Att sköta medicineringen?

*långt babbel*

Lägger detta inlägg under självhjälp eftersom det mindre handlar om medicinerna i sig själv och mer om mitt eget beteende. (Jag är klassad som typ II rapid cycling men kan ha psykosinslag framför allt i depressionerna.)

Jag har egentligen inget problem med att sköta medicinerna rent praktiskt. Jag använder dosetter, har en app med larm i mobilen, ser till att hämta ut nya innan de gamla tar slut. Jag förstår anvisningar och kan läsa i Fass.

Det är den mer känslomässiga aspekten som ibland går helt åt fanders. Om jag t.ex. glömmer att ta dem ändå, typ råkar missa att packa ner dosetten när jag åker bort, så kan det lätt bli så att jag fortsätter att inte ta dem. Om jag p.g.a. biverkningar måste sluta med en medicin kanske jag slutar med flera. "Ta vid behov" betyder för mig "ta när du känner för det fast helst aldrig" vilket i sin tur kan leda till att symptom som ångest, sömnbrist, uppvarvning eller vanföreställningar trappas upp när jag kunde ha dämpat dem från början.

Trots att jag tagit så många mediciner kan jag fortfarande verkligen känna mig som en sämre människa som ska behöva piller istället för att bara skärpa mig.

Någon gång ibland vid mer extremt mående kan jag också få vanföreställningar om att medicinerna är giftiga.

Har det varit mer stabilt ett tag kan jag också sakna hypomanierna och därför minska på medicinerna (jag vet mycket väl att det är osmart).

Till detta kommer att jag haft olika diagnoser och fått väldigt många olika mediciner. Inget har funkat perfekt. Ibland har det varit bättre ett tag och sedan har det dykt upp alltför jobbiga biverkningar.

Jag tror att litium har varit till viss nytta, har tagit det i bortåt tio år och det är ändå lite stabilare än innan, men absolut inte svängningsfritt. Gillar egentligen effekten av psykosmediciner men inte biverkningarna. Lamotrigin gör mig i längden mer instabil, tog Ergenyl (valproat) ett tag och tror att den egentligen kan ha hjälpt en del psykiskt, men den stadiga viktökningen är oacceptabel (jag är objektivt sett fet). Och så vidare. Inte för att jag längre tror att jag ska hitta ett mirakelpiller...

När det blir som det varit nu rätt länge (tre år?) att jag inte har en fast läkare (personalbrist) snurrar jag ännu oftare till medicinerna eftersom jag inte enkelt kan ringa upp och bolla situationen med någon som känner till mitt fall.

Tanken slog mig precis att vårdpersonal, särskilt om de inte känner mig, nog tror att jag är mer sammanhållen och kompetent än jag faktiskt är. Jag är svinbra på att hålla masken om jag inte har klappat ihop totalt. Kanske skulle jag behöva mycket tydligare anvisningar när det gäller medicinerna, hårda regler att hålla sig till.

Just nu känner jag mig ganska förvirrad angående medicinerna, vill helst bara sluta fast jag vet att det inte brukar gå bra. Förväntar mig inte att någon ska veta vad jag ska göra, men om någon har tankar, utmaningar, igenkännande eller vad som helst så uppskattar jag det.

Jag hamnar hos de gamla rävarna och de ser igenom "masken" ganska direkt. Däremot har jag kämpat runt 2,5år för att få komma till en mottagning, som kan erbjuda mig fast läkare, även om det handlar om 1år. Det är enorm skillnad på ny läkare varje gång och ett byte varje år. På den mottagning jag går nu, så är en del och några läkare satta just för de med bipolär diagnos. Främst de "gamla" rävarna. Här finns det ju akuttider, etc... med att de har lagt upp mottagningen på sånt sätt. Förutom min fasta läkare så har jag en jourläkare. En som kan hoppa in om min läkare inte är där om det blir akutakut, skriva ut mediciner, etc... Allt detta skapar trygghet och i sin tur speglar hur jag mår bipolärt.  

Nu under sommaren, sen jag kom hem med att det har varit varmt och jag har känt av hjärtsyndromet, på detta haft många mediciner som negativt påverkar hjärtat. Fått sluta med de som inte är stämningsstabiliserande.

Jag har typ 1? och då satt som typ 2 - men ultrarapid som slår igenom som mixar.

Kring detta med mediciner så har jag provat. Många fått såna biverkningar så att de kommer jag aldrig att få ta igen. Antingen mani, suicidal eller påverkat hjärtsyndromet. Så det är en djungel.

Jo, även som en del läkare har sagt - blivit övermedicinerad, men det har mer synts via hur mina nära har upplevt det. Efteråt blivit varse om hur kraftigt detta har varit. Lite läskigt att en själv inte är medveten. Många av de läkare som har övermedicinerat handlar om, att de "hotat" utifrån "tar du inte dessa så kommer vi att skriva ett vårdintyg"...  

Igen medicin har hjälpt till 100% men jag ser det hela som jakten att bli "normal" utan får jag ett hyfsat stabilt så är jag glad. "Normal" är det inte heller något som jag vill vara. På detta så har jag som jag ser det, ett ansvar mot de jag älskar och älskar mig. De ska inte behöva få genomleva detta ständigt svängande.

Däremot är jag jätte noga. Riktigt läskigt noga med att ta dem. Jag har ju mått så där riktigt risigt dåligt, då fått försöka få ihop livet ändå utan stöd av psykiatrin. Det tar ca 3månader att komma ur en mix, utan medicinering och en kommer ju inte ur en mix utan kognitiva men. På det är det läskigt att leva med dessa gränspsykotiska inslag. Då med vetskapen om att jag egentligen inte behöver uppleva dem. På detta försöka leva på sånt sätt att de blir så få och små som möjligt, men ångesten som är går aldrig att komma runt. Detta är just för att jag har haft en massa springläkare, då ny läkare varje gång och även blivit utskriven från min förra mottagning ett flertal gånger - som frisk... ???

Däremot har jag aldrig fått uppleva detta "underbara" med en hypomani. Utan mer uppåt jag är, mer gränspsykotiska inslag får jag. De är ju riktigt läskiga på så sätt jag är fullt medvetna om dem. Allt går att likna som en skräckfilm som inte går att pausa.

Däremot har jag hypertyma inslag, men de går ju att hantera. För mig handlar det mer om att jag blir enormt kreativ. Ibland går fram som ett ånglok hemma, men de gör ju ingen skada med att jag vet att det som blir kan ta ett år att plocka samman och hur kämpigt det kan bli, bla ekonomiskt. Det bromsar.

Den stora skillnaden som är, att jag fick gå igenom terapi innan jag fick min bipolära diagnos. Då lära mig att hantera många bipolära sidor. Något som jag är är tacksam för idag.

[Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.] - tack för ditt inlägg! Det är alltid så intressant att få läsa hur andra har det.

Det låter som att du fått ett bra upplägg nu med läkare. Så skönt! Jag får vänta tills nästa inplanerade läkartid eller åka till psykakuten i en annan stad och prata med någon AT-läkare, de kan i och för sig vara trevliga men har ju inte den kollen när det gäller mediciner.

Jag skulle nog vilja bli "normal", då menar jag mitt "normal" och inte att bli en genomsnittsperson på alla sätt. Hypomanierna är min svaga punkt eftersom de för mig kan vara helt underbara bitvis, innan det ballar ur...

Så har jag svårt för att riktigt minnas hur jag mår i ett visst tillstånd när jag sedan är i ett annat tillstånd. Är jag uppåt tror jag att jag aldrig kommer att bli deprimerad, och tvärtom. Jag tror det gör mig lite sämre på att lära av erfarenheten. I åratal har jag haft en stämningsdagbok men kom ur vanan i våras eftersom det blev för svårt, nu minns jag knappt hur jag har mått, bara att det har varit snurrigt fast inte exakt hur.

Jag gick också i terapi i flera år innan jag fick bipolärdiagnosen men psykodynamisk, och jag mådde egentligen för dåligt för det. Efter att jag fått litium blev jag trots allt mer stabil och kunde delta i terapin på ett annat sätt. Nu tycker jag att jag fått bra hjälp med trauma-relaterade problem, blir inte alls så lätt triggad eller dissocierar nu, däremot vet jag inte om det påverkar det bipolära så mycket. Mindfulness blev ju tyvärr inte heller någon framgång.

Ja ja, det är bara att fortsätta gå!

Jag känner igen mycket i din beskrivning chai. Hur du tänker kring mediciner och ditt mående. Jag tror också att är jag ”uppåt ” så är det där för att stanna( det är ju bara så jag ”är” glömmer hur det har varit).Dessutom känns det bra ibland att vara där(saknar). Vem orkar liksom vara neråt. Eller det grå trista mellantinget.Och alla dessa mediciner brottas alltid med tankar att behöver jag verkligen dem. Och tänker alltid att jag tar dem ” tillfälligt”( för att det kanske är någon slags miss på vägen ”jag sjuk” det är jag väll inte, eller, trots andras åsikter om motsatsen).Jag räknas som bipolär 1 vad jag vet har jag aldrig varit renodlat manisk. Iallafall så tror jag inte det.När jag var inlagd( för mani)så träffade jag på några som var det rejält.
Men vad gör man över ambivalensen över medicinerna.Jag tror att man bara får acceptera att ta dem. Men att målet ändå skall vara att ha så få som möjligt.Hitta en balans mellan friskt och sjukt( vad säger anhöriga)Hitta en balans så gott det går. Målet att man skall må så bra som möjligt så att man fungerar bra i vardagen./Kramar Isolde

@Isolde01 - tack för svaret! Känner igen en hel del i dina funderingar.

Nu har jag ganska nyligen kommit ut från en inläggning (depp följt av liten hypomani) och fått en ny medicin insatt. Som ofta när jag blivit riktigt dålig och fått en påminnelse om hur illa det kan bli så sköter jag medicinerna ordentligt just nu. Tror den nya medicinen faktiskt har en stabiliserande effekt vilket jag inte helt förväntade mig, även om jag är mer stabilt smådepp än småhypoman vilket förstås är det jag i hemlighet önskar men aldrig får...

Jag skrev i mitt första inlägg "Tanken slog mig precis att vårdpersonal, särskilt om de inte känner mig, nog tror att jag är mer sammanhållen och kompetent än jag faktiskt är. Jag är svinbra på att hålla masken om jag inte har klappat ihop totalt." och fick ytterligare belägg för det denna gång, läkaren och personalen sa flera gånger att jag hade ovanligt god självinsikt och sjukdomsinsikt för att vara bipolär, att jag var ärlig, ansvarstagande blah blah. Sedan knäpper det till i skallen och jag handlar precis tvärtemot... Usch så krånglig man är.

Men men, det enda jag riktigt har problem med just nu är sömnmedicinen, gillar inte att ta den varje natt. Jag är ju inte uppåt nu så brukar inte ha svårt att sova, det känns onödigt, men lär inte få träffa någon läkare förrän tidigast i december och har lovat att inte trixat med ordinationerna själv nu så... den här gången får jag kanske göra som det är sagt.

Har inte haft några bekymmer med att ta medicin som beordrat... Å andra sidan har jag inte mycket till eufori heller. Vet inte om jag avundas er eller har tur. Jag hade nog haft svårare med det hela om jag fått mer hypomanier/manier. Istället blir det blandepisoder och då hade jag tagit vad jag kunnat för att slippa eländet. Ibland har man väl fuskat med sömnmedel men inte mer. Det är spännande att det finns sån variation dock!

Ja, visst finns det variation. Bara för att olika personer fått samma diagnos betyder det verkligen inte att de upplever samma saker och uppför sig på samma sätt! Det blir allt mer tydligt för mig.