Är jag sjuk?

Är jag sjuk?
Tvivel finns hos mig och hos mina närmaste. Jag tror absolut det. Men mina närmaste verkar inte lika säkra. De tror mer det är hormoner och att jag är försatt i ett klibakterie pga medicin (inte BP-relaterat).
Ser jag fel?
De ser det inte?
Varför?

Vad är det viktigaste att gå på skulle ni säga?

Yoga skrev:Är jag sjuk?

Vad är det viktigaste att gå på skulle ni säga?

En diagnos. Man får inte en diagnos som bipolär sjukdom om man inte har ganska mycket problem. Det är möjligt att man har fel diagnos, folk med bp I kanske egentligen får bpII eller SZ eller SZA men det är nog inte så ofta som man får en sån diagnos och läkaren bestämmer att man egentligen inte har några problem alls.

Håller med Onddruid här, det är inga diagnoser som sätts hur som helst. Det gäller att lita lite till läkarnas omdömme och erfarenhet.

Jag förstår.

Dock har jag haft så jävla många läkare under ett år så jag undrar om det går rätt till.

Jag menar, jag har ju av läk1 fått "misstanke", sen av läk2 "troligen", vidare till läk3 "någon form av BP" sen av läk4 "eftersom du är BP". Kanske kan de ha påverkats av det tidigare. Kanske läser de i journalen och ser det som något "spår" de följer. Känner inte heller att jag hunnit berätta allt eftersom det är 45 min. Och alla läkare har ställt samma frågor typ, sover du, känner du att du har upp och ner perioder, men det blir liksom inte tid till utförlighet på 45 min - det blir ju mest mediciner. Och det eftersom jag bytt en del meds under tiden.

Men ja, jag ser ju att jag har haft en hel del problem. Massor egentligen.

Jag förstår att det kan kännas så. Det är inte helt schysst alltid att bara säga "lita på läkaren" heller, även om det är frestande. Kvaliten på sjukvården är så olika på olika ställen. Det låter som att du skulle behöva bättre kontakt med vården och "that's on them".

Ett annat sätt att tänka är, "hur mycket klarar jag av att leva ett normal liv". Är du eller har du i din historia varit hindrad från att ta del i samhället, genom skola, arbete och socialt? Och varför, så klart.

Den vanligaste fällan i det tänkandet är nog att vi tenderar att idealisera det "normala". Normala människor har gott om problem också, och för det mesta går de inte bara runt och mår bra.

Men om du har haft problem som har stört din skolgång, hindrat dig från arbete och isolerat dig från andra människor så är det troligt att du har en sjukdom, ifall du inte kan hitta en bättre förklaring till dina problem.

Men det är nog det bästa jag har att komma med.

[Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.], jag tycker det låter så klokt det du säger.

Speciellt skönt det där med att normala människor faktiskt också har problem...

Onddruid skrev: Ett annat sätt att tänka är, "hur mycket klarar jag av att leva ett normal liv". Är du eller har du i din historia varit hindrad från att ta del i samhället, genom skola, arbete och socialt? Och varför, så klart.

Men om du har haft problem som har stört din skolgång, hindrat dig från arbete och isolerat dig från andra människor så är det troligt att du har en sjukdom, ifall du inte kan hitta en bättre förklaring till dina problem.

Håller med Onddruid om detta. psykiatriker frågar just efter hur svängningarna påverkar ens liv och hur andra påverkas av det. I mitt fall blev jag av med jobbet pga av knäppa grejjer jag gjorde som fortfarande känns väldigt pinsamt.

Och jag vet hur det är att ha en osäker diagnos, har varit med om precis det du skriver, psykiatriker ett sa troligen, psykiatriker två sa antagligen, psykiatriker 3 bp men som du visste jag inte om det berodde på det som stod i journalen eftersom jag bara träffade honom en gång. När jag fick en ny psykiatriker så sa jag att jag vill att du gör en riktig utredning och hon gjorde det och satt bp2 på mig. Så nu har jag accepterat det.