Opinion: använd antipsykotika kortsiktigt men sikta på långsiktig terapeutisk återintegration

[Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.]

Länken ovan leder till en essä av en psykolog som argumenterar för att det nuvarande synsättet och behandling av psykos är allt för ensidigt byggt på tankar om att psykos är ett problem som beror av avvikelser i hjärnans anatomi och kemi, trots att detta egentligen inte har demonstrerats. Dessutom kritiseras metoden i psykofarmacin där kortsiktiga resultat är det enda man strävar efter. Åsikten som framförs är inte att neuroleptika är något dåligt, men att de har en oproportionerligt stor plats i behandlingen av psykos på lång sikt och att när man använder synsättet att hjärnan är dysfunktionell med patienter så kan man spekulera att det leder till att patienter också drar negativa slutsatser om sin situation. Man gör ofta detta för att uppmuntra patienter att fortsätta ta medicin men den empiriska grunden för detta är svag och det kan mycket väl skada mer än det hjälper.

NU har jag inte läst din artikel, men flikar in med boken "dödlig psykiatri och organiserad förnekelse" av Peter C Gœtzche. Jag har bara beställt boken på biblioteket, så kan inte skriva så mycket om den än, men det handlar i alla fall om en man som har varit med i Cochrane rörelsen som nu skriver en bok om den ökande förskrivning av psykofarmaka. Även han verkar tycka att man endast bör använda antipsykotika i akuta skede för att man med största delen av medicinerna som nu föreskrivs snarare inducerar sjukdom eller håller personer i sjukdomsrollen. Jag blev nyfiken till boken. Är det någon mer som har läst om den? Eller redan läst boken?

Ma-ar skrev:NU har jag inte läst din artikel, men flikar in med boken "dödlig psykiatri och organiserad förnekelse" av Peter C Gœtzche. Jag har bara beställt boken på biblioteket, så kan inte skriva så mycket om den än, men det handlar i alla fall om en man som har varit med i Cochrane rörelsen som nu skriver en bok om den ökande förskrivning av psykofarmaka. Även han verkar tycka att man endast bör använda antipsykotika i akuta skede för att man med största delen av medicinerna som nu föreskrivs snarare inducerar sjukdom eller håller personer i sjukdomsrollen. Jag blev nyfiken till boken. Är det någon mer som har läst om den? Eller redan läst boken?

Tror inte jag orkar läsa den ärligt talat, men jag har sett en mycket omdebatterad artikel i Läkartidningen:
[Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.]
Läs helst de många kommentarerna också, en del från kända namn, som har vitt skilda åsikter.

chai skrev:

Ma-ar skrev:NU har jag inte läst din artikel, men flikar in med boken "dödlig psykiatri och organiserad förnekelse" av Peter C Gœtzche. Jag har bara beställt boken på biblioteket, så kan inte skriva så mycket om den än, men det handlar i alla fall om en man som har varit med i Cochrane rörelsen som nu skriver en bok om den ökande förskrivning av psykofarmaka. Även han verkar tycka att man endast bör använda antipsykotika i akuta skede för att man med största delen av medicinerna som nu föreskrivs snarare inducerar sjukdom eller håller personer i sjukdomsrollen. Jag blev nyfiken till boken. Är det någon mer som har läst om den? Eller redan läst boken?

Tror inte jag orkar läsa den ärligt talat, men jag har sett en mycket omdebatterad artikel i Läkartidningen:
[Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.]
Läs helst de många kommentarerna också, en del från kända namn, som har vitt skilda åsikter.

Ja, tack! Vilken diskussion. Mycket intressant att läsa. Inte förvånansvärd att det kommer skilda åsikter i ett sådant ämne, men en hel del har mycket intressanta invändningar.

Nu har jag läst den där artikeln som du länkade Chai, wow, vilken snubbe. Han verkar rätt extrem men många saker som han säger är ju faktiskt spot on.

Särskilt det galna i att industrin gör de flesta kliniska studier och samtidigt tjänar pengar på det och deras flörtande med läkarproffessionen som gör det extremt lukrativt för en läkare att lapa upp all information som kommer från företagen.

Människor är gruppdjur, läkare och direktörer och läkemedelskrängare spelar golf tillsammans och hänger på konferens tillsammans, det är absolut inte konstigt om läkare till slut känner viss konflikt när det gäller om de representerar oss som är sjuka och ofta kommer från botten på samhället där en respektabel läkare sällan befinner sig om de inte måste eller sina polare på golfklubben. (Ja jag vet att jag kör hårt med stereotyper nu men jag kan nog nästan sätta pengar på att de flesta läkare har väldigt lite kontakt med människor som lider av allvarlig psykisk ohälsa annat än genom sin praktik).

Sen att patent är total idioti är ju också en självklarhet, gemene man föreställer sig ju att läkemedel tas fram för att tjäna människan, men genom att man kan patentera ett läkemedel så har en industriekologi uppkommit där man investerar i läkemedel som är så snarlika som möjligt men som går att ta nya patent på bara för att se till att alltid tjäna maximalt med cash. Innovationer är för osäkra investeringar och därför ser man hur det hela tiden rullar in fler SS/N/RI och D2-blockerare men när det väl dyker upp ett nytt intressant spår med en ny eller okänd mekanism så är det alltid en liten myndighetsfinansierad studie och finns det ingen möjlighet att ta patent så tar inte företagen i det med tång. (Ja jag tänker på ketamin/NMDA)

När det är så blir det ju nödvändigt att manipulera data och att till exempel använda en väldigt fattig "gold standard" för att testa effektiviteten på nya mediciner. Frågan vi borde ställa är varför alla läkemedelsbolag hävdar att behandlingstider med psykofarmaka borde vara ett piller om dagen i perioder mellan ett år och ofta på obegränsad tid när de samtidigt hävdar att det bästa sättet att testa nya mediciner är en sexveckorsstudie.

Haha ok rant done

Även om jag håller med mycket om det du säger Onddruid så är det en sak som jag genom mina studier lärt mig och som faktiskt har stor betydelse är det här med patent och läkemedelsindustrin. Anledningen till varför det är viktigt med patent är att det tar flertalet år (ofta upp till tio år) att ta fram ett nytt läkemedel, gå igenom alla kliniska studier och få ut det på marknaden. Ett patent gäller i 15 år - detta betyder att läkemedelsföretagen har ungefär 5 år där läkemedlet är på marknaden att få en vinst innan andra läkemedelsföretag kan framställa sina egna generika. Och det kostar många miljoner att ta fram ett nytt läkemedel. Kan det inte patenteras så går företagen inte med någon vinst = det är inte fördelaktigt att framställa läkemedlet över huvudtaget.

Sitter här och funderar om jag ska gå emot en del av vad du, Onddruid, har skrivit eller inte. Du skriver ju redan själv att du skriver i stereotyper, så vad kan jag nu diskutera? Det handlar mest om att psykisk ohälsa och i synnerhet allvarlig psykisk ohälsa inte är exklusiv människor av ett "sort", "tyvärr" kan alla drabbas. Även läkare eller deras barn eller anhöriga, vänner eller grannar. Läkare däremot tror själva att de inte kan drabbas. Så när någon läkare på litium och antipsykosmedel träffar de andra på golfresidensen (dina ord) ska hen inte berätta på något sätt att hen lider av psykisk sjukdom. Således hålls myten om den ofelbara läkaren i stånd. Båda inom läkarkåren och inom allmänheten tror jag.

Håller för övrigt helt med dig om din kritik på undersökningsprotokoller om sex veckor!

Butterflychaos: Visst är det så det fungerar idag, men om du funderar lite så inser du nog att behovet av mediciner är oförändrat vilket innebär att den totala inkomsten av mediciner är något som är oförändrat eller stadigt växande varje år. Poängen är att ett system där privata aktörer tävlar om att få patent för att få pengar att fortsätta vara kvar i marknaden inte är ett system som tjänar människor, istället leder det till dålig vetenskap, undvikande av innovation till fördel för säkra investeringar och allmänt mygel. Det går att föreställa sig många sätt det skulle kunna gå till där målet är att hjälpa människor och inte att tjäna pengar och vara konkurrenskraftig, en beprövad metod är statsmonopol på läkemedelsindustrin; till exempel skulle EUs läkemedelsmyndighet kunna få monopolisera framställning och försäljning av läkemedel genom enskilda länders läkemedelsmyndigheter. Neoliberalism är inte en uppsättning naturlagar utan en politisk ideologi.

Ma-ar: Ja människor i alla samhällsskikt drabbas av psykisk ohälsa men det är väl belagt att psykisk ohälsa drabbar de i lägre samhällsskikt mycket hårdare. En medelklassvensk med fast arbete har helt andra rättigheter och möjligheter till stöd än en nyanländ flykting till exempel och därför klarar de sig ofta bättre överlag.

I den här studien till exempel: [Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.] rapporteras att i Sverige så är risken att utveckla en psykossjukdom 3,6 gånger högre för en flykting än för en infödd svensk.

Sen är det väl självklart att det är skillnad att komma från en grupp med sämre ekonomi. Försäkringskassan kan man få vänta länge på, ifall man har besparingar och familj kan man leva på det så länge men om man saknar besparingar och redan lever på existensminimum så är det väldigt lätt att man trillar ut. Här är jag själv ett bra exempel där jag var tvungen att klara mig under existensminimum i ett år för att jag var sjuk och inte fick det stöd jag hade rätt till för jag var för sjuk för att söka det själv och jag hade ingen i min närhet som kunde ställa upp och hjälpa mig. Även om sjukdomen är den samma för någon som har bättre ekonomi och socialt stöd så ser situationen helt annorlunda ut och man drabbas mycket hårdare.

Ma-ar skrev:NU har jag inte läst din artikel, men flikar in med boken "dödlig psykiatri och organiserad förnekelse" av Peter C Gœtzche. Jag har bara beställt boken på biblioteket, så kan inte skriva så mycket om den än, men det handlar i alla fall om en man som har varit med i Cochrane rörelsen som nu skriver en bok om den ökande förskrivning av psykofarmaka. Även han verkar tycka att man endast bör använda antipsykotika i akuta skede för att man med största delen av medicinerna som nu föreskrivs snarare inducerar sjukdom eller håller personer i sjukdomsrollen. Jag blev nyfiken till boken. Är det någon mer som har läst om den? Eller redan läst boken?

Jag har också nyligen beställt den på biblioteket! Men det lär dröja ett tag, för det var jättemånga reservationer före mig... Jag har precis börjat läsa hans förra bok Dödliga mediciner och organiserad brottslighet och den påminner mig väldigt mycket om Melody Petersens bok Our Daily Meds, vilket jag läste för några år sen. Den var superintressant och hade samma tema, typ lurendrejerier inom läkemedelsindustrin. Jag tyckte avsnisttet som handlade om hur läkamedelsindustrin skapade diagnosen OAB (over active bladder/ överaktiv blåsa) var hur fascinerande som helst, speciellt när jag har lite eget erfaranhet av det vilken business det verkligen är runt dessa mediciner (man skulle kanske kunna säga att jag jobbar på utkanten av läkdemedelsindustrin eller nåt sånt...). Ungefär vid samma veva läste jag ocks John Virapens memoarer, som handlade bl a om det hur fluoksetin (Prozac) lanserades i Sverige.

Och sen blev jag precis färdigt med Robert whitakers bok Pillerparadoxen, och jag har faktiskt tänkt att jag borde skriva här och fråga om nån annan har läst den och vad ni i så fall tyckte om det. För han ju ju inne på samma spår att man ska inte använda antispykotika långsiktigt. Fast den boken är ju väldigt, väldigt anti-mediciner, han menar att psykiska sjukdomar har sämre prognos nuförtiden och i i-länder och att detta beror på den utbredda och långvariga användningen av den sortens mediciner.

Och ja, det gjorde ett intryck, men... Som jag har sjrivit i en annan tråd, slutade jag med Elavnse på egen hand, men det beslutet fattade jag innan jag snubblade på Whitakers bok, så det finns inget samband där. Tänkte bara säga det för säkerhets skull...

Butterflychaos skrev:Även om jag håller med mycket om det du säger Onddruid så är det en sak som jag genom mina studier lärt mig och som faktiskt har stor betydelse är det här med patent och läkemedelsindustrin. Anledningen till varför det är viktigt med patent är att det tar flertalet år (ofta upp till tio år) att ta fram ett nytt läkemedel, gå igenom alla kliniska studier och få ut det på marknaden. Ett patent gäller i 15 år - detta betyder att läkemedelsföretagen har ungefär 5 år där läkemedlet är på marknaden att få en vinst innan andra läkemedelsföretag kan framställa sina egna generika. Och det kostar många miljoner att ta fram ett nytt läkemedel. Kan det inte patenteras så går företagen inte med någon vinst = det är inte fördelaktigt att framställa läkemedlet över huvudtaget.

Egentligen tänker jag att det är fel i systemet eftersom utvecklingen av läkemedel handlar om vinst, det är väl klart, eller.. ? Men det vad jag tänkte på egentligen var det att det är inte själva utveckling av mediciner som är så himla superdyrt utan allt annat läkemedelsföretaget gör med sina pengar (i samband med detta och annars också). Faktist. All marknadsföring och gud vet vad...

Du har en bra poäng där lindendream, reklam och lobbying är väldigt dyra verksamheter och båda är enbart nödvändiga på grund av att läkemedel tas fram och säljs av konkurrerande företag som jagar patent.

LindenDream skrev:
Jag har också nyligen beställt den på biblioteket! Men det lär dröja ett tag, för det var jättemånga reservationer före mig... Jag har precis börjat läsa hans förra bok Dödliga mediciner och organiserad brottslighet och den påminner mig väldigt mycket om Melody Petersens bok Our Daily Meds, vilket jag läste för några år sen. Den var superintressant och hade samma tema, typ lurendrejerier inom läkemedelsindustrin. Jag tyckte avsnisttet som handlade om hur läkamedelsindustrin skapade diagnosen OAB (over active bladder/ överaktiv blåsa) var hur fascinerande som helst, speciellt när jag har lite eget erfaranhet av det vilken business det verkligen är runt dessa mediciner (man skulle kanske kunna säga att jag jobbar på utkanten av läkdemedelsindustrin eller nåt sånt...). Ungefär vid samma veva läste jag ocks John Virapens memoarer, som handlade bl a om det hur fluoksetin (Prozac) lanserades i Sverige.

Och sen blev jag precis färdigt med Robert whitakers bok Pillerparadoxen, och jag har faktiskt tänkt att jag borde skriva här och fråga om nån annan har läst den och vad ni i så fall tyckte om det. För han ju ju inne på samma spår att man ska inte använda antispykotika långsiktigt. Fast den boken är ju väldigt, väldigt anti-mediciner, han menar att psykiska sjukdomar har sämre prognos nuförtiden och i i-länder och att detta beror på den utbredda och långvariga användningen av den sortens mediciner.

Och ja, det gjorde ett intryck, men... Som jag har sjrivit i en annan tråd, slutade jag med Elavnse på egen hand, men det beslutet fattade jag innan jag snubblade på Whitakers bok, så det finns inget samband där. Tänkte bara säga det för säkerhets skull...

Jag har för ett par år sedan också läst "pillret" av Ingrid Carlsson. Tror det är en bok som kan nämnas här också. Tyckte det var mycket bra journalistik, en del interviewer, en eller två fallbeskrivningar och väldigt mycket fakta om industrien, om akademier som gjorde de studierna, om forskare mm. Det handlade bara inte om antipsykotika, men om SSRI. Jag uppfattade henne inte direkt förbehållen kritisk, men berättelsen blev det.

Jag har inte heller fått boken av Götze än, jag reagerade ganska snabbt på nyheterna, men det fanns några före mig som ville låna boken.

Onddruid skrev:
Ma-ar: Ja människor i alla samhällsskikt drabbas av psykisk ohälsa men det är väl belagt att psykisk ohälsa drabbar de i lägre samhällsskikt mycket hårdare. En medelklassvensk med fast arbete har helt andra rättigheter och möjligheter till stöd än en nyanländ flykting till exempel och därför klarar de sig ofta bättre överlag.

I den här studien till exempel: [Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.] rapporteras att i Sverige så är risken att utveckla en psykossjukdom 3,6 gånger högre för en flykting än för en infödd svensk.

Sen är det väl självklart att det är skillnad att komma från en grupp med sämre ekonomi. Försäkringskassan kan man få vänta länge på, ifall man har besparingar och familj kan man leva på det så länge men om man saknar besparingar och redan lever på existensminimum så är det väldigt lätt att man trillar ut. Här är jag själv ett bra exempel där jag var tvungen att klara mig under existensminimum i ett år för att jag var sjuk och inte fick det stöd jag hade rätt till för jag var för sjuk för att söka det själv och jag hade ingen i min närhet som kunde ställa upp och hjälpa mig. Även om sjukdomen är den samma för någon som har bättre ekonomi och socialt stöd så ser situationen helt annorlunda ut och man drabbas mycket hårdare.

Nu du vänder lite på informationen är jag självklart helt med med dig. Självklart förstår jag hur (allvarlig) psykisk sjukdom slår hårdare i de lägre sociala grupper. Att psykoser i en högre percentage förekommer hos flyktingar eller hos de som byter land i allmänhet kände jag till egentligen. Jag har även funderat om jag själv tillhör den gruppen faktiskt. Jag har verkligen inte varit på flykt, aldrig, men mina psykoser utbröt ganska snabbt efter jag flyttade från mitt hemland till Sverige. Inget trauma alltså, men ändå kring flytten en psykossjukdom.

Ja och jag förstår din invändning, gillar heller inte att använda mig för mycket av stereotyper, men människor som har psykisk - även allvarlig psykisk ohälsa - och tillhör lägre medelklass och uppåt är nog väldigt bra på att verka som att det inte finns några problem. Vi har ju många exempel på det med i det här forumet.

Studier har ju visat att nästan alla känner flera personer med psykisk ohälsa, men i de flesta fall har man ingen aning om det. Det är först vid en sorts kollaps som det blir omöjligt att låtsas som att allt är bra och då tappar man nog ofta kontakten med många som tidigare har varit bekanta.

Både för att individen som är sjuk känner skam inför att ha blivit avslöjad men också för att personer i allmänhet inte riktigt vet hur de ska förhålla sig till den sjuke eller ännu värre, inte kan skilja på sjukdom och individ.

Sen skulle man kunna tänka att läkare nog borde vara bra på det, men jag tror att läkare är precis lika bra och dåliga på det som människor i allmänhet. Alla har inte en bra förmåga att sätta sig in i andras situationer.