Musik och stämningsläge

Är det bara jag som uppfattar musik/känner för att lyssna på musik olika beroende på vilken episod jag är inne i?

T.ex så får jag nästan bara "låtar på hjärnan" när jag har euforiska hypomanier, då går jag sällan runt utan att ha en låt rullandes i huvudet om och om igen.
Vid agiterade tillstånd känner jag ofta att jag inte hittar "rätt" lått att lyssna på, allt känns fel.
I lätta - medelsvåra depressioner lyssnar jag i princip alltid på musik, men om jag dippar ner till svår depression så tappar jag i princip även lusten för att lyssna musik, trots att jag ändå oftast lyssnar på musik ett antal timmar per dag.
Någon mer?

Det är absolut skillnad! Nu är jag lite av periodare på musik oavsett, kan ha lurarna på i 5 timmar en dag och inte alls nästa. Men hysteriskt glad/energirik musik hör definitivt hypomanin till, då kan jag också loopa samma låt 20 ggr. Lättare depp blir det mer stillsamt, och mycket ångest så tenderar det att bli väldigt negativ/bitter musik.

Nu skulle man väl tycka att det vore bättre att lyssna på något glatt om man är nere för att muntra upp sig, men det funkar verkligen inte för mig. Jag blir enbart störd. Synd egentligen, det hade ju varit ett enkelt motmedel.

Känner verkligen igen mig i hur du beskriver det Butterflychaos, fast är nog ännu striktare, bara jag känner mig lite smådeprimerad så tycker jag att musik känns helt värdelöst. Oftast är det hur jag uppfattar ljud och färg som ger mig en hint om vart jag är någonstans i stämningsläge också. Att komma ut efter en lång depression gör ju att allt blir så starkt helt plötsligt tycker jag. Det är som att jag ser fler färger helt plötsligt och musik går från att vara störande oljud till att få mig att känna saker och tänka.

Onddruid skrev:Känner verkligen igen mig i hur du beskriver det Butterflychaos, fast är nog ännu striktare, bara jag känner mig lite smådeprimerad så tycker jag att musik känns helt värdelöst. Oftast är det hur jag uppfattar ljud och färg som ger mig en hint om vart jag är någonstans i stämningsläge också. Att komma ut efter en lång depression gör ju att allt blir så starkt helt plötsligt tycker jag. Det är som att jag ser fler färger helt plötsligt och musik går från att vara störande oljud till att få mig att känna saker och tänka.

Det här med skiftande färger och kontraster, och även "estetisk upplevelse" (i brist på bättre uttryck) tycker jag är riktigt tydligt för mig. Är jag deprimerad går jag i en dimma. Även sånt som normalt är vackert, som ett blommande fruktträd, kan jag tycka är fult, nästan äckligt. Förstärkningen av färger är ett av de första tecknen på hypomani hos mig. En av mina peak experiences var en grå, regnig morgon i Göteborg när jag stod och tittade ut över lastcontainers vid ett av färjelägena. DHL-containrarna var gula och röda som de brukar vara. Rätt vad det var körde en gul postbil förbi, i samma gula färg mitt i allt det gråa. Det var som en explosion inombords. Tur att man är lättroad...

Musiken är det som närmast klargör vilket stämningsläge jag är i. Det är när musiken ändras och jag hör varje ton som förmedlar en känsla genom hela kroppen som jag vet att det är dags igen för en tur in i en annan värld i sinnet.

Har haft sådana kraftiga utbyten av musik att jag får för mig att ingen annan kan komma i närheten av det. Men en artist inför en fullsatt arena får nog en lite större kick, men jag får något liknande i mitt hem inför noll personer.

Saknar sådana upplevelser, det var längesedan nu.

Experimenterade lite mer medvetet just nu och satte på ett par dystrare låtar (Humpty Dumpty - Aimee Mann, Goodbye - Steve Earle). Ingen dämpning på mitt glada humör alls. Ska upprepa testet nästa gång jag kanske eventuellt någonsin blir deppig igen

Nu vet jag ju inte helt 100 vad jag "lider av" men vissa dagar kan jag bara inte lyssna på en viss typ av musik och vissa dagar MÅSTE jag bara lyssna på samma musik. Det känns konstigt varenda gång. Jag funderar mycket över detta. Varför funkade den ena musiken ena dagen men inte den andra dagen?