Det bipolära konceptet

Jag bara råkade snubbla på en väldigt intressant diskussion om bipolär sjukdom från en läkare som har varit väldigt aktiv inom fältet under lång tid, bland annat nämner han att han har varit med och skrivit i Manic-Depressive Illness av Goodwin och Jamison som kan betraktas nästan som en bibel när det kommer till bipolär sjukdom. Det är en ganska lång text men jag tänkte att jag ska översätta och lista några punkter som jag tyckte var jätteintressanta. Det här är en lite filosofisk text, så ni är med på det och det skulle vara intressant att diskutera den.

Introduktion
Fram tills 1980 så var alla återkommande stämningssjukdomar "manodepressivitet". Man ansåg alltså att både det som idag ses som återkommande depression och det som idag är avgränsat som bipolär sjukdom var samma sjukdom.

När DSM-III publicerades 1980 delades manodepressiviteten upp i en stor bred "unipolär depression" och en mycket snäv "bipolär sjukdom" som innebar både depressiva och maniska episoder.

Skillnader mellan återkommande depression och bipolär sjukdom
Forskningen som ledde fram till den här distinktionen hade visat att dessa två kategorier skiljde sig åt på flera sätt.

Genetiskt var patienter med bipolär sjukdom delar av familjer där andra hade bipolär sjukdom. I familjer utan bipolär sjukdom saknades bipolär sjukdom. Om patienter hade unipolär depression så tillhörde de inte en familj som hade bipolär sjukdom.

Sjukdomens gång - Bipolära blev deprimerade först runt 19 års ålder och de första episoderna varade månader eller mindre. Hos unipolärt deprimerade började depressionen oftast runt 30 års ålder och episoderna varade ett halvt till ett helt år eller mer.

Behandlingseffekter - den kända maniska switcheffekten av antidepressiva drabbade 25% av bipolära medan den drabbade mindre än 1% av unipolärt deprimerade. Dessutom var antidepressiva mindre effektiva på bipolär depression än unipolär depression.

Paradoxal presentation
Om vi har en person som inte följer mönstret så kan det bli problematiskt. Till exempel om en person har depression utan maniska episoder men kommer från en familj som har bipolär sjukdom så är personen en paradox.

Problemet är alltså att även om den vetenskapliga grunden är bred för bipolär sjukdom så är fortfarande diagnostiken fokuserad på ganska få symtom, nämligen om det finns eller inte finns mani. Utan mani eller hypomani så kan man inte ställa diagnosen bipolär sjukdom, även om familjen är bipolär, sjukdomens gång och reaktioner på antidepressiva följer det bipolära mönstret. (Nu är ju detta saker man tar med i beräkningen när man utreder för bipolär sjukdom, men ett skäl till att det kan ta väldigt lång tid att få diagnosen bipolär sjukdom är ju att läkaren kanske är osäker på om du har haft hypo/mani)

Det finns två sätt att lösa en person som presenterar paradoxalt. Det första är att det gamla sättet att se förstämningssyndrom är det korrekta och att vi inte borde hänga upp oss på när eller frånvaro av mani. Litium är effektivt för att förebygga alla återkommande stämningsepisoder, inte bara när det gäller bipolär sjukdom. Dopaminblockerande neuroleptika är effektiva vid behandling av både depression och mani. Alltså är detta inte helt att förkasta.

Den andra lösningen är att se förstämningssyndrom som ett spektrum med klassisk unipolär depression i ena änden och klassisk bipolär sjukdom i andra. På ett sånt spektrum hamnar de flesta i mitten med en sorts blandning av unipolära och bipolära karaktärer. Om detta stämmer borde även här de mediciner som anses vara typiska för behandling av bipolär sjukdom vara effektiva även för de som är unipolärt deprimerade och även här stöds detta egentligen av forskning.

Temperament, personlighet och bipolär sjukdom
En annan aspekt av förstämningssyndromen är stämningstemperament. Temperament reflekterar en biologisk komponent av personligheten och är ungefär till hälften genetisk. Dessutom är den stabil från barndomen och in i vuxenlivet. Det finns tre större grupper av temperament:

Hypertymiskt temperament är väldigt milda "maniska" symtom som är närvarande konstant. De som har ett hypertymt temperament är energetiska, aktiva, workaholics, sociala, utåtriktade, roliga, nyfikna och ibland till och med impulsiva risksökare. De kan vara karismatiska, kreativa och produktiva. Oftast är de framgångsrika proffessionellt, rika och välkända. De behöver ofta mindre sömn än andra (6 timmar eller mindre).

Ett dystymiskt temperament är konstanta milda depressiva symtom. Dessa personer har dåligt med energi, är långsamma och kan verka obeslutsamma, blyga, mindre sociala och ofta mer eftertänksamma och inåtvända.

Sist men inte minst finns ett cyklotymiskt temperament som är som personlighetsvarianten av bipolär sjukdom i stort. Alltså är detta personer som snabbt växlar mellan milda maniska och depressiva symtom.

Temperament är inte sjukdomar utan snarare personlighetsdrag men de är genetiskt associerade med både återkommande depression och bipolär sjukdom och man kan tänka på dem som vad som händer när någon får några av generna för sjukdomarna men inte tillräckligt många för att få sjukdomen.

Dessutom kan folk ha sjukdomarna men ha temperamenten mellan sjukdomsepisoderna. Så någon skulle till exempel kunna har återkommande unipolär depression och ett hypertymt temperament mellan sjukdomsepisoder, detta skulle vara deras "normala" stämningsläge. Det intressanta här är att personen troligtvis är nära bipolär sjukdom men eftersom diagnostiken inte ser temperament som kriterier för att ha sjukdomen så blir personen diagnosticerad och behandlad som om den har återkommande depression.

Ungefär hälften av de med bipolär sjukdom har ett av dessa tre temperament, vanligast är cyklotymi men hälften har ett "normalt" temperament mellan stämningsepisoder.

Temperament är viktigt. de kan till exempel göra skada genom att man har milda men konstanta symtom som inte klassas som sjukdomsepisod men som gör en mer känslig över tid. Dessutom kan de göra att det blir svårt att fungera i samhället. De är svårare att upptäcka än sjukdomsepisoder eftersom de händer långsamt och subtilt.

Det finns även en möjlighet att hypertymi skulle kunna utvecklas till mani efter behandling med antidepressiva eller att de inte är effektiva för en normalt hypertym eller cyklotym individ som har depression vilket skulle kunna motverkas om temperament var en del av den diagnostiska sjukdomsbilden.

Blandtillstånd
Blandtillstånd är vanligare bland personer med cyklotymt och hypertymt temperament. Antidepressiva kan förvärra blandtillstånd.

Här följer en lång beskrivning av blandtillstånd men det viktigaste är att ungefär hälften av de patienter som har en depressiv episod och är diagnosticerade med depression får blandtillstånd (!). Dessa blandtillstånd är associerade med bipolära gener i familjen och en väldigt hög risk för mani som följd av antidepressiva mediciner. Suicidrisken är också förhöjd bland dessa patienter.

Kindling = falskt
Här kommer en grej som är ganska viktig: det finns en uppfattning om att bipolär sjukdom tenderar att bli värre över tid (kindlingeffekten). Detta är helt falskt (!). Här säger författaren att han gick igenom litteraturen fullständigt inför publiceringen av boken om bipolär sjukdom och slutsatsen var att en fjärdedel av patienter kan få värre och värre episoder över tid men för majoriteten är sjukdomen stabil. Detta är slutsatser som dras av att ha följt personer med bipolär sjukdom som inte medicinerar. Vid monoterapi med en stämningsstabiliserare återhämtar sig en tredjedel av patienter och har inga kvarvarande symtom och de flesta av resten hämtar sig med kombinationsbehandlingar.

Kognitiva nedsättningar
Något som dock är allvarligt är kognitiva resteffekter som påverkar vår förmåga att organisera, uppmärksamhet och korttidsminne. Detta gör att det är vanligt att bli feldiagnosticerad med ADHD. Nedsättningen stannar kvar mellan sjukdomsepisoder. Teorin om varför detta händer är att både mani och depression är associerat med överaktivering av adrenerga körtlar, vilket leder till överproduktion av steroider som är skadliga för hjärnan genom att de har "excitotoxicitet" - de dödar alltså neuroner. Varje stämningsepisod skadar några neuroner så att hjärnskador ackumuleras över tid. Den känsligaste delen av hjärnan är hippocampus som är involverad i korttidsminne. Även när episoderna kontrolleras genom behandling så hänger skadorna kvar. Detta är en trolig orsak att deprimerade och bipolära har en 2-4 ggr högre risk att utveckla Alzheimerdemens.

Litium motverkar skadorna så man kan begränsa dem genom att tidigt bli behandlad med litium. Den här sortens nedsatt kognitiv förmåga är tydligen ovanlig om patienten är yngre än 40-årsåldern. Så får man en behandling som funkar innan 40 så kan man klara sig!

Anledningen till att litium pekas ut är att den har bäst bevis för att skydda neuroner. Den verkar även sänka risken för Alzheimers till samma risk som övrig befolkning. Till och med låga doser litium kan ha den här neuronbeskyddande egenskapen.

Att använda amfetaminer mot kognitiva nedsättningar är riskabelt eftersom amfetaminer också är neurotoxiska och kan förvärra nedsättningarna. (Mediciner mot ADHD är amfetaminliknande)

ADHD och Bipolär sjukdom
Utöver att det går att skilja personer med ADHD från bipolära genom episodiska symtom så är det en vanlig missuppfattning att personer med ADHD har högre energinivåer, detta stämmer inte utan hyperaktiviteten vid ADHD kommer av problem med uppmärksamhet. Personer med ADHD kan uppleva "hyperfokus" men den är ofta väldig specifik och motivationsstyrd medan om en person har en "hyperfokus" som är mer generell dvs går att rikta till många saker så är det snarare ett tecken på mani.

När en diagnos av ADHD ställs så bör man först kolla om det finns en familjehistoria med bipolär sjukdom, isf ökar sannolikheten att det är bipolär sjukdom och inte ADHD som är den primära sjukdomen.

Hur ung kan man vara och ha bipolär sjukdom?
När det kommer till bipolär sjukdom hos barn så förekommer den åtminstone ner till 12 års ålder. Frågan är hur den isf presenterar i åldrar innan 12. Här understryks att man måste kolla noga om det kan finnas en genetisk grund för bipolär sjukdom.

Här påstås också att bipolär sjukdom har en ärftlighet som är 80% (!) vilket kan jämföras med ärftligheten i kroppslängd.

"Depression" är inte användbart som diagnos eftersom en massa olika sjukdomar kan ge ett symtomkluster som liknar depression. Alltså är det viktigt att skilja på sjukdomar som orsakar depression till exempel "bipolär" och "unipolär" depression.

Sen följer en extremet lång utläggning om varför många av diagnoserna som är vanliga för barn är relativt meningslösa, med en helt del upprepning av det som diskuterats ovan.

Så några tankar om det här? Jag har lagt en liten (!) vid sånt som jag tycker är anmärkningsvärt och som jag inte helt känner igen kanske. Typ som att ärftligheten är 80%, det är väldigt högt, jag brukar se siffror som är närmre 25%.

källa: [Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.]

Jag är antagligen väldigt överoptimistisk, men det hade varit trevligt att i framtiden se metoder att hitta biomarkörer för sjukdomen som gör att man slipper åtminstone en del av det kletiga med att diagnosticera enbart utifrån symptom. Särskilt när det är så vanligt med samsjuklighet av olika slag som kan fördunkla bilden.

Det här stycket kändes aningen oklart:

Här kommer en grej som är ganska viktig: det finns en uppfattning om att bipolär sjukdom tenderar att bli värre över tid (kindlingeffekten). Detta är helt falskt (!). Här säger författaren att han gick igenom litteraturen fullständigt inför publiceringen av boken om bipolär sjukdom och slutsatsen var att en fjärdedel av patienter kan få värre och värre episoder över tid men för majoriteten är sjukdomen stabil. Detta är slutsatser som dras av att ha följt personer med bipolär sjukdom som inte medicinerar. Vid monoterapi med en stämningsstabiliserare återhämtar sig en tredjedel av patienter och har inga kvarvarande symtom och de flesta av resten hämtar sig med kombinationsbehandlingar.

Om trots allt så många som en fjärdedel av de omedicinerade patienterna blev sämre och sämre så måste det finnas någon sorts förklaring, även om kanske inte kindlingteorin är exakt rätt. Hur de medicinerade patienterna utvecklas svarar heller inte riktigt på frågan, då man haft tankar om att den vanligaste medicinen (litium) eventuellt skulle kunna förhindra en sådan försämring. Här vill man veta mer.

Den kognitiva nedsättningen känner jag tyvärr rejält av. Fick litium vid 45 och det var väl sådär 25 år för sent.  

[Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.]

Ja jag håller med om att stycket är förvirrande, ordagrant står det:

"There is a common misconception that bipolar illness is a progressive illness that gets worse over time (“kindling”). This is a false belief.
I’ve reviewed this entire literature and summarized it in the Course chapter of the main textbook in this field, Goodwin and Jamison’s Manic-Depressive Illness.
We concluded that about one-quarter of patients may have worsening of mood episodes over time, but for the majority, the illness is stable, with the same basic frequency of episodes and severity of symptoms.
This is the natural course without treatment.
With treatment, one-third of patients completely recover without any further symptoms in response to a single mood stabilizer, and most of the remaining patients improved with multiple mood stabilizers."

Här är det lite en tolkningsfråga om man tror att detta är mer hans åsikt eller om detta är summan av det vetenskapliga arbetet. Lägg märke till att ordandet är "may have worsening..." för den fjärdedelen vilket ger intrycket att det inte är helt säkert att de har det. Min översättning ställer nog till det lite också.

Usch vad jobbigt det måste vara, jag är skiträdd för att få kognitiva nedsättningar, mest för att jag föreställer mig att det är som att vara konstant lite deprimerad, mina depressiva episoder märker jag av i början på att mina tankar blir långsammare, jag får sämre minne och blir jätteambivalent så att jag inte kan bestämma mig för saker osv. Att ha det så hela tiden kan inte vara kul :/

Hittade en review om Kindling som är intressant. Slutsatsen var att det inte finns stöd för kindling som den formulerades från början, alltså att den första episoden är utlöst av yttre stress och att episoderna blir mindre och mindre associerade med stress utan "får ett eget liv" eller blir utlösta vid lägre och lägre tröskelvärden.

"In sum, support for Post’s (1992) kindling model of BD has been inconsistent. Only eight of fifteen studies detected a kindling effect, and two of the eight found kindling within a specific subgroup of patients (those with six or more episodes, Bidzinska, 1984; and those with decreasing well intervals, Ehnvall & Ågren, 2002). None of the four methodologically strongest studies found evidence consistent with kindling, although one found an increase in both stress impact and stress frequency over the course of BD (Hammen & Gitlin, 1997)."

Källa: [Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.]

Det förefaller alltså vara långt ifrån bevisat att fenomenet kindling existerar, även om man fortfarande kan fråga sig varför en mindre andel i vissa studier verkar försämras. (Jag undrar också alltid var de hittar dessa omedicinerade personer som är med i studier, om jag inte tog mediciner skulle jag knappast ha med vården att göra... men jag kanske missar någon aspekt.)

Undrar angående mig personligen om min tilltagande rapid cycling på senare år har med SSRI-behandling att göra, jag vet inte hur väl det sambandet har bekräftats.

Onddruid skrev:
Usch vad jobbigt det måste vara, jag är skiträdd för att få kognitiva nedsättningar, mest för att jag föreställer mig att det är som att vara konstant lite deprimerad, mina depressiva episoder märker jag av i början på att mina tankar blir långsammare, jag får sämre minne och blir jätteambivalent så att jag inte kan bestämma mig för saker osv. Att ha det så hela tiden kan inte vara kul :/

Även om det är jobbigt att känna sig korkad, så tycker jag nog att det värsta är överkänsligheten för intryck (syn, hörsel, rörelse). Minnet går att hantera med kom-ihåg-lappar och larm i mobilen, men att känna det som en djungelexpedition så fort jag ska lämna lägenheten är jobbigare. Besvärligast är att umgås med människor, tyvärr, men även att handla. Jag har inte märkt minsta lilla tendens till att jag kan träna bort det. Däremot i princip försvinner det när jag är hypoman, då kan jag entusiastiskt springa runt i tre timmar på ett köpcentrum. Hjärnan är konstig.

Det är nog inte så svårt att "hitta" folk som har haft bipolär sjukdom men varit odiagnosticerade eller feldiagnosticerade egentligen, men någon dag ska jag ta och gräva djupare i det tror jag, särskilt intressant är det ju hur de tittar på självrapporterade sjukdomshistorier eftersom det finns ett ganska stort bias i sjukdomen. När man är deprimerad så känns det som att man alltid är deprimerad osv.

Angående rapid cycling:
"The literature suggests that rapid cycling affects a significant proportion of bipolar patients and is related to a longer course of illness, an earlier age at onset, and more illegal drug and alcohol abuse and increased suicidality. Year prevalence of rapid cycling among all bipolar patients ranges between 5%–33.3%, while lifetime prevalence ranges between 25.8%–43%. The etiology remains unclear, although a causal or triggering role for the use of antidepressants and hypothyroidism is implicated. Rapid cycling seems to represent a transitory phenomenon rather than a stable pattern that characterizes the individual patient and probably is related to a worse outcome."

[Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.]

och

" there is no strong signal that antidepressants (other than tricyclic antidepressants) cause mania or even rapid cycling from these studies either (52, 53). On the basis of current evidence, we believe that it is overcautious and potentially not in the best interest of patients to discourage the use of antidepressants for bipolar depression. We appreciate that the existing APA guidelines do recommend the use of specific antidepressants for severe depression. However, in practice, we have seen cases in which patients have not been treated with antidepressants and have been left chronically and significantly depressed for very long periods of time. This is almost certainly one consequence of an emphasis on the first-line use of mood stabilizers such as lithium and valproate for bipolar depression, despite the inadequate evidence that they actually work."

från: [Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.]

Båda dessa källor var reviewartiklar, intrycket jag får är att detta fortfarande är lite kontroversiellt men man kan ändå dra slutsatsen att om det fanns ett väldigt tydligt samband mellan användning av AD och rapid cycling så hade det kunnat konstateras.

Artiklarna är ju överens om att det kanske finns en tendens och båda pekar ut äldre AD som de farligaste. Kombinerat med det vi redan har pratat om när det gäller kindling så kanske risken ändå är ganska liten att sjukdomen blir värre för dig även om du får problem och slutar ta antidepressiva.

Jag är också lite orolig eftersom det känns som att jag svänger väldigt mycket från dag till dag sedan några månader tillbaka och jag tar mirtazapinet. När jag tog sertralin så blev jag väldigt uppåt på runt en månad, sen fritt fall när jag fick sluta med dem och så var allt lite ostadigt tills jag började med abilify några månader efter det, då var jag mer stabil när jag hade trappat upp den men stabil som i att jag var konstant låg och långsamt blev ännu sämre tills jag slutade med dem lite efter jag började med mirtazapin så det skulle kunna vara det som gör att det ser ut som att det blir vild sjögång när jag tar antidepressiva men jag misstänker starkt att de åtminstone kan göra en mindre stabil så länge man tar dem.

Well om det gör någon skillnad så gör du inte direkt intryck av att vara särskilt trög tycker jag. Hjärnan är så så konstig ja

Onddruid skrev:Det är nog inte så svårt att "hitta" folk som har haft bipolär sjukdom men varit odiagnosticerade eller feldiagnosticerade egentligen, men någon dag ska jag ta och gräva djupare i det tror jag, särskilt intressant är det ju hur de tittar på självrapporterade sjukdomshistorier eftersom det finns ett ganska stort bias i sjukdomen. När man är deprimerad så känns det som att man alltid är deprimerad osv.

Det var så jag tänkte, hur vet man om man får fram någorlunda korrekt information om man inte haft patienten under uppsikt under längre tid (år). För vissa av oss är det svårt att komma ihåg vad vi åt till frukost.

Onddruid skrev:Angående rapid cycling:
"The literature suggests that rapid cycling affects a significant proportion of bipolar patients and is related to a longer course of illness, an earlier age at onset, and more illegal drug and alcohol abuse and increased suicidality. Year prevalence of rapid cycling among all bipolar patients ranges between 5%–33.3%, while lifetime prevalence ranges between 25.8%–43%. The etiology remains unclear, although a causal or triggering role for the use of antidepressants and hypothyroidism is implicated. Rapid cycling seems to represent a transitory phenomenon rather than a stable pattern that characterizes the individual patient and probably is related to a worse outcome."

[Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.]

och

" there is no strong signal that antidepressants (other than tricyclic antidepressants) cause mania or even rapid cycling from these studies either (52, 53). On the basis of current evidence, we believe that it is overcautious and potentially not in the best interest of patients to discourage the use of antidepressants for bipolar depression. We appreciate that the existing APA guidelines do recommend the use of specific antidepressants for severe depression. However, in practice, we have seen cases in which patients have not been treated with antidepressants and have been left chronically and significantly depressed for very long periods of time. This is almost certainly one consequence of an emphasis on the first-line use of mood stabilizers such as lithium and valproate for bipolar depression, despite the inadequate evidence that they actually work."

från: [Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.]

Båda dessa källor var reviewartiklar, intrycket jag får är att detta fortfarande är lite kontroversiellt men man kan ändå dra slutsatsen att om det fanns ett väldigt tydligt samband mellan användning av AD och rapid cycling så hade det kunnat konstateras.

Det jag sett har flera gånger varit rätt starka åsikter för och emot (förlåt att jag inte orkar googla) vilket talar för att området inte är tillräckligt utforskat för att konsensus ska ha uppnåtts. Den dagen det kommer fler effektiva behandlingar mot bipolär depression kanske man slipper det hela...

Onddruid skrev:Artiklarna är ju överens om att det kanske finns en tendens och båda pekar ut äldre AD som de farligaste. Kombinerat med det vi redan har pratat om när det gäller kindling så kanske risken ändå är ganska liten att sjukdomen blir värre för dig även om du får problem och slutar ta antidepressiva.

För mig personligen har det redan blivit värre, men att jag talade om SSRI var för att det var min första psykmedicin (sertralin) och efter det tog saker och ting fart. Nu har jag käkat stora mängder av alla sorters piller nästan, utom TCA och centralstimulantia, så det är rätt svårt att reda ut vad som gjort vad. Tycker ändå att det lugnat sig lite med litium och valproat på senare år, även om jag är långt ifrån symptomfri och svänger flera gånger om året.

Onddruid skrev:Jag är också lite orolig eftersom det känns som att jag svänger väldigt mycket från dag till dag sedan några månader tillbaka och jag tar mirtazapinet. När jag tog sertralin så blev jag väldigt uppåt på runt en månad, sen fritt fall när jag fick sluta med dem och så var allt lite ostadigt tills jag började med abilify några månader efter det, då var jag mer stabil när jag hade trappat upp den men stabil som i att jag var konstant låg och långsamt blev ännu sämre tills jag slutade med dem lite efter jag började med mirtazapin så det skulle kunna vara det som gör att det ser ut som att det blir vild sjögång när jag tar antidepressiva men jag misstänker starkt att de åtminstone kan göra en mindre stabil så länge man tar dem.

Ibland är det själva övergångarna mellan mediciner som gör att det svajar ett tag, enligt min erfarenhet, så man kan behöva äckligt mycket tålamod innan man utvärderar. Men även om jag tycker att jag tolererar Voxra ganska bra som jag har i den mindre dosen nu (150 mg), mycket bättre än någon annan AD jag testat, så är jag inte hundra på att den är bra för mig i längden.

Onddruid skrev:Well om det gör någon skillnad så gör du inte direkt intryck av att vara särskilt trög tycker jag. Hjärnan är så så konstig ja

Tack, det var snällt! Mycket kanske är känslan av att det går så långsamt... svårt att formulera mig och jag måste hela tiden läsa bakåt vad jag redan skrivit för att inte tappa tråden. Jag tror inte att det enbart är medicinbiverkningar för så här har det varit länge, även i perioder då jag inte medicinerat.

chai skrev:För vissa av oss är det svårt att komma ihåg vad vi åt till frukost.

Haha så sant!

chai skrev:Det jag sett har flera gånger varit rätt starka åsikter för och emot (förlåt att jag inte orkar googla) vilket talar för att området inte är tillräckligt utforskat för att konsensus ska ha uppnåtts. Den dagen det kommer fler effektiva behandlingar mot bipolär depression kanske man slipper det hela...

Ingen fara, jag försökte ta och klippa ut något som visade spridningen på de svar jag har hittat och jag håller med, olika läkare har olika erfarenheter och argumenterar utifrån dem.

Jag brukar också få ett bias på grund av att jag läser amerikanska källor för det mesta, svårt att hitta svenska källor ofta men även idag så kan avståndet verkligen göra stor skillnad i vad som är praxis och uppfattning på olika ställen.

chai skrev:För mig personligen har det redan blivit värre, men att jag talade om SSRI var för att det var min första psykmedicin (sertralin) och efter det tog saker och ting fart. Nu har jag käkat stora mängder av alla sorters piller nästan, utom TCA och centralstimulantia, så det är rätt svårt att reda ut vad som gjort vad. Tycker ändå att det lugnat sig lite med litium och valproat på senare år, även om jag är långt ifrån symptomfri och svänger flera gånger om året.

Intressant att vi har liknande erfarenheter med sertralin, när jag började och slutade med lamictal och zyprexa så blev jag inte så instabil dock, det är bara mirtazapin, abilify och sertralin som är möjliga bovar för mig.

Det får nog bli litium för mig tror jag, det är så jobbigt bara för varje gång jag bestämmer mig om jag är för eller mot litium så hittar jag en källa som gör att jag börjar tvivla på min ståndpunkt. Som nu på loppet av två dagar hittar jag först en gubbe som pratar sig varm om hur mycket litium kan skydda neuroner och till och med stimulera återväxt och dagen efter läser jag att om litium testades på samma sätt som antidepressiva mot depressiva episoder i bipolär sjukdom så hade den aldrig blivit godkänd för det användandet... :s

Onddruid skrev:
Det får nog bli litium för mig tror jag, det är så jobbigt bara för varje gång jag bestämmer mig om jag är för eller mot litium så hittar jag en källa som gör att jag börjar tvivla på min ståndpunkt. Som nu på loppet av två dagar hittar jag först en gubbe som pratar sig varm om hur mycket litium kan skydda neuroner och till och med stimulera återväxt och dagen efter läser jag att om litium testades på samma sätt som antidepressiva mot depressiva episoder i bipolär sjukdom så hade den aldrig blivit godkänd för det användandet... :s

Jag har egentligen även helt andra parametrar än bara depressioner/hypomanier som jag har gått efter när det gäller hur bra vissa mediciner har fungerat för mig. Litium som jag började med 2008 dämpade mitt självskadebeteende radikalt (det var inte enbart kopplat till depressioner). Efter införandet av valproat har jag inte behövt några inläggningar på över två år eftersom jag knappt haft några självmordstankar, vilket var vardagsmat i många år. Däremot kan jag fortfarande känna mig deprimerad (därav Voxran) och hypoman (därav just för stunden Abilify), och vad hopkoket av allt detta blir är svårbedömt i längden, jag får liksom jonglera hela tiden, samtidigt som jag faktiskt ändå mår bättre än vad jag gjorde förr utan mediciner.

Kan bara önska dig lycka till i medicindjungeln

Intressant läsning. Jag kan definitivt känna igen mig i det hypertyma temperamentet, men också i att det är biased (finns det förresten en bra svensk översättning av bias, jag har disputerat, men ändå saknar jag ett svenskt begrepp). Men när jag är deprimerad tänker jag att det dystyma är mitt temperament.

Det finns musiker, konstnärer och forskare i släkten

Det finns nog i släkten även om det inte är fastslaget mer än för mig och mitt syskon.

Jag har också tänkt på detta med rapid cykling och kindling, att jag nog inte varit snabbpendlande förut men blivit det, kanske av antidepressiva - att det är kindling (?).
Jag vet inte om jag upplevt någon tydlig switch, däremot avtagande effekt av mediciner.

Och kognitiva effekter har framför allt kommit nu sedan sista depressionen för 1,5 år sen. Så det känns nog rätt att pröva litium nu, alzheimers känns inte så lockande, men det känns redan som jag har teflonminne, ibland inte hittar ord, minns inte vare sig namn eller ansikten och svårt med uppmärksamhet när någon pratar. Som om jag fått Add nu, men jag har ju inte haft det som ung. Vissa dagar är jag mer virrig, glömmer kort, nycklar tider mm. Det är väl när jag är uppvarvad och överstressad samtidigt. Då har jag också svårare med engelskan på jobbet. Andra dagar är jag mer skärpt när jag är hypo/hypertym och engelskan flyter, jag har kontroll, ger studenterna skarp kritik och kan spotta ur mig idéer och litteraturreferenser.

Det hypomana har nog inte varit något problem för mig mer än att jag nu slitit ut mig med utmattning som följd. De första depressionerna som 12 åring berodde nog inte på utmattning det har kommit senare. Eftersom jag nu blir trött av så lite blir det kanske mindre av det hypertyma i mellanperioderna.

Jag har också tänkt på detta med rapid cykling och kindling, att jag nog inte varit snabbpendlande förut men blivit det, kanske av antidepressiva - att det är kindling (?).

Rapid cycling och kindling är olika saker. Om du är snabbpendlande så har du rapid cycling, kindling är egentligen en ganska komplicerad teori som utgår från att den första bipolära episoden utlöses till följd av stress och att episoderna sedan över tid blir utlösta av mindre och mindre stress så att sjukdomen progressivt blir värre. De bra nyheterna verkar vara att rapid cycling är vanligt men snarast verkar vara ett övergående tillstånd och inte successivt värre och värre.

finns det förresten en bra svensk översättning av bias

Jag tror inte det, när jag har pratat med andra så har jag hört hur ordet har försvenskats så att folk inte längre säger det med engelskt uttal utan med svenskt. De närmaste synonymerna jag kan komma på på svenska är typ "snedvridning" "intressekonflikt" och "jäv" men ingen passar perfekt.

Nu har jag inte hunnit läsa igenom allt ni skrivit, men har en del spontana tankar efter att ha läst huvudinlägget...

En grej jag tyckte var intressant var det här med sjukdomsförlopp, Kindling OCH neurodegenerativa förändringar. I mitt huvud så känns det som att det torde kunna finnas en viss koppling mellan (om inget annat) ett framåtskridet sjukdomsförlopp och neurodegenerativa förändringar. Även om kindling-teorin inte förklarar allt, torde neurodegenerativa förändringar både orsakas av och orsaka ett sämre sjukdomsförlopp. Sedan kan man ju diskutera vad man egentligen menar med kindling. Det som följer här är väl mestadels mina egna funderingar, jag får leta upp studier senare. För mig så ter det sig logiskt att vid skov så kommer neuronen bli överaktiva, och efterhand kommer dessa kunna bli översensitiserade. En överkänslighet leder till att neuroner lättare blir aktiverade och ökar också risken för sponatanous firing och överaktivering - detta torde då uttrycka sig som att tröskeln för ett nytt skov blir lägre. Om detta leder till fler och/eller svårare skov är svårt att uttala sig om.


Och om försvar mot neurodegenerativa förändringar - det har visat sig att förutom antiepileptika så kan neuroleptika också skydda hjärnan mot de degenerativa förändringar som sker vid bipolära skov. [Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.]

En grej jag tyckte var intressant var det här med sjukdomsförlopp, Kindling OCH neurodegenerativa förändringar. I mitt huvud så känns det som att det torde kunna finnas en viss koppling mellan (om inget annat) ett framåtskridet sjukdomsförlopp och neurodegenerativa förändringar.

Det verkar väl som att det finns det? Om någon har bipolär sjukdom och inte tar medicin så verkar det ju som att neurodegenerativa förändringar ackumuleras. Kindling däremot verkar inte vara förklaringen till att det är så utan som mest något som händer en undergrupp med bipolär sjukdom.

Även om kindling-teorin inte förklarar allt, torde neurodegenerativa förändringar både orsakas av och orsaka ett sämre sjukdomsförlopp.

Kindlingteorin är inte en förklaring till neurodegenerativa förändringar, de har sin egen förklaring - att hormoner från adrenerga körtlar skadar neuroner i sjukdomsepisoder.

Däremot så tror jag att jag på ett sätt håller med dig, neurodegenerativa förändringar skulle kunna förvärra sjukdomen - i en av nyhetsforumslänkarna la jag upp en studie där de visade att man möjligtvis skulle kunna behandla ångest genom att träna upp arbetsminne. Arbetsminne beror på både närtidsminne och koncentrationsförmåga som båda blir negativt påverkade av neurodegenerativa förändringar. Då skulle det inte vara så konstigt om ångest blir värre för personer med neurodegeneration.

Sedan kan man ju diskutera vad man egentligen menar med kindling. Det som följer här är väl mestadels mina egna funderingar, jag får leta upp studier senare

Här är en artikel om kindling som förklarar hur konceptet uppstod och varför det är kontroversiellt. Framförallt tycker jag att det här är intressant "In an email to me, Post pointed out that another big misunderstanding of the kindling hypothesis is that it means that affective illness progresses relentlessly. “Not true,” he said. “If you treat it aggressively enough any point in its course, you can hopefully stop it.”"

Post är snubben som "uppfann" kindling och är fortfarande en förespråkare för att det är något som finns men kanske mer stämmer på en undergrupp av folk med bipolär sjukdom.

Källa: [Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.]

För mig så ter det sig logiskt att vid skov så kommer neuronen bli överaktiva, och efterhand kommer dessa kunna bli översensitiserade. En överkänslighet leder till att neuroner lättare blir aktiverade och ökar också risken för sponatanous firing och överaktivering - detta torde då uttrycka sig som att tröskeln för ett nytt skov blir lägre. Om detta leder till fler och/eller svårare skov är svårt att uttala sig om.

Min uppfattning är att under maniska episoder så är många delar av hjärnan översensitiviserad medan depressiva episoder snarare har en undersensitivisering så att många neuroner fyrar av mycket i mani men mindre än normalt i depression. Intuitivt tycker jag den modellen känns bra eftersom det förklarar så mycket av skillnaderna mellan mani och depression - som att upplevelsen är så intensiv i en mani och att man associerar mer fritt och att det känns som att det är lättare att översätta en tanke i handling medan det motsatta gäller i en depression.

Och om försvar mot neurodegenerativa förändringar - det har visat sig att förutom antiepileptika så kan neuroleptika också skydda hjärnan mot de degenerativa förändringar som sker vid bipolära skov. [Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.]

Intressant

Jag har läst att kindling teorin uppkom i samband med studier av epilepsi. Kanske den mer gäller det området. På min hund som hade svår epilepsi och till slut dog av det 10 år gammal i våras så var det tydligt att det blev värre,tätare och tätare och mer lättprovocerat.

Berguv skrev:Jag har läst att kindling teorin uppkom i samband med studier av epilepsi. Kanske den mer gäller det området. På min hund som hade svår epilepsi och till slut dog av det 10 år gammal i våras så var det tydligt att det blev värre,tätare och tätare och mer lättprovocerat.

Stackars hund :/ Jag älskar djur men kan inte ha några egna för att det är för jobbigt när de dör. Det stämmer att Post upptäckte kindling när han undersökte epilepsi. Han gav möss elchocker i deras hjärnor och upptäckte mönstret på det sättet sedan började han fundera på om det kunde vara något som gick att tillämpa på andra sjukdomar också.

Jag var tydligen lite småförvirrad när jag skrev imorse :p
Menade inte att kindling skulle vara samma sak eller kan leda till neurodegenerativa förändringar, blev kanske lite väl otydligt skrivet där.

Haha det händer oss alla Men du hade ju ändå en del poänger tycker jag

Inte läst hela tråden, men tyckte att den är mycket intressant och faktiskt fortfarande aktuell och bättre än mycket som är "sista" forskningen idag.

Jag har hypertymt temperament som normal fas. Då även blandepisoder och på det så switchar jag antidepressiva.

Men det som oxå nu är dessa kognitiva nedsättningarna jag har, är förlorat känslan av tid, hjärntrött, etc... Detta är nog mest nedsättande och det som sätter störst hinder i mitt liv.