Hur hantera hypersexualitet?!!

Hej.
Jag har aldrig varit in på detta forum, men jag behöver hjälp.!!

Jag är 37, har en diagnos bp2 sen 4 år tillbaka.
Rätt snabb rapid cykling på 2-3 veckor, hypomani någon vecka som kolapsar i depression..
Jag känner mig rätt nöjd med min medicinering, litium 3+2. Vilket kraftigt begränsar skogen åt bägge håll
MEN!!
Ibland får jag rent hypersexuella skov som Jag inte kan hantera, de kan utlösas av diverse kriser. T.ex. allvarligt sjuka anhöriga m.m.

Idag har jag tex inte ätit middag/kvällsmat, maten jag köpt står på golvet i köket m.m. jag HAR slösat bort 8h av mitt liv på porr surf med allt vad det innebär!!!!! Av ångest, skam, skuld.

Hur ska man hantera eländet, alla tips mottaget tacksamt.
(För moraltanter, jag anser att porr är förkastligt, utnyttjande m.m men min moral brister!!!)

Hej! Vill mest bara säga välkommen. Just nu är det inte så mycket aktivitet på forumet, men jag hoppas du får något svar.

Jag har inte riktigt ditt problem så några jättekloka råd har jag tyvärr inte. Men för mig låter det som om det skulle kunna handla om ett försök till ångestdämpning? När tillvaron svajar vill vi människor ha en snuttefilt, och sedan kan det råka bli både det ena och det andra. Ibland destruktiva saker som egentligen bara gör tillvaron värre i längden, för mig har det t.ex varit självskadebeteende och överdriven shopping.

Saker som har hjälpt mig mycket med mina demoner har varit att läsa på ordentligt om problemet, och att gå i samtalsterapi. Kan nog säga att det blev värre innan det blev bättre, ingen quick fix. Men värt besväret.

Sedan kan ju den fysiska lusten trissas upp i perioder om man är hypoman/manisk, då tänker jag att man kanske behöver mer stabilisering med mediciner. Det ena utesluter inte det andra.

Det är starka krafter du tampas med, du är inte nödvändigtvis någon dålig människa för det. Fortsätt leta svar!

Tack!

Jag har inte tänkt på det som dysfunktionell ångesthantering tidigare. Men det är ju likvärdigt med självskadebeteende!!

Något som Fungerar är löpning men man kan inte springa 5 - 10 km varje dag..

Håller med chai. Det beror kanske lite på orsaken - hypo/mani eller självlindring. Oavsett är det långt ifrån lätt att hantera impulser. Vi är inte här för att dömma. Terapi är en bra början, att lista ut vad som är vad och hur man ska hantera det.

Välkommen . Jag har liknande problem men med glesare intervaller som jag själv uppfattar det. Jag har provat med litium ett par gånger men fått avbryta medicineringen för att jag inte tål lithium. Det går bara inte. Vet att flera kändisar trött fram o "kommit ut" som bipolära. Manodepressiv. Är det kränkande ? Jag funderar om jag någonsin kommer i "balans" i vanlig mening. Alltså som en frisk balanserad människa. Jag tror inte det begreppet i den meningen existerar i en bipolär människas liv. "Balans" för en sådan person (som vi) är nog något annat. Tror jag. Två begreppsvärldar. Jag har aldrig upplevt att vara ickebipolär. Jag är drogfri alkoholist och narkoman också. Så jag har heller aldrig upplevt hur det är att vara en icke beroende vuxen person. (Jag kommer till saken till sist) Det är knepigt att leva med en dubbeldiagnos. Långa perioder av mitt liv har varit att överleva till skillnad mot att leva. Transportsträckor. Långa transportsträckor. Jag har valt att fortsätta mitt liv till skillnad mot många andra av oss med båda diagnoserna.Misdbruksoroblematik är mycket vanligt bland oss. Men allt detta vet ni nog. Man kan nog säga att det är kroppseget uppåttjack under hypomani och mani. De flesta vet nog hur amfetamin påverkar sexualiteten. Pow !. Jag var på ett föredrag om bipolaritet, som hölls av en erfaren psykiatriker. Han sa att det som sabbade tillvaron mest för bipolära är att man gör bort sig så mycket sexuellt. Kan göra. O att en del tom får flytta pga det. Jag vet. Det har jag beskrivit här (o då var jag i ärlighetens namn hypoman, om inte mer, jag har tonat ner min avatar). Alltså det har förekommit att personer har sprungit i trappen och ringt på dörrarna. Inte minst otrevligt för dom andra hyresgästerna. Folk har blivit vräkta för detta. O det är nästan lättare att "ta för sig" som kvinna. O som alla vet , kommer man högt upp skiter man i att man är sjuk. Även om man är medveten om det. Man har ju "kul"... Det kommer surt bakefter. Tragedier ibland. Ett tag talades det om läkarintyg på bipolaritet för att samhället skulle ha överseende med vissa beteenden och mildra konsekvenserna. Det blev nog inget med det. Ofta ekonomiskt. Något av det första läkaren frågar någon som kommit in i mani är : "Har du gjort några affärer på sista tiden ) Det ska gudarna veta att man har. Ärvde hus. Sålde. Hittar partner. Översexualitet är bara förnamnet. Avstår från detaljer. Eller så skriver jag ner o säljer det dyrt --- 750 000 puts väck. Men jag har lärt mig att det inte går att backa bandet. Det är sjukdomen som agerar, inte människan. Gjorde i alla fall inte av med allt. Kunde lika gärna legat flera 100 tusen back. - Man skulle kunna dö av frustration sen.. Min terapeut lärde mig två meningar : "Är det så här jag vill må? Nej. " Och "Är du värd att må såhär? Nej. " För mig fungerar detta enkla oftast. Jag är värd att må bra, det är vi alla, bipolära eller inte Jag renskriver inte detta utan trycker bara iväg det. Kram

Tänk att jag kunde , skriva ett långt inlägg utan att blanda in sexualitet . Måste berömma mig själv. Jag en knismolog (blir sexuellt upphetsad på kittling i alla former, tickler, ticklee