Bloggar om bipolär sjukdom och om att leva med psykisk ohälsa?

Postar detta för att jag fick ett tips på vår twitter: https://twitter.com/bipolarfakta om en blogg, jag tror att hon som bloggar är norsk men språket är engelska så jag lägger upp den här: https://anybryde.com/

En blogg jag tycker kan vara tänkvärd, både för oss som varit med länge som patienter men skulle man även önska för vårdpersonal är
Från ett annat perspektiv
Linnea skriver framför allt om bemötande, om hur viktiga saker kan tas för givet och man glömmer att leva sig in i patientens situation.

Ett inlägg jag känner kan vara värt att fundera lite på:

http://ordfranslatten.blogspot.se/2016/01/det-som-inte-dodar-starker-inte.html

chai skrev:Ett inlägg jag känner kan vara värt att fundera lite på:

http://ordfranslatten.blogspot.se/2016/01/det-som-inte-dodar-starker-inte.html

Jag blir nästan glad av att läsa det här, håller mycket med henne. Har också så ofta hört att man är stark och att man nu man har varit med om allvarliga saker kan hjälpa andra så bra. Jag syftar i mitt fall till döden av mitt barn, min anorexi och bipolära sjukdomen. Och jag ler bara lite, men känner att folk inte förstår. Man blir inte stark av att vara med om något hemskt, man förlorar en del av sig själv, av sin livsenergi och det kommer, för mig aldrig tillbaka tror jag. Och man vågar knappt säga ifrån, för detta är för många en sanning, en romantisk sanning.

Ma-ar skrev:

chai skrev:Ett inlägg jag känner kan vara värt att fundera lite på:

http://ordfranslatten.blogspot.se/2016/01/det-som-inte-dodar-starker-inte.html

Jag blir nästan glad av att läsa det här, håller mycket med henne. Har också så ofta hört att man är stark och att man nu man har varit med om allvarliga saker kan hjälpa andra så bra.  Jag syftar i mitt fall till döden av mitt barn, min anorexi och bipolära sjukdomen. Och jag ler bara lite, men känner att folk inte förstår. Man blir inte stark av att vara med om något hemskt, man förlorar en del av sig själv, av sin livsenergi och det kommer, för mig aldrig tillbaka tror jag. Och man vågar knappt säga ifrån, för detta är för många en sanning, en romantisk sanning.

Eftersom jag känner igen mig i detta känns det också på något sätt skönt att inte vara den enda som kan tänka i dessa banor, att vara förstådd.

chai skrev:

Ma-ar skrev:

chai skrev:Ett inlägg jag känner kan vara värt att fundera lite på:

http://ordfranslatten.blogspot.se/2016/01/det-som-inte-dodar-starker-inte.html

Jag blir nästan glad av att läsa det här, håller mycket med henne. Har också så ofta hört att man är stark och att man nu man har varit med om allvarliga saker kan hjälpa andra så bra.  Jag syftar i mitt fall till döden av mitt barn, min anorexi och bipolära sjukdomen. Och jag ler bara lite, men känner att folk inte förstår. Man blir inte stark av att vara med om något hemskt, man förlorar en del av sig själv, av sin livsenergi och det kommer, för mig aldrig tillbaka tror jag. Och man vågar knappt säga ifrån, för detta är för många en sanning, en romantisk sanning.

Eftersom jag känner igen mig i detta känns det också på något sätt skönt att inte vara den enda som kan tänka i dessa banor, att vara förstådd.

Känner igen mig så fruktansvärt. På något sätt känner man för att skrika "Jag är inte så stark som ni tror!", man har bara överlevt. Knappt överlevt. Riktigt bra inlägg.