Tröttheten

Jag undrar över den här enorma tröttheten som lägger sig över mig så fort jag inte har jobb eller annat som får mig att varva upp. Jag har varit ovanligt stabil senaste veckorna. Innan kom ju tröttheten ihop med lägre stämningsläge och mer irritation. Nu är jag varken nedstämd eller uppvarvad men tröttheten är kvar. Jag vet inte om det ändå ärnågot jag ska markera som sänkt stämningsläge på stämningsschemat. Vill mest vila eller spela meningslösa dataspel. Jag vet att jag alltid (nästan) varvar upp när jag jobbar, jobbar inte varje dag. Jobbet tar väl för mycket av min energi, men jag behöver det också. Nu är jag väl trött också för att ha varit hemma med sjuka barn i tre dagar. Det blir ju inte samma sak som att vara själv hemma  och ha tyst runtomkring.
Jag undrar om jag någongång blir av med den här utmattninge, om det fortfarande är rester av utmattningssyndrom från 3 år sen eller om den hålls i med att jag går igång för mycket på jobbet?

Eller är detta någon skada från depressioner som är bestående? Att man blir trött för så lite.
Eller pga kronisk sömnstörning.

Hur är det för er?

Oj, det är en svår fråga, mycket komplex...

Jag tror att jag personligen blir jättetrött i depressioner, och att det kan komma lite innan man blir riktigt deprimerad. Själv vet jag att jag kan stänga ute jobbiga känslor när jag känner att jag måste få saker gjort, så jag pluggar på eller vad det nu kan vara, och så rasar det efter ett tag. Men jag blir också utmattad, och det är tufft att återhämta sig från det och den kan vara svår att skilja från depressionströttheten. En sömnstörning gör ju inte saker bättre heller - att inte få sova ordentligt påverkar humöret och orken jättemycket. Man får väl fråga sig om man bara är trött, eller finns det annat som tyder på att man är nere också? Har man jobbat för mycket och behöver vilan eller är det något annat? Har tyvärr inga enkla svar...

Känns som att jag har en sten istället för hjärna.......och det tar eviga tider att återhämta sig.

Maria skrev:Känns som att jag har en sten istället för hjärna.......och det tar eviga tider att återhämta sig.

Vill bara hälsa dig välkommen hit Jag läser ju din blogg och tänkte häromdagen att jag borde tipsa om detta forum, men jag var för trött...

Har du frågor så bara hojta, på forumet eller skicka ett pm till en admin.

Tack Chai ❤

Jag tänker att det kanske inte är ett bra svar men ... Kan det inte vara så att du är van att vara hyser/effektiv/superaktiv på jobb etc och det andra är ditt normalläge. Du säger att du är varken upp eller ned. Kanske är det bara så ditt vanliga tillstånd. Många som arbetar och är "normala" upplever också en trötthet då de inte jobbar. Man varvar automatiskt ner.

Jag tror också att sömnen är jätteviktig. Dina sömnstörningar ska nog inte underskattas. Jag har också sömnstörningar. Dels från en hormonell medicin som får mig att svettas (vakna av svett och oro innan det kommer) och dels från de mediciner jag tar nu, eller så är det mina uppe-perioder som frestar på. Däremellan är det depressiva skov. Såklart tröttar det. Aldrig är det lugnt och fridfullt på nätterna. Och nu har maken börjat snarka också. Snark!Sömnstörning tar på krafterna. Kanske behöver man bara mer sömn och vila för man är tröttare än de flesta?

Kanske är det också mentalt uttröttande att bara existera. Man har en sjukdom, man funderar över den, över hur det ska fungera på jobbet (det är ju inte statiskt), över medicinens biverkningar och hur den ska fungera. Och om läkaren ska ringa, och om man har koll på hur mycket medicin man har kvar. Så tror jag det är för mig. De första åren med sjukdom är nog därför tröttare. För vissa fortsätter det nog längre än så. Kanske alltid.

Hej alla! Jovisst gör jag väl mer på jobbet än jag orkar. Fast då känns det som jag orkar så länge jag håller mig uppe. Senaste jobbveckorna har jag varit trött första dagen, pigg andra dagen. Sen slut dagen efter.
Är väl inne i en bearbetningfas kring det bipolära, undrar om det alltid kommer vara så här med utmattning i vågor. Såvida jag inte kör på som förr och bara håller mig lagom uppvarvad.
Förut har jag tänkt att jag blev återställd från mitt utmattningsyndrom och sen var det bara att köra på igen. Nu känns det segare. Antagligen har jag slitit mer på mig själv vilket nu tar ut sin rätt. Den förra jag som bara körde på var kanske en chimär. Fast andra orkar ju. Så svårt att fatta.

Mycket av mina tankar/ångest handlar om tiden ska räcka utifrån det jag jobbar om jag ska hinna.

Allting är en - mycket svår - avvägning......hur mycket kraft man ska nytta utan att fara illa av det......är min erfarenhet.