Det mest förbjudna K Thorvall

På SVTplay finns just nu tv-serien "Det mest förbjudna" om Kerstin Thorvall fritt baserat på hennes böcker. Hon var bipolär.
Jag har sett första avsnittet och känner igen mig i en del, känslokasten och att inte orka med hemma som man borde.

En replik träffade mig "Bara jag, jag, jag hela tiden", så sa hennes man och så har min man också sagt. Är vi bipolära lättare själviska, antingen för upptagna av det vi gör och grandiosa, eller nedstämda och oåtkomliga och oengagerade?
Hur kan man underlätta en relation där en har bipolär sjukdom?

Jag har inte fått höra just det, men antagligen har jag levt under andra omständigheter. I mitt första äktenskap slet jag som ett djur för att anpassa mig och vara till lags. Min nuvarande man är som kontrast väldigt öppensinnad, beredd att lära sig om hur jag fungerar och även prata om hur han känner och tänker. Så länge vi kan kommunicera och kompromissa och det där grundläggande förtroendet finns, så länge tror jag vi kan få det att fungera. Men båda parter måste vilja, man kan inte göra om någon annan.

Vi är också förbi det där stadiet med hemmavarande småbarn, så det är lättare nu.

Jag tänker att visst är det så. Man är nedstämd och upptagen av det. Man är uppåt och upptagen av det. Som besatt ibland. De sidorna finns ju där hela tiden och det är klart att man kan ses som självisk i det.

Jag har, som Chai, också fördelen att ha en man som är villig att förstå mig och låter mig va som jag är, om ni förstår. Han har valt mig, och levt med mig så länge, för att jag är den jag är. Man kan ju fråga sig själv om och om i ett förhållande - väljer jag om hen om jag "skulle börja om"?! så har man ju svaret.

Jag har inte fått höra "jag, jag, jag" men det beror nog, som Chai sa, att jag också sliter en hel del för att anpassa mig. Tidigare anpassade jag mig mycket till samhällsnormer och det försakar jag mer och mer för att istället anpassa mig, med den kraft jag har, till familjen/maken.

Jag tror inte heller att maken ser det som att jag är självisk och tänker "jag, jag, jag" utan han ser ibland i stället hur jag försvinner (för att jag är bipolär) i upp och nedgång, och då säger han sånt som "du försvinner nu", "kom tillbaka", "nu behöver du nog sluta med det du håller på med, för vi ska..." "du har suttit väldigt länge nu, är det inte dags att...". Han har egentligen inte bra tålamod och accepterar vad som helst, men han är en bra person, eller vad jag ska säga. Förstår det väsentliga, kan sätta stopp ibland och prata om vad som händer.

Hur kan man underlätta i en relation? Kanske är det jag skrev ovan något sätt att underlätta. Förståelse för hur man är. Vilja att acceptera för hur man är. Något sätt att hjälpa till för att göra det bra för alla pga hur man är. Prata om det. Jag har inga bra svar.

Kanske är det bara att gå till sig själv och se hur man bemöter sin partner oavsett vilken sjukdom eller personlighet... Vill man förstå? Vill man acceptera? Det är väl det bästa, att inte förändra någon. Det går sällan. Ibland kanske man måste kompromissa fast man är motvillig till något som ens partner tycker är viktigt. Det fungerar väl lika på båda håll, egentligen?

Mm, tack för svaren. Jag anpassar mig rätt mycket efter min man med, försöker vara smidig. Sväljer hellre ilskan och besvikelsen än att argumentera (vilket inte heller är bra). Men sjukdomssymptomen finns ju där. Kanske jag ger efter på fel områden.