Hjälp att förstå mig och min sjukdom

Hej,

Vet inte riktigt vart man kan vända sig men här verkar vara ett bra ställe, hoppas jag.

Jag fick min bipolära (typ 2) diagnos vid årsskiftet och blev mer eller mindre knäckt. Jag skämdes en hel del eftersom jag alltid varit en person som orkat allt, fixat allt, kunnat allt osv. Skulle jag nu vara psykiskt sjuk, på riktigt? Depressioner har jag haft tidigare men det såg jag inte så allvarligt på, eftersom det blir man ju frisk ifrån. Nu har jag mer och mer accepterat min sjukdom, även om det är jobbigt att förlora sig själv och försöka hitta ett nytt jag.

Sedan diagnosen kom har jag provat en del mediciner och biverkningarna kommer en efter en. Läkaren tolkar mig som medicinkänslig och jag mår inte bra, dagarna känns tunga och svåra. Energinivån är låg och jag känner mig så otroligt trött hela tiden, är det såhär det är att vara bipolär? Att ständigt vara orkeslös och dränerad på energi? Ofta känns det som att jag behöver vila i 6 dagar för att orka göra en aktivitet den 7e dagen.

Det finns inte någon i min närhet som jag kan prata med. Min sambo förstår att det är kämpigt och försöker hjälpa så gott det går men nu känns det som om relationen är på upphällningen. Ska nämnas att vi har 2 barn tillsammans och det eviga dåliga samvetet finns ju konstant hos mig. Att orka finnas till när energin är som bortblåst.

Någon som kan bidra till ökad förståelse för denna sjukdom?

Mvh,
IMK

Hej och välkommen till forumet!

Det kan vara svårt att acceptera en livslång sjukdom, och alla biverkningarna från mediciner. Det är tufft definitivt. På ett sätt, tycker jag, kan det vara skönt att ha en förklaring till varför saker är som dom är.

Hör att det är jobbigt just nu, det är helt förståeligt. Men det behöver inte vara så framöver. Svängningar kommer och går och det går faktiskt att hitta mediciner som funkar bra som har acceptabla biverkningar. Relationer blir ofta lidande tror jag, men det kan lösas - och om man lyckas minska skoven blir det lättare också.

Det är inte en lätt sjukdom att leva med, men det går och kan bli bättre. Hopp finns. Hjälp finns.

Det är skönt att ha svar på varför man är som man är, på gott och ont. Det är enklare att förstå för min sambo och även för mig själv i vissa stunder.

Det är kämpigt i läkemedelsdjungeln; pröva nytt, trappa upp, biverkningar, trappa ner, prova annat och börja om. Imorgon börjar jag med Litium igen, fast ett licensbeprövat där magont inte ska förekomma i lika stor utsträckning. I övrigt tar jag Voxra 150mg på morgonen och Quetiapin 25 mg till kvällen (blir däckad av högre dos) + Melatonin 4 mg.

Har inte haft mycket svängningar mellan hypomani och depression. Mera svängningar i själva depressionen från ilska, frustration, gråtattacker till orkeslöshet, apati och extrem trötthet. Ett tag kände jag mig "nollad" som jag brukar kalla det, då känner jag mig varken glad eller ledsen och bryr mig inte om något, inget spelar någon roll. Min psykolog tolkade det som att jag var stabil i mitt humör, att jag varken var hypoman eller deprimerad. Men avskyr den känslan lika mycket som de andra två.

Det är skönt att kunna få skriva av sig lite här och få någon som helst respons på att det finns människor som förstår. Jag vet att läkaren kan försöka förstå min känsla, men att prata med andra människor som är i samma båt är en annan sak. Tack.

Hej! Visst kan det vara svårt att acceptera att man har en kronisk sjukdom (trots att jag har haft diagnosen i ett antal år är jag inte säker på att jag riktigt accepterat det ännu). Utifrån de olika personer jag lärt känna irl och online skulle jag säga att frågan hur det är att vara bipolär kan ha väldigt olika svar... Vissa är deprimerade nästan jämt och andra har mest hypomanier eller manier. Vissa blir sjuka vart tionde år och andra hinner knappt hämta andan mellan sjukdomsperioderna. Vissa klarar av ett avancerat jobb och andra är sjukpensionärer. En del mår jättebra av den första medicin de testar, andra måste prova piller efter piller. Jag kan inte riktigt komma på ett "det här normalt" när det finns så många individuella variationer.

Men det här med energibrist tror jag är hyfsat vanligt, särskilt ett tag efter en depression. Jag har blivit stresskänslig och trött med åren (jag är 50+ ) men då har jag också haft ingen eller ineffektiv behandling under större delen av tiden. Det finns all anledning att fortsätta kämpa för att hitta medicin som känns okej, jag har sett exempel på personer som till slut hittat rätt och kunnat få ordning på livet igen.

Relationer är en utmaning ibland. Har ni fått något erbjudande från psyk om en grupp där patienter och någon anhörig får utbildning om sjukdomen och möjlighet att diskutera? Finns på många håll. Det går att ha en relation även om man är bipolär! Jag och min man har hängt ihop i 18 år. Kommunikation är som vanligt a och o, och att be om hjälp om det behövs.

Det där "nollade" tillståndet känner jag igen... Konstigt och obehagligt. Vården letar bara efter de typiska symptomen på manier och depressioner, saknas de är allting bra. Ibland glömmer man att fråga patienten hur hen faktiskt mår.

Hej IMK! Välkommen hit!
Jag har också typ 2.
Man skulle kunna tänka att en diagnos istället kan lätta ett dåligt samvete - för det är ju då inte ditt fel att "du går in i väggen" på samma sätt. Det ligger delvis utanför din kontroll. Det finns en tydlig orsak, även om man får lära sig att hantera det bättre och bättre. Med en diagnos kan det bli lättare att förstå sig själv. Jag var också rätt förvirrad över att förstå mig själv i början. Så mycket handlar om det och det är nog en viktig fas. Stämningsscheman och att titta bakåt på livet, se på sig själv med andra glasögon och försöka se vilken mall som kan förklara vem jag är.

Att inte förstå sig själv kan också handla om att det är så svårt att förutse sitt mående, kommer jag ha ork på lördag så vi kan boka in detta?

Jag läste nyss i en artikel av Marie Rusner, forskare på bipolär sjukdom, att vi patienter tillbringar väldigt mycket tid och energi på att förstå oss själva.

Att vara orkeslös nu behöver ju inte vara en medicinbiverkning. Det kan även vara en del av en depression eller ett tecken på att du kommer ner i varv efter en uppåtperiod. En nedåtperiod kan ju vara en reaktion på diagnosen. Att förhållandet inte är på topp om man är deprimerad är inte konstigt. Men om ni bara kan härda ut så vänder det nog, bipolär sjukdom brukar ju göra det.

Tack för era svar! Det känns bra att kunna få era input om att vara i denna situation.

Min sambo har ett stort tålamod och gör verkligen allt i sin makt för att få vardagen att fungera. Men det tär på oss, särskilt då jag inte kan ta så mycket ansvar av hammock barn. Sambon får agera lite som en ensamstående förälder. Jag är sjukskriven och har varit det sedan årsskiftet och är det till slutet av januari. Sambon har fått vara hemma från jobbet till och från för att kunna ta hand om hem och barnen. Jag vet inte hur länge till det kommer att vara så, eftersom jag inte vet hur länge jag kommer må dåligt (hur kan man veta det?). Det är svårt att förutse och svårt för min sambos chef att förstå, och jag vill inte förstöra något gällande jobbet. Min sambo säger själv att familjen går först och vi pratar öppet med varandra om vår situation. Vi har inte blivit erbjudna någon grupp från psyk, vet inte ens om det finns. Vi har gemensamt varit hos min läkare där vi kan prata väldigt öppet, men det är ju inte riktigt samma sak. Min läkare ringer 1-2 ggr/vecka för att kolla läget och så träffar jag min psykolog en gång i veckan. Henne har jag dock bara fått träffa sedan augusti p.g.a lång kötid.

Tänkte på det som du skrev, Chai, att vissa bipolära du mött är så olika. Jag som är så pass nydiagnosticerad läste på om sjukdomen och kände igen mig väldigt mycket. Men när veckorna sedan fortskred så kände jag mig så ensam och ingenting stämde mer än att humöret svängde. Medicinerna kom och gick, ingenstans stod det att det att sjukdomen kunde vara så olika för olika personer (eller så tog jag inte in den informationen då). Läkaren säger mest att vi provar nya mediciner om inte de nuvarande fungerar, att vi jobbar mot att det ska bli bättre. Hur ska något bli bättre när jag inte orkar något, när energin är så låg? Låter väldigt negativ, förstår jag. Häromdagen försökte jag mot alla odds följa med till stan för att köpa present till sonens kompis kalas. Det tar 15 minuter att gå till stan, men de 15 min tog nästan en halvtimme och ärendet i stan var otroligt jobbigt med alla människor, hitta present, betala, slå in och sedan promenera hem. Jag höll i min sambo och blundade halva vägen hem eftersom jag var så trött både fysiskt och psykiskt.

Jag har under dessa 10 månader mer eller mindre endast varit deprimerad och varit väldigt energilös. Det känns verkligen som om hela jag har försvunnit och nu ska jag hitta ett nytt jag, hur sjutton gör jag det? Jag saknar mitt jobb, men hur ska jag kunna jobba på samma ställe när jag inte är samma person längre? Jag var verkligen mitt jobb och mina arbetskamrater såg upp till mig. I dagsläget vet de inte om hur jag mår utan tror att jag är föräldraledig. Chefen vet om såklart.

Det du nämner, Berguv, att förstå sig själv kan handla om att det är svårt att förutse hur man mår. Där slog du verkligen huvudet på spiken, för det är något jag verkligen känner igen mig i. Jag kan planera in något några dagar framöver men när dagen är kommen så kanske jag mår otroligt dåligt och kan inte medverka i aktiviteten. Andra personer som inte förstår hur jag mår har svårt att förstå mig och jag har börjat likna det vid som att fråga en person "När kommer du bli förkyld nästa gång? Hur länge kommer du vara förkyld?".
Jag har aldrig varit en person som har ställt in en träff eller en aktivitet förut, nu helt plötsligt måste jag kanske göra det, eller ibland inte ens boka in något av rädsla för att jag måste avboka. Nu sker det inte ofta eftersom jag inte har särskilt många runt omkring mig längre. Så om någon väl vill ses så måste jag pressa mig själv till att träffas.

Vad var det för artikel du läste, Berguv? Skulle gärna läsa den.

Hur länge tog det för er innan ni landade i er sjukdom och kunde börja förstå er själva? Om man nu kan göra det...
Har någon av er varit inlagda? Min läkare pratar ibland om det när jag mår som sämst för avlastning och att där kan man byta läkemedel snabbare om det behövs. Ärligt, så skrämmer en inläggning mig men ibland känns det som om det kanske kunde vara bra.

Tack för era ord och ursäkta för mitt långa inlägg!

Nej, inte vet man exakt hur länge man kommer att må dåligt, eller när. Din liknelse med förkylningen var bra! Däremot brukar man lära sig med tiden hur *ens eget* mönster brukar se ut, om man har ett mönster. När man läser lite mer ytligt om sjukdomen tycker jag ofta att det är någon sorts genomsnittspatient som beskrivs. Ett par av mina vänner blir aldrig glada och upprymda när de blir maniska, bara hetsiga och upprörda. En annan svänger minst en gång i veckan. Självklart finns det gemensamma nämnare, förändringar i energi, humör, fokus, impulsivitet med mera, men exakt hur ens egna förändringar ser ut kan man inte alltid läsa i en bok.

Det låter begripligt tungt för dig att inte kunna jobba när det varit en så stor del av din identitet tidigare.

Jag har aldrig haft någon jättestor krets av vänner, jag är social men föredrar att umgås närmare med några få och så är det fortfarande. De brukar vara förstående, kanske för att de själva har erfarenhet av fysisk eller psykisk sjukdom. Men även min släkt/ingifta släkt tar hänsyn. Jag har blivit allt mer noggrann med att om jag bli inbjuden till något, t.ex. ett födelsedagskalas, så säger jag från början att jag hemskt gärna kommer om dagsformen tillåter, men tyvärr kanske måste åka igen alldeles för tidigt. Har märkt att det där sista fyller en funktion, måste jag dra på grund av hjärntröttheten så tolkas det inte som att jag blivit sur på någon.

Jag ska skriva om det där med att få diagnosen i tråden som Butterflychaos startade:
[Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.]

Själv har jag varit inlagd så många gånger att jag tappat räkningen... (under 18 års tid). Så gott som alltid för att jag varit akut självmordsbenägen. Det kan vara riktigt bra eller inte alls bra, beroende på var man är och när. En del säger "det är ändå bara förvaring" och ja, det är förvaring. Det brukar inte vara terapi utan de ser efter dig så du inte kommer till skada och ofta testar de att ändra på medicinerna där de har koll på vad som händer, eventuella oönskade effekter. Normalt läggs du in frivilligt och kan skriva ut dig själv om du vill, det ska rätt mycket till för att bli tvångsintagen.

Ingen ursäkt för långa inlägg behövs!

Yes, har också varit inlagd ett antal gånger (4), första gången på BUP och därefter vuxenpsyk. Också för mig pga självmordsbenägenhet/självmordsförsök. För mig har det bara varit förvaring - ingen ändring av mediciner eller något annat för den delen. Men det kan vara olika så klart. Som chai sa så är det inga problem om man är där frivilligt. Ibland bra att vara någonstans där man inte hela tiden behöver slåss mot sina egna impulser så jäkla mycket. Där någon tar hand om en - man slipper laga mat och städa och allt sånt där.
Sjukskrivning är jobbigt, men ibland också nödvändigt. Ibland får man liksom bara gilla läget. Det är som det är.

Att hitta sitt egna mönster verkar ta tid, helt förståeligt. Och jag som har ett tålamod som är lika med noll. Att inte veta när det ska bli bättre, vad som får mig att må bättre, vad som triggar igång och vad ska jag göra när "allt" är mörkt. Haft mycket motgångar under denna period och då känns det mycket som att det är såhär jag ska leva och det är den här personen jag kommer vara. Så är der säkert inte, men svårt att hålla hoppet uppe när många motgångar kommer gång på gång.

Vissa dagar kan det kännas ok när jag vaknar men sedan så känns allt svart, för att sedan kännas något lättare. Ibland kan jag få för mig att åka och shoppa en dag men samtidigt må dåligt och avsky mig själv och min sjukdom. Är detta något man kallar för blandepisoder, eller vad kan man förklara detta som?

Min svärfamilj vet om situationen och jag kan egentligen skriva en hel uppsats om dem. Men de ställer inte upp, de finns inte till för varken mig eller min sambo. Vi har haft ett stort bråk de skyllde över alla missförstånd som uppkommit tidigare, på mig. Vi har haft en mycket bra relation tidigare men när jag började bli deprimerad så vände de ryggen till, och när diagnosen kom så blev allt mer upp och nervänt för mig. Min sambo har pratat med dem och de säger att de förstår men jag har svårt att se hur de kan göra det, när de inte ens pratar med mig och knappt med min sambo själv. De har själva erfarenhet av depression då min sambos syster själv lider av svår depression men hon har kapat alla band med mig och nästan alla band med min sambo. Hon mår de senaste åren bättre och jag hoppades faktiskt på hennes stöd med tanke på hennes erfarenhet av depression.
Min närmsta vän har slutat höra av sig och vi hörs nästan ingenting, trots att jag hör av mig till henne med sms och mms på barnen osv. Hon vet om hela situationen med mig och svärfamiljen så det gör ont att hon inte ger sig tid till mig.

Min svärfamilj har sagt att jag kan gå undan om jag behöver vara ensam osv när vi ses. De få gånger vi har träffas de senaste 10 månaderna, och som jag har behövt vara ensam, så har jag gått undan. Det har jag gjort långt tidigare också, innan diagnosen ställdes. Ändå så säger de bakom min rygg att det inte riktigt är ok och undrar varför jag inte vill vara med. Så de säger en sak men menar en annan.

Att vara sjukskriven är skönt ibland, slippa gå till ett jobb som jag i dagsläget inte klarar av. Samtidigt älskar jag mitt jobb eftersom jag är duktig på det och lär mig nya saker varje dag, känner mig omtyckt och har några vänner i samma ålder. Känner mig inte så ensam. Samtidigt är det ett yrke med obekväma arbetstider och mycket ansvar, vilket jag gillar på ett sätt. Har inga problem med att ha ansvar och bestämma, när jag är frisk. Men nu när jag inte vet vem jag är eller vet hur jag ska ta reda på det, hur ska jag kunna jobba kvar där? Men kan inte se mig själv med något annat yrke! Jag har verkligen hittat rätt och fått mycket beröm och cred där. Tänker mycket på jobbet som ni förstår, försöker att inte göra det men det är svårt.

Jag gör inte så mycket mer här hemma än vad jag skulle göra inlagd, misstänker jag. Sambo lagar all mat och jag minns inte när jag ordnade något att äta till mig eller barnen sist. Städa gör jag sällan, hade en uppåt-period i våras, då jag hade dille på att städa jämt. Är i och för sig en väldigt renlig och pedantiskt person så städning har alltid legat högt upp på göra-listan. Min sambo fixar det mesta med läxor och barnens aktiviteter, blöjbyte, ombyte, plock och fix. Om något inte är gjort kan jag bli irriterad och skälla ut min stackars sambo, som redan har så mycket på sina axlar. Låter som värsta häxan! Vi båda är nog ganska tacksamma för att diagnosen kom eftersom vi båda har en förklaring till varför jag är den jag är, och varför vårt liv ser ut såhär just nu.

Tack åter igen, ni underlättar för mig. Ska kolla in den nya tråden också!

Vill säga att jag vill önska dig styrka. Du har det tufft och detta redan en längre tid. Beträffande omgivningen brukar jag inte berätta om min diagnos. Min familj reagerar känslig och som är bra för mig. Svärföräldrar har fördomar mot psykiatrin och psykiatriska patienter, så jag försöker alltid låta så bra som möjligt i telefon och när vi är där håller jag ut. Jag har vänner som vet, men jag klarar verkligen inte att visa hur illa det ibland är och spelar även med dom om allt är toppen.

Jobbet är något väldigt komplicerat tycker jag. Just nu är jag också sjukskriven, och tycker det är skönt. Jag kan ha så mycket ångest på jobbet, även om ja anses vara bra i mitt yrke. Jag tror att jag efter 19 år i yrket, men inte har kommit någonstans, bestämmer mig för att sluta snart.

Ja, jag har också blivit inlagt, tre gånger. En gång var hemskt. Jag hade blivit förvirrad efter ECT behandlingen, och fick en säng i korridoren. Andra gången var för diagnosticering och för att få ytterligare ECT. Tredje gången var jag randpsykotisk, det var mer för att komma till lung och ro.

Vet ju inte om det är likadant för dig, men jag har just insett att när jag är mitt uppe i ett visst tillstånd så har jag jättesvårt att förstå att det skulle kunna ta slut. Alltså, jag kanske förstår det rent logiskt men känslan är att det fortsätter för alltid. Det är som om det inte är mitt jag som förändras med svängningarna, utan som om mitt jag går in i olika rum i ett stort hus och jag har inte minsta aning om när eller ens om jag kommer att hitta nyckeln som öppnar dörren ut. Just nu när jag är mer deprimerad har jag till och med svårt att minnas vad som hände tidigare i somras när jag var hypoman. Man får göra så gott man kan, tänka på att det faktiskt är en utmaning som sällan går att trolla bort utan man får ta ett steg i taget.

Depressioner är finurliga djur och finns av olika slag. Jag kan ju inte säga exakt vad tillståndet är när det blir som du beskriver det att du kan åka och shoppa fast du samtidigt mår dåligt. Blandtillstånd kan vara en variant. Jag råkar ganska ofta ut för atypisk depression när jag mår dåligt, det är inte helt ovanligt bland bipolära. Då känner jag mig genom-usel i grunden men kan piggna till kortare stunder, till och med se glad ut ibland, så folk tror att jag mår betydligt bättre än jag gör.

Ärligt talat så tror jag att det är sorgligt vanligt med närstående som inte kan eller vill förstå. Det känns ändå lite fegt om de inte förklarar sig. Jag har nog ovanlig tur som åtminstone alltid behandlas med respekt. Fast samtidigt håller jag masken en hel del... det skulle knappast falla mig in att ringa ens någon av mina närmaste vänner om jag var i svår kris, det är bara min man som vet det mesta. Jag skriver av mig på nätet där okända ansikten kan lyssna och ge råd men inte är tvungna att ta hand om mig. Det är ett sätt att överleva på. Man får se vad som fungerar.

Verkligen bra liknelse med de olika rum, Chai. För mig är det likadant att jag inte kan ha kontakt med de känslorna jag hade i en sjukdomsperiod åt ena hållet, när jag befinner mig åt andra hållet. Gör också att det är svårt att verkligen på djupet förstå att man behöver så många mediciner.

Ma-ar skrev:Verkligen bra liknelse med de olika rum, Chai. För mig är det likadant att jag inte kan ha kontakt med de känslorna jag hade i en sjukdomsperiod åt ena hållet, när jag befinner mig åt andra hållet. Gör också att det är svårt att verkligen på djupet förstå att man behöver så många mediciner.

Precis! Det är jättesvårt för mig att fatta att jag ska ta extra dämpande/antipsykosmediciner när jag är mitt uppe i ett hypomant skov för att försöka hindra en krasch, jag tror ju att allt kommer att vara roligt i evig tid, hur mycket läkarna än tjatar... Är jag deprimerad kan jag tappa sugen att ta några mediciner alls för jag tänker att de ändå inte fungerar.

Tack Ma-ar! Styrka är något jag behöver.

Jag har ju mest erfarenhet av det depressiva så mitt rum är oändligt och nyckeln otroligt svår att hitta. Förstår hur du menar, chai, och det gav mig en visuell bild om hur de olika rummen kan se ut beroende på hur man mår. Och kanske ett mål till vilket rum man vill till. Tack! Och det är ju det som är frustrerande; jag VILL ju inte må såhär men jag gör ju det. Det känns som någon annan bestämmer detta, att jag inte kan ta mig ur kostymen, att jag inte kan bestämma själv.

Jag berättar gärna inte för någon annan i min närhet om min diagnos. Jag är väldigt mån om vem som ska veta något om mig. Men min svärfamilj har i stora drag tvingat mig att öppna upp mig själv och min livshistoria. Jag har inte själv fått bestämma hur, var eller när jag ska berätta något om mig själv. Så när allt var ute i det öppna och det stora bråket uppkom så vände de både mig ryggen men även min sambo. Och det gör mig så besviken och illa till mods. Vi hade faktiskt en fin relation och jag kände mig väldigt välkommen i deras familj och därav väldigt sviken och utelämnad när jag blev sjuk. Dessutom så skvallrar svärmor runt till släkten att vi aldrig hälsar på, att de inte får träffa barnbarnen, tjurar ihop om vi inte kan ses en dag för vi har andra planer som är bestämda sedan innan.

Mina arbetskamrater vet ingenting heller, förutom chefen där jag sagt att jag är deprimerad, vilket står i läkarintyget också. Jag vill inte att mina gamla kollegor ska veta, och inte heller de nya som jag inte ens känner eller har hunnit arbeta med. Men om sjukskrivningen fortsätter längre än januari är jag orolig att jag kommer behöva tala om för kollegorna att jag är deprimerad (det bipolära nämner jag aldrig), eftersom den lilla då börjar på dagis = "föräldraledigheten" är slut.
Ibland känns det som jag kommer vara sjukskriven resten av mitt liv och det vill jag inte. Jag vill kunna komma tillbaka till mitt jobb, jag har många år kvar av mitt yrkesliv. Hade jag redan jobbat många år kanske jag hade varit nöjd med det och bestämt mig för att sluta arbeta.

Usch så besviken jag känner mig nu när jag tänker på det; man går i skolan, kämpar, gör läxor, försöker få bra betyg, jag läste extra kurser för att kunna ha möjlighet att söka till många utbildningar, läste fristående kurser på högskolan i olika ämnen för att sedan satsa på den utbildningen jag ville och jag lyckades stenhårt. Jag lyckades bättre än vad någon annan trodde samtidigt som mitt personliga liv var åt helskotta med så mycket motgångar än vad jag kan räkna på mina 10 fingrar. Och när allt faller på plats efter examen, både på jobb och i privatliv så fallerar allt till det här mörka stället jag befinner mig på just nu. Jag trodde verkligen att det var min tur i livet att få njuta, men det känns som ett slag under bältet och lite som vad har jag gjort för att förtjäna det här? Räcker det inte nu?

chai skrev:Depressioner är finurliga djur och finns av olika slag. Jag kan ju inte säga exakt vad tillståndet är när det blir som du beskriver det att du kan åka och shoppa fast du samtidigt mår dåligt. Blandtillstånd kan vara en variant. Jag råkar ganska ofta ut för atypisk depression när jag mår dåligt, det är inte helt ovanligt bland bipolära. Då känner jag mig genom-usel i grunden men kan piggna till kortare stunder, till och med se glad ut ibland, så folk tror att jag mår betydligt bättre än jag gör.

Jag tror att det kan vara det här som gör att min svärfamilj inte tar mig på allvar eller tror att jag är sjuk på riktigt. Ibland verkar det som om dem har fått för sig att jag har en liten släng av nedstämdhet, att det bara är lite ledsamt nu men det går över. På så vis känns det som om jag vill skrika ut allt hemskt med denna sjukdom för att de ska förstå, men det kommer nog inte att hjälpa. Jag skickade några länkar till dem om bipolär sjukdom bl.a och min sambo har försökt prata med dem. Mycket mer kan vi inte göra känns det som. Men när vi ses har jag svårt att veta hur jag ska bete mig. Låtsas som allt är bra? Följa med fast att jag mår riktigt dåligt, endast för att bevisa för dem hur kämpigt allt är, men samtidigt riskera att förstöra dagen?

Så oerhört sorgligt med din svärfamilj. Svårt att komma över den sortens svek. Det är fruktansvärt att psykisk sjukdom fortfarande inte riktigt räknas, ses som en svag karaktär. Du låter ju snarare som en person som verkligen har kämpat. Inte planerar man för att bli sjuk!

Trots att jag varit sjuk så länge så brukar jag när jag träffar okända säga något om att jag är sjukskriven p.g.a. utmattning - ja ofta räcker det faktiskt med att jag säger att jag är sjukskriven så säger de "utmattad eller?". Socialt acceptabelt. Fast om jag känner för det kan jag säga att jag är bipolär, det är inte så känsligt för mig längre och jag får mest nyfikna reaktioner. Men på ett jobb kan det nog vara mer kinkigt. Ingen annan har ju faktiskt med det att göra.

Däremot är jag en jäkel på att spela teater. Det är inte många som vet exakt hur galen jag egentligen kan vara, inte ens vårdpersonalen ser alltid igenom mig. Någonstans bestämde jag mig för att inte skrämma upp särskilt familj och släkt, det känns liksom extra opassande när man är en medelålders tant? Men jag är inte säker på att det är bästa rådet, för man blir också mer ensam. Det är svåra frågor.

Det är väldigt tråkigt eftersom vi haft en fin relation alla tillsammans. Men när man först tvingas öppna upp sig själv och sedan försöker förklara hur man fungerar som person (det lilla man hunnit lära sig) och att man själv inte har alla svar för mycket/allt är nytt, för att till sist bli sviken känns ganska brutalt. Jag har aldrig begärt att de ska fixa mina problem eller att de ska göra som jag säger. Men de har enbart valt att se hela situationen från sin sida och det hjälper varken sitt egna barn (min sambo) eller mig tillsammans med våra barn. Önskar de hade stått upp mer för oss som familj och istället för att säga att de vill hjälpa, att faktiskt hjälpa genom att lyssna och prata med oss. Har sagt till min sambo många gånger "Din mamma kan faktiskt ringa mig, jag har inte rabies! Min sjukdom smittar inte!" Blir väldigt frustrerad på människor som påstår sig vilja hjälpa men när det kommer till kritan så vänder de ryggen till.

Jag har varit expert på teater och sätta på mig en mask. Utåt sett har allt varit "bra". Men nu klarar jag inte av det längre, det går bara inte. Stöter jag på en kollega på stan så undrar hen alltid när jag kommer tillbaka och jag har så svårt att inte dra upp sjukskrivningen. Babblar på något om föräldraledigheten och att den lille är för liten för dagis bla bla bla och sedan avsluta samtalet. Att ta på mig masken har nog varit min skyddsmekanism mot omvärlden, slippa känna minna innersta känslor och bara gasa på, kämpa på, le och se glad ut för då mår man bra. Inte för att jag går rumt och surar mot folk men jag fejkar inte hela tiden, utan jag tillåter mig själv att känna. Och det gör ont! För den där masken har suttit på i många år, sedan jag var 7 år, tror jag.

Att hålla saker inom sig känner jag till allt för väl. Kämpade igenom tio år av depressioner utan att folk i närheten känt till det. Varken mina föräldrar eller syskon vet om alla inläggningar heller. För min del har det handlat också om att inte vilja vara till besvär... Det är jäkligt ensamt.

Som du säger så behöver bara inte alla få veta varför man sjukskrivit sig, det är inte deras ensak egentligen. Utmattning är en bra ursäkt, som chai skriver. Inte så mycket frågetecken kring det liksom.

Betungande med människor som missar att man kan göra mycket för en medmänniska bara genom att finnas där och inte backa. Rädsla? Min mamma var sådan i rätt många år. Hon är ingen elak person egentligen, men allt var tydligen för jobbigt. Typexempel på konversation under den perioden:
Hon: Vad har du gjort på sista tiden då?
Jag: Ja, jag blev inlagd några dagar i förra veckan...
Hon: Jaha, jag har varit hos frisören, det är ju så svårt att få tid.
Nu är det tack och lov mycket bättre, även om hon fortfarande inte får höra allt.

Man kan tycka så här utifrån att din svärfamilj åtminstone borde intressera sig för din man och barnen. Svårt för dig att fixa situationen dock, det är i första hand en fråga för din man som son i den familjen. Jag hoppas att de börjar inse vad de missar.

Som Butterflychaos har jag ägnat mycket möda åt att inte visa eländet utåt för att inte besvära, inte oroa. Min patientjournal dräller av noteringar om att jag skrattar fast jag söker för depression och kommer med drastiska skämt, så det är väl också ett sätt att stå ut. Visst kan man ha med sig sådana här överlevnadsmekanismer sedan barnsben.

Har aldrig haft behov att delge andra djupa privata delar om mig själv. När jag tvingades göra det antog jag att de skulle finnas där, men de visste nog inte vad de skulle göra med den så de vände ryggen till. Värst är ju att de själva har en dotter med psykisk ohälsa, inte bipolär men depressioner som nu är bättre. Antog av deras erfarenhet med henne att de skulle stötta mig och min sambo också. Indirekt hjälper de hela familjen genom att stötta mig eller ens bara min sambo. Och det är som du säger, Chai, de missar en hel del av vårt liv och särskilt barnens liv. De har vid några tillfällen sagt att de inte vet om de vågar hälsar på. Har ifrågasatt min sambo om varför, jag ska ju inte kapa huvudet av dem eller ställa till med en scen. Men de får vara beredda på att det inte vankas nobelmiddag, att vi kanske behöver ställa in, att jag kanske inte orkar en hel dag. Ljudnivån med allihop är inte låg och alla pratar i mun och ingen kan göra sig hörd. Frågar de mig något allvarligt, te.x relationen med min mamma som är ansträngd så tar de mig inte på allvar. Svärmor börjar jämföra sin relation med andra eller med sin dotter, syster etc bla bla bla, utan att egentligen lyssna på mina ord. Så det är inte helt problemfritt att umgås för man duger aldrig. Vill jag gå undan, vilket de sagt är ok, så är det ändå fel. Om jag inte öppnar upp mig, så är det fel. När jag tvingas öppna upp mig, då vänder de mig ryggen. Sedan skyller de på att vi inte vill ses, men det är de som säger att de inte vågar ses.

Summan av kardemumman, relationen med min svärfamilj är svår och kämpig. Jag kan älta och skriva uppsats om dem. Men de försvårar för mig och min sambos relation då de inte ses heller samt att min väg till stabilitet inte blir bättre. Med deras stöd från började hade underlättat, tror jag. Jag och min sambo är väldigt ensamma i det här.

Butterflychaos, förstår dig helt att man inte vill vara till besvär. Därför har jag inte velat öppna mig för min svärfamilj. Innerst inne visste jag att de inte kunde hantera min historia. Men de är så envisa eftersom att hela deras släkt är som öppna böcker så anser de att alla andra också ska vara det. Hade de bara respekterat mig hade mycket av vår jobbiga historia undvikits.

Det du nämner, Berguv, att förstå sig själv kan handla om att det är svårt att förutse hur man mår. Där slog du verkligen huvudet på spiken, för det är något jag verkligen känner igen mig i. Jag kan planera in något några dagar framöver men när dagen är kommen så kanske jag mår otroligt dåligt och kan inte medverka i aktiviteten. Andra personer som inte förstår hur jag mår har svårt att förstå mig och jag har börjat likna det vid som att fråga en person "När kommer du bli förkyld nästa gång? Hur länge kommer du vara förkyld?".
Jag har aldrig varit en person som har ställt in en träff eller en aktivitet förut, nu helt plötsligt måste jag kanske göra det, eller ibland inte ens boka in något av rädsla för att jag måste avboka. Nu sker det inte ofta eftersom jag inte har särskilt många runt omkring mig längre. Så om någon väl vill ses så måste jag pressa mig själv till att träffas.

Vad var det för artikel du läste, Berguv?
[/quote]

Den här artikeln vilket hänvisar till hennes avhandling. Sök upp hennes namn om du vill läsa avhandlingen.
[Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.]
Berguv

Berguv skrev:

Vad var det för artikel du läste, Berguv?

Den här artikeln vilket hänvisar till hennes avhandling. Sök upp hennes namn om du vill läsa avhandlingen.
[Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.]
Berguv

Uppe till höger finns en liten länk där hela avhandlingen kan laddas ner som PDF:
[Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.]
Jag har inte hunnit läsa ännu men den låter intressant, tack för tipset Berguv.

Tack för länken Chai! Vi borde lägga dessa till länksamlingen. Jag är inte så bra på att klippa och klistra på mobilen.

Berguv skrev:Tack för länken Chai! Vi borde lägga dessa till länksamlingen. Jag är inte så bra på att klippa och klistra på mobilen.

Det är hemskt pilligt. Men nu är länken tillagd i länksamlingen.

Tack för länken!