Diagnos? Förvirrad.

Hejsan!

Jag får intrycket av, att det inte är någon större aktivitet på den här sidan?
Men det spelar ingen roll, då jag egentligen inte ens vet vad jag är ute efter :p
Komplett rookie i världen av forumsskrivande, så det känns lite annorlunda att bara göra det över huvud taget

Jag tror nog att jag är förvirrad, och jag vet inte riktigt vem jag ska vända mig till.

Jag är 30 år gammal och har haft psykiska besvär sedan tidiga tonåren ungefär.
Det ”började” med social fobi, panikångest, hypokondriska tendenser och liknande.
Och det känns som att mitt liv, mer eller mindre, alltid har styrts av mitt psykiska mående.

Som ett krig mellan mitt ”riktiga jag” och min hjärna, på nåt sätt. Hjärnan har alltid vunnit för övrigt, asshole.

När mina problem började, så var jag fullständigt rudis. Jag hade ingen aning om vad psykisk ohälsa innebar, eller att det ens fanns. Jag hade hört uttrycket ”social fobi”, men använde det för att beskriva personer som inte var som jag själv; dvs de som inte var ”populära” eller som ”syntes” lika mycket som jag.

Men missförstå mig rätt, jag har aldrig varit en elak person eller så. Aldrig tryckt ner eller förminskat någon annan, för att känna mig bättre själv.
Tvärtom, så har jag varit den typen som står upp för de, som inte kunnat göra det för sig själva och inte gjorde jag egentligen mycket väsen av mig heller.
Så min personliga ”popularitet” och ständiga blickfång, har alltid varit ett mysterium för mig. Det var aldrig något jag strävade efter, eller ens ville ha många gånger. Det ”bara var” så.

Anyway... Åren därefter, medförde erfarenhet, kunskap och fan så mycket mer frågetecken.

Och här sitter jag idag, fullt insatt i diverse typer av mental ohälsa, till den milda grad att jag beskriva mycket av det i sömnen. Och samtidigt lika jävla rudis som när jag var 16.

Jag fick diagnosen ”egentlig depressionsepisod med melankoli” för fyra år sen.
Vilket jävla namn va? (xD) Grav depression m.a.o och jag började medicinera Venlafaxin.
Några månader in i medicineringen började ”personlighetsförändringen” eller vad man nu ska kalla det. Vilken pågick omkring 4-5månader, för att sedan oförklarligt bara ”ta slut”.

Jag kunde (och kan fortfarande inte) beskriva känslan som infann sig. Vad hade jag gjort? Varför hade jag betett mig som en helt annan person? Under flera månader levde jag tvärtemot hur jag lärde, och värst av allt... jag gillade det (!!!??)

Jag minns att jag ”trivdes” i mitt omoraliska, egocentriska, nya ”jag”.
Jag liknade känslan vid att bli fri. Så kändes det... som att jag var fri.

I efterhand fick jag dock beskrivet för mig, hur andra uppfattade min nyfunna frihet. Och hur mina nära och kära i sin tur, blev berövade sin frihet i sina tappra försök att försöka nå fram till mig. Vilket såklart inte kändes vidare bra.

Men även om jag hade ”vaknat upp”, insett och mådde dåligt över mina handlingar. Så var det något som inte riktigt stämde.
Min empatiska förmåga, som så starkt definierat mig tidigare, den var inte lika glasklar längre. Och så är det än idag.

Jag drog min egen slutsats för vad som hade inträffat. Och det blev medicineringens ”fel”.
Det var den som hade gjort så att jag blev förändrad, det var den som såg till att jag inte kände skuld och det var den som ”tryckte ner” min förmåga till känslor över lag.

Jag sökte vård för ett halvår sedan, för min konstanta trötthet. En trötthet som aldrig gick bort. Som fick mig att våndas, över hur jag inte kunde engagera mig i nånting över huvud taget, minst av allt min son (5år).
Jag fick utskrivet Voxra. Jag testade det, men fick min första ångestattack på 3 år, så jag slutade nästan omedelbart. Jag gav den egentligen inte ens en chans.

Och jag blev i samband med detta, informerad om bipolaritet.
- perfekt, tänkte jag. Ännu en klåpare som har noll koll. Bipolär..jag?! Knappast va.

Bipolär i min värld, var ”såna” som man ser på tv, som tror att dom är Gud eller nåt och som sen blir deprimerade, för att dom märkte att dom inte var det.. typ.
Aa, ni hör ju. Okunskapens fula ansikte är allt annat än fördomsfritt.

Jag blev förnärmad av hans löjliga påstående, om att det kanske skulle utredas. Och jag har aldrig varit snabbare på Google, än när jag gick därifrån.
Jag var tvungen att kolla upp, vad i hela friden han kunde se för likheter, mellan någon med bipolär och .... mig?!

Jag behövde inte läsa länge, innan jag kom på mig själv med att skaka som ett asplöv. Någon form av adrenalin spred sig genom min kropp och jag ville bara skrika.
Ett riktigt jävla glädje-tjut! Jag läste ju för fan om mig själv!!!!!! Det var ju jag?!

Snabbt som fan skrev jag ett mail till min läkare; ”fan, du är ju inte så pjåkig ändå”

Och sen grottade jag ner mig i diverse forum, där jag en efter en gick igenom andra människors erfarenheter, frågeställningar, känslor, tankar.. u name it.
Och got Damn vad chockad jag var! Jag stötte på så inni helvete många inlägg, som jag rätt och slätt hade kunnat skriva själv.

Och helt plötsligt, var jag oändligt intresserad av allt som hade med bipolaritet att göra.
Och än mer intresserad blev jag av mig själv.

Så mitt nästa möte med min läkare resulterade i en remiss till Affecta, för ”utredning av bipolaritet”. Jag var genuint intresserad av detta och jag ville verkligen bli ordentligt ”utredd”.
Inte för att diagnosen i sig är viktig för mig, för jag kan helt ärligt inte bry mig mindre om den, utan det är mer känslan. Vetskapen om att det finns förklaringar till sådant som jag alltid undrat över.

Så inför detta mötet var jag superhypad.
Jag satt hemma och gjorde en time-line över mitt liv. Funderade på vad jag eventuellt skulle svara på för frågor, eller vad jag skulle kunna berätta som kunde vara relevant för utredningen.
Jag utformade min time-line årsvis, och till min stora förvåning så upptäckte jag, att den där perioden (som jag först skyllde på medicinen), men som jag nu då misstänker va ett skov (utlöst av medicinen). Det var inte första gången egentligen.

Utan att gå in på detaljer, så kan man väl säga att time-linen belyste sånt, som kan förklaras om man har kunskap om bipolaritet, (som jag tidigare aldrig kunnat förklara och som alltid lämnat min familj frågande).
För mig blev detta en form av chockartad glädje, svårt att förklara.

Iaf, så var det dags att påbörja min utredning nu i veckan. När jag kom dit så fick jag svara på frågor gällande boende, civilstatus och dylikt. Utöver det frågade hon inte direkt nånting.
Inte riktigt vad jag förväntade mig, så jag började berätta om sånt som jag trodde att de ville veta.
Hennes respons var bara; jag skriver ut lamotrigin.

Jag fattade ingenting. Så jag frågade typ; men asså, varför lamotrigin?

- för att du ingår uppenbart i det bipolära spektrat. Närmare bestämt typ 2. Här är receptet, tack o hej.

Lite förenklat såklart, men mer eller mindre så var det.

Så nu är jag förvirrad. Det var ingen utredning alls. Blir jag medicinerad för en diagnos som jag inte ens har fått nu?

Jeezuz, jag har ramblat nu känner jag! xD 100% förståelse för om ingen orkar läsa det här ! Haha! Tack för mig.

Jag har just kommit hem från en familjemiddag, jämna år och allt så ljudnivån var hög. Det är bara i vissa perioder som sånt funkar... Men jag har läst ditt inlägg.

Det tycks mig som att det här med utredning av bipolär sjukdom kan se ut lite hur som helst. Själv hade jag varit inom vården i flera år innan det kom på tapeten, en läkare som (kors i taket) träffat mig mycket drog slutsatsen och frågade sedan bara ut mig i några minuter. För andra verkar det ha tagit flera möten. Men det är ju i princip aldrig så ingående procedurer som t.ex. en ADHD-utredning, mig veterligen finns det inte diverse psykologiska tester som kan användas vid bipolär sjukdom. Jag fick andra diagnoser innan bipolär, vid ingen av dem gjordes något som av mig subjektivt upplevdes som en utredning utan jag fick på något sätt veta i förbifarten vad som bestämts.

Det jag funderade på var hur ingående information som fanns i din remiss och din patientjournal - det är möjligt att den senaste läkaren tyckte att det räckte.

Sedan har jag själv varit med om och hört andra vara med om att läkarna kan medicinera för att så att säga testa diagnosen, se om det får någon positiv effekt. Människor är ofta mångfacetterade, diagnoser fyrkantiga, eller hur..? Du kan ha en del diagnoser på en skala, eller flera diagnoser samtidigt.

Sedan kan jag tycka att du borde få någon sorts stödkontakt eller en patientutbildning i grupp om du är intresserad. Alla vill förstås inte men en del av oss har stor nytta av det.

Helt oavsett så kan du vara nöjd med dig själv som har tagit en titt i backspegeln och därmed blivit klokare angående dig själv. Helt oavsett formell diagnos är det så tycker jag att man alltid kan ha nytta av medvetenhet om sina mönster!

Det en gammal räv till psykiatriker sa till mig och ja, jag tycker som sagt att det stämmer många gånger.

När man hittar just det och känner sig som hemma. Detta är ju jag och ser hur mycket går att sätta ord på.

Så denna gamla räv, sa då är det mer så, att det är så - att du har diagnosen.

Andra läkare har plöjt igenom journalen. Är de duktiga så ser det samband och heltid övertid. Detta är oxå väldigt viktig. Kanske det viktigaste av allt.

Jag tycker mycket ligger i det Fallen skriver, åtminstone har jag upplevt det så - när jag fick ett par andra diagnoser försökte jag sätta mig in i hur det stämde på mig, men kunde liksom inte få ihop det. Med bipolärdiagnosen var det däremot en massa saker som äntligen blev tydliga.

Det är mycket möjligt att läkaren efter det du berättar fått tillräckligt mycket med information tillsammans med vad som står i journalen för att känna sig säker på sin diagnos. Det finns verktyg för att på något sätt bekräfta bipolärdiagnosen som t.ex "MINI" som är en kort intervju. Utredning av bipolär sjukdom kan vara olika... Men om det känns rätt, så är det nog så. Lamotriginet är ju en rätt så mild medicin jämfört med andra mediciner för att behandla bipolär sjukdom, så det är ett bra val. Det var min första stämningsstabiliserande också efter tre misslyckade behandlingar med antidepressiva. Kan funka bra.

Välkommen till forumet!