Tomhetskänsla

Jag är stabil i min sjukdom och har tillfrisknat från den senaste djupa depressionen som varade nästan ett år varav två månader med LPT i slutenvård. Har alltid och alltid tjorvat med min medicinering och haft svårt att ta dem utom när jag tvingats eller varit desperat. Depressionen avlöstes med en kort mani som jag snabbt kom i slutenvård för men som i den djupa depressionens ljus upplevdes som fantastisk. Den känslan. Den tomhet som följer när känslan är borta. När depressionen inte längre plågar och det är vardag. Jag mår bra. Som jag vill må faktiskt. Jag studerar, fungerar i familjeliv och umgänge. Men jag känner mig ibland så tom. Jag känner ibland att min lycka aldrig varit sann men att jag nästan gör vad som helst för att få igen den. Börjar slarva med medsen, tänker att aldrig mer psyksjuk. Tänker bli lycklig och fri. Jag vill inte det här. Jag vill gå tillbaka till sweet oblivion. Men jag antar att det är naivt, dumt och respektlöst. Jag vill inte tänka på vad som kan hända men jag vill bara känna mig ett med världen och inte den gnagande känslan av tomhet. Hur gör man för att hantera sig själv och motivera sig att ta sina mediciner? Jag får fan inte till det, antar att det är för att jag inte vill. Jag vill att lyckokänslan ska vara äkta och att depressionerna är reaktiva. Hjälp!

Jag vet inte om det finns något superknep. Har själv fipplat mycket med medicinerna tills jag för några år sedan fick en halvpsykotisk depression och över 3 månader på LPT. Försöker hålla det i minnet för det var så uppenbart orsakat av att jag kastat alla piller. Men jag har ännu inte kommit fram till någon helt lyckad medicinering, har fortfarande svängningar och så gott som alltid en eller annan eller flera jobbiga biverkningar, så det är inte helt enkelt att hålla sig motiverad. Det som biter hårdast är att jag tidigare ofta varit suicidal och inte vill hamna i den soppan igen.

Min sjuksköterska kommenterade idag att hon tycker att jag verkar så samlad när det gäller all skit, men det är i mycket någon sorts uppgivenhet - jag vet att vad som helst kan hända när som helst, så kanske någon sorts motvillig acceptans.

Sedan är det klart att eftersom mina hypomanier ofta är euforiska och skitkul rent ut sagt så saknar jag dem ofta när jag inte är där. Det enda jag kan tänka är att det är få människor förunnat att alltid vara på semester i ett tropiskt paradis. Typ. Jag är inte märkvärdigare än någon annan, kan jag säga till mig själv. Men som sagt, det är svårt att nöja sig.

Ibland saknar jag tomhetskänslan... Önskar som sagt få hamna där, för att livet blir då enkelt.

När jag hamnar i tomhetskänslan och upplever att jag inte vill vara där längre så längtar jag bort.

Önskar inte manin, för den är så komplicerad i sig... Fast den är visserligen mer som en blandepisod eller rent av just det. Där vill jag inte vara.

Depression nej tack

Däremot ibland vill jag bara flyta bort i melankolin. Så välkänd och trygg på så sätt.

Jag har mer lagt en tanke och då något att hålla fast i. Vad jag än önskar kring mitt mående så har jag ändå ett ansvar. Jag måste ta mina mediciner och kanske inte för min egna skull utan för de jag älskar. De ska kunna leva med mig, inte oroa sig, bli överkörda, etc....
[Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna bild.]
För mig är det ett sätt för mig att visa dem att jag älskar dem.

På så sätt blir det som sagt oxå lättare för mig ta min saknad och min avsky för de olika sinnesstämningarna.

Det här med tomhetskänslor och vad det innebär för olika människor är lite klurigt. För min del känner jag mig sällan tom, och om jag gör det så är det i depressioner eller precis innan en snabb vändning mellan hypomani och depression. För mig är tomhetskänslan på något sätt ändå ett tecken på att något inte står rätt till i mitt mående. Ofta att jag ändå på något plan är deprimerad även om jag lyckas på något sätt vara funktionell. Men tomhetskänsla kan vara något helt annat för dig... Är det en saknad av starka känslor? Jag tänker att man kan sakna euforin utan att för dess skull vara deprimerad. Men att känna sig tom på känslor känns för mig deprimerat eller iaf lite nedstämt. Ibland känner jag mig också tom för att jag undertrycker alla känslor för att jag desperat inte vill känna mig nere och ångestfylld. Förstår du vad jag menar?

För mig är tomhetskänsla mer att jag bara är tom. Ihålig, eko, vakuum... Varken glad eller ledsen, inte deprimerad och definitiv inte euforisk. Inte heller emotionell flatline.

Utan rakt av tom.