Mediciner slutar fungera efter ett år ungefär

Som titeln säger, jag har problem med att jag börjar pendla igen efter ca ett år stabilt läge. Har hänt nu på två mediciner som faktiskt funkat (Risperdal och ziprasidon). Vart deprimerad ett tag, mycket på grund av stress och min morfars död och dålig arbetsmiljö. Sattes in på Brintellix igen och blev hyfsat hypoman, det lugnade sig ett tag (var lagom, bytte jobb) och sen nu på sista veckorna varit hypoman igen. Igår vände det neråt och nu känner jag mig ganska deppad igen. Så nu svänger det igen, definitivt. Nu kommer den gnagande ångesten igen med frågorna... Kommer jag någonsin sluta pendla? Kommer det någonsin bli stabilt? Finns det ens någon mer behandling att testa (förutom ECT)?
Känner mig så trött, så trött. Vad gör man när ingenting fungerar längre?

Är ny här på forumet och inte så insatt i varken det eller min diagnos.
Känner igen gnagandet och kan relatera till frågan om det någon gång kommer att bli stabilt i mitt psyke.

Hur mår du idag?
Har du något snabbverkande just för ångest du använder ?
VAR STARK!!

PS beklagar din morfars bortgång

Jadu. Det är upp och ner, så att säga. Ganska små svängningar än så länge, eller ja, hypomanin var ganska rejält uppåt men varade inte så länge. Men ett par dagar hypomani, ett antal fler neråt. Sömnen har varit halvkass ett tag trots flera sömnmediciner. Ofta svårt att somna, mardrömmar, vaknar tidigt och i flera omgångar. Så ja, det är ganska skakigt om jag ska vara ärlig.

Har inget för ångesten för tillfället. Ångesten har inte varit sååå jobbig. Inte som förr. Inte tillräckligt för att jag skulle vilja medicinera mer.

Fast ja, har väl druckit mer också. Inte druckit mig direkt full, men ändå. Är väl också ett tecken på att allt inte är bra med. Ibland druckit för att kunna sova. Ja, ni vet. För att dämpa. Ibland för att må bättre. Jag vet ju bättre men...

Vad ska jag säga. Ziprasidon funkar väl "bra nog". Jag är iaf inte fast i en lång djup depression eller har blandepisoder.. så det går väl att leva med. Jag har som sagt inte några val kvar direkt ändå

Efter ett sådant starkt inlägg kan jag inte finna något svar som känns värdigt att lämna.
Ska försöka att formulera mina ord i rätt meningar utan jag ställer till det med min klumpiga personlighet.

Ta mig inte som nonchalant men alkoholen "ja vi vet" är inte bra, ändå kan jag göra samma sak själv.
Sömnen är också sjukt jobbigt att inte uppleva.
(som du redan vet)
Jag fick oxascand och lergigan mot när min ångest kommer krypande. Hjälper att ta bort en del av toppen FÖR mig.
Ziprasidon var ett nytt ord för mig så var tvungen att Wikipedia det.

Tack för du öppnade upp och delade med dig.
Några tips som du aldrig hört förut kan jag garanterat ej ge dig.

Du är säkert en jättefin människa, var rädd om dig.
Styrkekram

Känner mig ensam. En oförmåga att connecta med folk runt omkring mig. Oälskad och en oförmåga att verkligen älska. Det känns ganska hopplöst. Vad är meningen egentligen? Kommer någon dag dö lika ensam som jag alltid varit. Det lär mediciner aldrig kunna ändra på.

Tar nästa på pm