nivåer. Nu har jag legat på 0,6 ett bra tag, ska öka till 2+3 tabletter och har som mest tagit 3+3. Min sjuksköterska sa idag att jag ska säga till om jag märker något som tyder på att värdet börjar bli för högt.

Här kommer mitt in när jag inser att jag inte har full koll. Det jag känt av tidigare är darriga händer, vilket utan uppenbar anledning blivit mycket bättre plötsligt. Mer törstig och fler toabesök, men inte extremt. Sköldkörtelvärden här påverkats så jag äter Levaxin, men inga direkta symptom. Magen har stått pall och ingen acne förutom det jag fått nu av lamotrigin. Tur alltså.

Men jag kommer liksom inte ihåg hur det har varit förut... allt har varit så snurrigt och så många piller samtidigt. Är det någon som har personlig erfarenhet? Jag är totalt medveten om att människor verkar är individer när det kommer till mediciner, jag letar mer efter någon sorts inspiration till riktningar jag kan titta i. Jag är inte så värst hypokondrisk så jag brukar inte tro att jag har allt som folk nämner.

Tja, jag tänker att det kanske inte är så konstigt att darrningarna försvinner när du sätter ut ett läkemedel - men kan säkert komma tillbaka när du höjer litium mer. Jag tror de flesta antiepileptika kan ge tremor, och när du då tar bort en av tre mediciner som ger darrningar så kan det ju inte så konstigt bli bättre. När jag stått på litium har jag fått mer tremor på högre doser (tror jag också legat på 3+3), och blivit lite slöare i huvudet om jag minns rätt. Det är svårt för mig att komma ihåg hur det var bara på litium, om jag ska vara ärlig. Tremorn kommer jag ihåg tydligt, och att jag fick påverkan på sköldkörteln (blev efter ett tag deppigare och tröttare om jag minns rätt). Vet inte om jag själv märkte något när det gäller drickandet och att gå mycket på toa faktiskt. Men det låter som att du ändå har rätt bra koll.

Var lite luddig ser jag, tremorn har varit mycket mindre de senaste tre månaderna eller så, trots samma litiumvärde som innan, ergenylen har hängt kvar och lamotriginet började jag med i somras, har bara sänkt det förra veckan. Naturens under...

Kanske blev jag mest ställd. Min sjuksköterska verkar ha en hög uppfattning om min medvetenhet och kunskap om mitt tillstånd, och det är ju trevligare än att bli betraktad som idiot, men ibland tycker jag ändå att det kan vara knepigt att riktigt avgöra när man ska "slå larm" eller inte. Står återigen utan läkare. Från nyår ska de sluta med hyrläkare.

Tecken på begynnande intoxikation är dåsighet, yrsel, svårighet att samordna muskelrörelser, sluddrigt tal, ofrivilliga ögonrörelser, skakningar, muskelstelhet och illamående. Ihållande diarré eller kräkningar kan också tillkomma.

Detta är från Fass. Jag har aldrig haft en för hög litiumhalt i blodet, men jag är mest uppmärksam på illamående, muskelförändringar, dåsighet och sluddrigt tal. Självklart också att skakningarna blir tydligare och kanske diarré. Allt detta i samband med en möjlig intoxication såsom med mycket varmt väder, mycket träning eller så. Eller som med dig Chai att man höjer litium.

[Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.] - tack för påminnelsen! Har nog egentligen ett visst hum om detta men är hemskt snurrig idag.

De första dagarna fick jag mer tremor och blev lite orolig i magen, fast inte extremt. Det gick över. Huvudvärk. Är trött och seg i huvudet nu, lite deppig, men det kan lika gärna vara för att jag varit så social i några dagar. Hade velat bara vila igår men då skulle jag iväg till fysioterapin, och i morse fick jag masa mig iväg och ta blodprov. Hyn är bättre sedan jag sänkte lamotriginet, lustigt nog får jag akne av lamotrigin men inte litium. Inga katastrofer hittills alltså.

Håller tummarna!

Ligger visst på 0,8 nu. Inga kraftiga fysiska reaktioner, bara minimal tremor men kan skriva för hand vilket jag inte kunde ett tag när jag låg på 0,6 - kroppen är bara så skum. Kan träna utan problem om jag dricker tillräckligt (och det där lät som om jag springer maraton... jag bara mestränar hos fysioterapin men bara att jag svettas kan göra mig yr om jag inte sköter vätskan).

De snabba humörsvängningarna från i höstas är faktiskt borta.

Så det "enda" jag har att klaga på är att jag verkar ha gått in i den berömda litium-dimman där ingenting är riktigt kul. Tvingar mig att träffa vänner, ringer min mamma, gör det mest nödvändiga hemma (anstränger mig faktiskt lite extra för att laga god mat), gör pliktskyldigast mina styrkeövningar, sticker ibland ut näsan för en promenad, lever "som om" allt var normalt. Lite magiskt tänkande så där. Men det är väldigt svårt att blockera den hjärndöda, tomma känslan. Jaja, vi får se var det landar.

Hej Chai,

Hur går det nu för dig med den högre litiumnivån? Du pratade i sista post om dimman. Upplever du det fortfarande på samma sätt? Har du mer kognitiva biverkningar? Jag frågar detta eftersom jag precis har frågat hos min läkare om jag inte får ligga på lägre nivå. Jag klarar helt enkelt inte mitt liv på den nivå jag ligger på. (Endast 6,5, alltså mycket lägre än du i allafall). Jag känner mig trög i skallen, minnes för lite, koncentrationssvårigheter och kan inte stressa upp mig, även om jag vet att sakerna är viktiga kan jag inte känna det. Sitter för mycket och stirrar framför mig. Jag tror att detta är för en del litium som gör det. Ville höra dina erfarenheter.

[Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.]. Det var ett tag sedan jag skrev detta... Ett par månader senare blev jag rätt uppåt faktiskt. Sedan har det svängt en del. Det är nog mest när jag varit deprimerad som jag har känt mig kognitivt avstängd. Under så gott som hela juli var jag hypoman och hade massor av energi och idéer, social, möblerade om o.s.v. Det sprack som en ballong för en vecka sedan och nu är jag inlagd. Träffade bara läkaren här på vårdavdelningen mycket hastigt morgonen efter att jag kommit in och han surrade bara om ect vilket jag tänker tvärvägra (har fått det förr). Vi får se.

När det gäller litium tycker jag inte att jag har haft några ytterligare biverkningar sedan jag höjde, har legat stadigt på 0,8 Däremot är jag ju uppenbart inte humörmässigt stabil, trots att jag även tar ergenyl (valproat). Senaste läkaren jag träffade i juli (när jag var uppåt) tyckte att jag är adekvat medicinerad, förstår inte hur de tänker.

Men är lite för apatisk just nu för att verkligen orka bry mig.

Oh, Chai, så tråkigt att du mår så där dåligt igen nu. Beklagar verkligen att du är inlagd. Hoppas det visar sig vara ända det bästa för dig så småningom. Tack i alla fall för ditt svar.

Jag tänker för framtiden också tvärvägra ECT, men om jag kommer att hålla det löftet får framtiden visa, även om det varit till mycket bra hjälp för mig lämnar det för många biverkningar efter sig, tror jag. Styrkekram!

[Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.] - tack för din medkänsla.

Jag hoppas nog mest på att det ska vända av sig själv. Läkaren här är konstig, jag lider redan av trötthet och anhedoni men det enda han gjort är att lägga till/öka mediciner som dämpar ännu mer. Och dessa konstiga sjukhusrutiner, två kvällar i rad nu har de väckt mig efter att jag somnat för att ge mig insomningsmedicin... På något sätt måste jag kämpa mig härifrån.

Hej Chai! Kan det vara höjningen av litium som gjorde att du blev uppåt och därefter svänga mer eller fungerar det aldrig så? Går det att diskutera sådana saker med läkaren?

[Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.] - tror inte det egentligen, höjde litiumet före jul och det har varit både nedåt och uppåt flera gånger efter det. Har haft litium i varierande doser i flera år utan tydligt mönster. Minns inte exakt källan nu men läste att när det gäller litium är det ungefär en tredjedel av patienterna som svarar bra, en tredjedel halvbra och en tredjedel inte alls.

Den här läkaren litar jag inte på, får se när jag får tag på någon annan.

Tur att du har den här läkaren bara tillfälligt. Byts han aldrig av med någon annan där?

Berguv skrev:Tur att du har den här läkaren bara tillfälligt. Byts han aldrig av med någon annan där?

Han är avdelningsläkare så verkar vara här måndag-fredag. Men det var någon jourläkare här idag som gav mig risperidon istället för det eländiga olanzapinet, så nu är jag nöjdare. Dessutom kom en sjuksköterska med lite vett i huvudet och pratade en lång stund med respektfull ton, så även fast jag mår skit just nu så känns det ändå bättre.

Bra!

Det är i alla fall några positiva saker. Hoppas avdelningsläkaren håller med jourläkaren!

Tack snälla ni! På något sätt tror jag att det ändå höll mig igång att vara arg i några dagar. Nu är jag lugnare, kanske också p.g.a. risperidonet, men mycket ledsnare. Min son ringde igår, han fyller år idag. Det var ett trevligt samtal men jag känner mig ändå som en usel förälder. Usch, jag hoppas att jag kommer ut härifrån riktigt snart!

Hur det nu är, din son fyller år, en special dag. Du (och han ) ska gratuleras! Även om jag mycket väl förstå hur ledsen det en kan göra. Önskar dig styrka.

Hej Chai! Inte konstigt att känna sig ledsen, inlagd och sonen fyller år. Men han förstår säkert att du inte kan komma eller göra mer för honom just nu. Just nu är det som det är. Inte roligt, men det kommer andra dagar, bättre dagar.
Kram!

Tack!!! Nej, han är klok och fattar absolut att det inte går att planera allt. Han fick många gratulationer också, särskilt som de precis fått en liten bebis. Jag letade mig ner till Pressbyrån där de faktiskt hade en hel del jättefina kort så jag skickade en massa kort till alla.

Kände hur jag blommade upp lite igen igår kväll när min man var här. Letade upp ett par hörlurar åt honom på nätet, d.v.s. kombinerade två av mina passioner: shopping och att planera saker för dem jag älskar. Sedan satt vi ganska länge och lyssnade på en ljudbok, Jonas Karlssons "God jul" (tack Berguv för tipset!). Om ett julprojekt i kommunhuset som är fint tänkt men blir ack så fel... Tragikomiskt får man väl säga. Min man som jobbat kommunalt (fastighetsförvaltningen) tyckte sig känna igen både ett och annat.

När min man åkt hem satt jag på kvällen och tittade på GoT på mobilen (glad över att ha fin skärm). Jag har liksom skjutit det framför mig, tänkt "vad är det för vits när jag ändå inte kommer att leva länge nog för att se slutet". Så det är faktiskt ett bra tecken.

Vaknade riktigt tidigt mitt i världens konstigaste dröm. Sminkad och klar före frukost. Tror jag blivit lite lätt speedad, vilket är helt sanslöst när jag tar litium 0,8 och ergenyl 2000 mg och risperidon 2 mg (och inget antidepressivt) Men hursomhelst frågade jag igår och enligt planen ska jag inte ha läkarsamtal och eventuell utskrivning förrän i slutet av veckan så jag kommer väl inte ut helt lättvindigt.

Håller tummarna att det lugnar ner sig snart... Inte kul att vara på avdelningen men ibland nödvändigt

[Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.] - kunde vara både bättre eller sämre.

På eftermiddagen efter mitt förra inlägg fick jag permission, med tillåtelse att sova hemma om det kändes bra. Det var väldigt trevligt. Nästa morgon var jag tillbaka på avdelningen. Träffade på läkaren i korridoren och frågade när jag skulle bli utskriven. Han kastade en blick på min nya fina fodralklänning, röda läppstift och klackskor och höjde risperidonet istället... Men jag ska få vara hemma dagtid i helgen så det blir nog bra.

Tycker dock fortfarande att det är skumt, uppfattar mig inte som en typ 1 och "borde" inte kunna gå igång alls med så mycket manidämpande medicin...

Tja det kan ju ändra sig från typ två till ett också. Man bör ju vara lite vaksam när man slår om så kraftigt trots medicinering.