Hur ser din inre dialog ut och hur påverkar det dig?

Voices are associated in the popular mind with schizophrenia, but they are also frequent attenders on other psychiatric disorders. During the years I spent working as a psychoanalyst, I became acquainted with many kinds of inner voice: nags, down-putters, savage persecutors, prophets of doom, the siren calls of idleness, the seductive beckonings of recklessness – these and many other soundtracks afflict people who are by no means mad but nonetheless are victims of vocal inner correspondents prejudicial to their health and balance.

http://www.theguardian.com/books/2016/apr/24/voices-within-history-science-how-we-talk-to-ourselves-charles-fernyhough-review

#röster #psykologi #bok

Denna typ av inre dialog uppmärksammades under DBTn. Jag hade ett helt virrvarr och massa, dömande, värderingar, etc...

Kanske det mest tydliga hur vi tänker åt andra om oss själva.

Idag är det som sagt lite olika men jag är medveten om detta. Ser det som det är och inte mer än så. Jag har kämpat med detta i många år. Mycket kring varför jag idag har lättare att lägga märke till psykotiska inslag, magiska tankar, etc....

Fast efter stroken har det blivit väldigt tyst. Ibland lite skrämmande tyst....

Ingen centrifug  

Jag tänker inte så mycket på det som en inre dialog... När jag skriver kommer det jag tänker fram på ett helt annat sätt än när jag bara försöker tänka efter vad jag anser. Ofta vet jag inte ens vad jag ska skriva förrän jag gör det. Det verkar högst rimligt att jag som de flesta andra har en inre konversation, men jag är ganska omedveten om den, så det är nästan lite trolleri när jag skriver något och tankarna uppenbarar sig. Något så uttalat som rösthallucinationer har jag aldrig haft.

Min inre dialog, dvs mitt resonemang med mig själv -inte röster, handlar mycket om "borden", vad jag borde göra, vad jag inte borde göra, att jag borde prioritera mig själv och avspänning etc, men att det är så mycket annat som ropar på att göras som vinner.

Sen handlar det också rätt mycket om att jag ältar och grämer mig eller också berömmer mig själv för något jag gjort. Då kan jag prata högt med mig själv och upprepa fraser jag nyss sagt till någon för att pröva dom lite till.

När jag har rusande, snurrande stresstankar brukar jag tänka på tid och scheman och fastna i kontrollbeteende och uträkningar av hur jag ska få tiden att räcka till på jobbet något som ger ständig ångest.

Något jag däremot väldigt ofta har är musikslingor i skallen. Det är lite lugnande på något sätt.

Javisst melodier som fastnat i huvudet.

Igår tyckte jag dessutom att jag hörde melodin på min mobiltelefon ringa typ 10 gr fast den inte gjorde det.

Jag tror att det som de pratade om lite grann jämställde "röster" med "inre röster" skillnaden är ändå en illusion (illusionen att rösterna kommer utifrån och inte inifrån). Om man identifierar röster som inre så kan man kanske lika gärna se dem som "tankeprocesser".

Men olika tankeprocesser kan ha olika karaktärer. Många med depression pratar om en inre röst som kritiserar och nedvärderar - men "rösten" är ju en metafor för en negativ och ältande tankeprocess som man inte kan ta sig ur.

Anledningen till att jag tycker det är så intressant är kanske också för att jag misstänker att individens odelbarhet (individ betyder odelbar) också är en illusion. Ifall corpus callosum som förenar hjärnhalvorna delas så uppträder ofta två nya personligheter, en för varje hjärnhalva, som kan skilja sig mycket från den ursprungliga personen.

I andra försök har man genom att bedöva en hjärnhalva lyckats få en ny personlighet att dyka upp. Mycket av spekulerandet runt vad medvetande är just nu verkar dra åt det hållet att medvetande är något som kommer när en krets är tillräckligt förgrenad och ansluten.

Hjärnan är oerhört mycket mer förgrenad och ansluten än de mest avancerade datorerna. Om medvetande på det sättet är något som gradvis uppkommer med mer komplexa kretsar så är det inte helt omöjligt att subset av kretsar som har en inbördes starkare anslutning än den har till övriga kretsar i samma system kan få viss autonomicitet och därmed ge oss inre processer som inte är helt integrerade i oss själva utan som har sina egna tankar och känslor (känslodelen här är väldigt intressant eftersom tvåkomponentsteorin förutspår att ett sådant subset skulle ha samma fysiologiska känslorespons men kunna ha sin egna tolkning av responset).

Detta förklarar något som jag upplever, att mitt inre egentligen är splittrat och ofta i konflikt, med delar av mig som jag inte riktigt kan styra över med min vilja, trots att jag har kontroll över min kropp. Jag kallar autonoma tankeprocesser för "de andra". Jag hör dem inte som röster men jag kan känna hur de alla drar åt sina egna håll och vad de tänker, det gör att det blir någon form av dialog eller forum i mitt inre.

Intressant resonemang.

Onddruid skrev:
Detta förklarar något som jag upplever, att mitt inre egentligen är splittrat och ofta i konflikt, med delar av mig som jag inte riktigt kan styra över med min vilja, trots att jag har kontroll över min kropp. Jag kallar autonoma tankeprocesser för "de andra". Jag hör dem inte som röster men jag kan känna hur de alla drar åt sina egna håll och vad de tänker, det gör att det blir någon form av dialog eller forum i mitt inre.

Att det finns någon sorts autonoma tankeprocesser känner jag också av, även om jag kanske inte riktigt föreställer mig dem som individer eller andra medvetanden, men det är ganska ofta jag gör saker utan att helt förstå min egen motivation för mina handlingar. Det kan vara så enkelt som att jag funderar på om jag ska promenera hem eller ta bussen, men innan jag fattat ett medvetet beslut har jag redan svängt in på promenadvägen. Sedan finns det sådant som tvångsmässiga tankar som dyker upp på vad som ofta kan kännas som ett slumpmässigt och utifrån kommande sätt.

Bra skrivet Onddruid!

Jag tror det finns massa olika sorters inre dialoger, medvetet styrda eller inte av olika grad.
Jag har svårt att tro att det finns människor som inte har någon inre dialog alls.