Taggar

  #etiologi     #mani     #samhälle     #studie     #depression     #diagnostik     #psykologi     #artikel     #stämningsläge     #läkemedel     #hjärnan     #myt     #neurologi     #npf     #perception     #psykos     #attityder     #stigma     #ångest     #mindhacks  
Nytt sedan sist

Load Newest Topics
Topics Since Last Visit
Skaffa Appen



Gamla känslor, ny kropp

2 posters

Gå ner

Gamla känslor, ny kropp Empty Gamla känslor, ny kropp

Inlägg av Vakuum ons jan 16 2019, 19:00

Det är på väg igen. Det var ett tag sedan sist jag kände så här. Den ofattbara tröttheten på hoppet, på framtidsutsikterna, på att göra om det ännu en gång. Jag känner nu att jag vill att ljuset släcks, även om det sprirar tydligt framför mig.

Jag är inte gammal...33. Men jag är inte ung heller. Jag är inte så ung att jag riktigt har råd att haspla ur mig "Nä men jag har just nu kommit på vad jag vill göra". För så är det. Jag vet fortfarande inte vad jag faktiskt vill göra med framtiden. Har arbetat som stödpedagog i snart 5 år, och jag bara hatar det. Jag hatar att ta hand om människor.....

Men det är inte som att jag vill ge mig in i den privata sektorn, med blodad tand, heller.

Så när jag då sätter mig ner och tittar rakt fram in i den bleka jävla framtiden, så tänker jag att jag vill att det ska ta slut. Men jag vet också av erfarenhet att jag saknar läggningen för att göra slut på det själv.

Det handlar inte bara om arbete. Även om det såklart vore en stark krycka att ha. Att vara den som gör det han vill. Men det andra fallerar därefter.

Jag vet av erfarenhet att detta beror på en kemikalisk svaghet hos mig just nu. Jag har fortfarande spirande tankar, som manar mig till att gå till gymmet, äta bättre och sova ordentligt. Ge fan i alkoholen och prata med så många jag bara kan. Det är ju där. Serverat. Icke förhandlingsbart. Så hur kan jag vara så bortskämd och förmäten att jag bara känner....nä....fan jag vill hellre släcka lampan. Jag vet att det blir bättre. Jag vet att jag ännu en gång kommer få se gryningen och att saker blir bättre...

Men det blir aldrig "(bra)"

För jag är min egen lyckans smed. Jag vet att min framtid, mitt jobb, mina relationer, hänger på den glöd jag någon gång får igen. Denna gången glöder elden lite svagare. Nästa gång är den ännu svagare. Men jag kan inte dö. Det borde finnas ett jävla ord för det....Det känns som att jag inte har en själ längre. Som att allt är uppstyltat på kemikaliska substanser från ett läkemedelsföretag och att jag bara gör saker. Mekaniskt. Älskar, skrattar, äter, gråter, knullar. Men det är blekt, och det har varit blekt, jävligt länge.

Ingen betyder något. Inte egentligen. Inte jag heller.

Men nu är jag här. Jag lever nu. Jag kanske inte spirar. Jag kanske inte älskar. Men jag tänker och jag existerar. Jag känner också. Något. Jag kan inte sätta fingret på vad det är. Det känns ibland som att jag tänker mina känslor. Som att jag läser ur en bok.....

Det enda jag vet är att jag har en önskan. Det är att jag ska få gå till ett arbete som jag är bra på och som jag uppskattar.

Flickvän...nä vet du vad? Jag är så trött på flickvänner. Helst vill jag bli av med saknaden efter kvinnor helt och hållet. Jag vill att det begäret begraver sig självt och dör och aldrig mer kommer tillbaka.

Jag vill bara arbeta. Men jag vet inget som jag vill arbeta med....
Nyckeln till frid och nyckeln till mening, ligger i att jag gör något som jag tycker är meningsfullt och värd min ansträngning. Jag vet detta och jag vill ju detta. Men någonting i mig saknas. Någonting i mig vill inte brista ut och eskalera vidare i ett intresse och törst efter något....

Något saknar något. Inget vill ha allt. Mörker vill bli glöd.

Det finns inget ord för det. Kanske är det min själ? Min själ kanske har slocknat för längesen? Det är bara det att medicinerna lever genom min kropp. Jag kanske inte ens är vid liv? Allt kanske är kemiskt damm som andas genom min hjärna och mitt hjärta?

Jag är falsk för att min själ är falsk. Jag kommer inte hitta mig själv, då jag slutade finnas långt innan.

Det är därför jag blir en demon när medicinerna går ur min kropp. Jag har varit där innan. Tuggandes på mina egna läppar, bäcksvarta tankar, inget ljus....

Är det allt jag kan hoppas bli? En hantlangare? Någon som gör det den är tillsagd att göra. En mekanisk maskin? 7 - 16, ta sin medicin, gå till gymmet, ensam. Familj? Barn? Kan inte sova, bråk, (varför är du så ledsen?), (jag vill också leva), (du var inte sån här när jag träffade dig)....

Nej....jag vill inte. Jag vill bara säga det till någon, några, något....Utan hot om handling:



Jag vill faktiskt inte
Vakuum
Vakuum
Nyinitierad
Nyinitierad

Posts : 9
Join date : 19-01-16

Till överst på sidan Gå ner

Gamla känslor, ny kropp Empty Sv: Gamla känslor, ny kropp

Inlägg av Butterflychaos ons feb 13 2019, 15:04

Hej,

Jag har funderat länge på hur man borde svara på detta... Men det är svårt att hitta några som helst ord. Det enda jag kan säga är att jag förstår, att jag varit där jag med. Vi lyssnar, hör dig.
Butterflychaos
Butterflychaos
Ambulerande Admin
Ambulerande Admin

Posts : 1295
Join date : 16-01-12
Age : 31
Location : Uppsala

Till överst på sidan Gå ner

Till överst på sidan


 
Behörigheter i detta forum:
Du kan inte svara på inlägg i det här forumet