Olika sorters hypomanier

Jag tror jag har hypomanier rätt ofta men se är rätt beskedliga, inga stora toppar.
Men jag tror ändå det är hypomanier när jag snöar in på något, blir för engagerad och är betydligt mer social och skojig än i vanliga fall. Gillar min spegelbild.

Som nu - har shoppat för mycket: för många (fynd) smycken på Tradera, smink, kläder och hobbymaterial för nu vill jag pröva en ny hobby -Kumihimo flätning. Ca 3000kr. Vill fortsätta söka fynd på Tradera söker fortfarande flera gånger per dag där.
Tur att det är semester så inte jobbet tar över(jobbar för länge, för intensivt, för mycket, missar pauser) vilket är det mest typiska för mig.
Men i övrigt känner jag mest att jag mår bra, ingen stress, ingen ångest tack vare semestern, eller pga medicinen.
Skojar med barnen. Längtar till Gröna Lund.

Hur är era hypomanier?

Jag har nästan aldrig hypomanier. När jag blir hypoman sover jag mycket mindre, är aktiv, stort behov av sex, måste röra mig (springa), kan bli mer kreativ. De tydligaste hypomanierna har jag haft efter förlossningar och då är det mer märkligt och skadligt att man 1 vecka efter förlossningen måste ut och springa och ha sex.

Jag har åtminstone två väldigt olika symptom vid olika tillfällen som båda kan vara hypomani. Dels kan jag bli väldigt aktiv och rastlös, inte så skönt men ljusår bättre än depression och så blir man ju rätt produktiv. Dels kan jag bli väldigt lugn och lycklig, frågan är bara om det inte snarare är ett hos bipolära sällsynt normaltillstånd, när man äntligen slipper det bipolära.

Mina hypomanier är inte så långa, sällan mer än en vecka. Först sover jag en tredjedel så mycket som vanligt och har en fantastisk lyckokänsla ända ner i tårna, är helt ångestfri. Världen ser vacker ut och färgerna strålar. Jag får idéer som inte behöver vara så märkvärdiga, det är mest att jag känner att jag måste utföra dem på en gång om så mitt i natten. Starkt sug efter shopping, även på kredit, och vill gärna dricka alkohol vilket jag inte gör i så stora mängder annars. Tror inte att jag babblar så mycket, men jag skrattar åt det mesta och är mer självsäker. Har så fantastiskt mycket mer mental ork än annars, kan gå på ett kalas med massor av folk i fem timmar eller vandra runt på ett shoppingcenter i tre.

Efter några dagar börjar tankarna kännas allt mer snurriga och okontrollerade och det blir mer stressande. Kan bli lite irritabel även om jag oftast lyckas dölja det, men jag kan tänka nedlåtande tankar om andra människor på ett sätt jag inte riktigt gör normalt.

Min hypomanier är väldigt intensiva och korta. De är aldrig längre än ett par timmar eller max ett dygn.

Intensiva på så sätt jag äger typ världen, har massor av idéer, så mycket som jag ska göra just nu, etc...

De är så pass intensiva att de snuddar mot mani och jag vet inte riktigt om det är bu eller bä.

När jag blir för uppåt så vet jag att det kan vara ett tecken på att jag är på väg in i en blandepisod, men sällan att jag går in i en djup depression efteråt, utan mer lika mycket rakt ner lika intensivt och kort.

Detta har gjort det så svårt att diagnostisera mig för att jag är snabbsvängande att jag inte riktigt uppfyller de kriterium som finns. Snabbsvängande på sätt att jag uppfyller rubbet för ultra ultrarapid.

Värsta är nog att jag kan svänga mellan av och på, rätt intensivt ganska länge och jag svänger mer bara snabbare och snabbare tills det hela slår över i en blandepisod, med psykotiska inslag, etc...

Är dom riktigt bra så mår jag toppen, sover mindre, har lust och spenderar pengar fortare än jag får dem. Är det lite värre så är jag irritabel, allt går i hundraåttio och sömnen är ännu värre. Blir det värre än så så kan jag nästan bli nojjig och gränspsykotisk (men det har bara hänt på vissa mediciner och/eller när det drar sig åt det mixade hållet).

Det känns som att mina hypomanier skiljer sig från andras. Kanske för att jag aldrig blir så euforisk som många beskriver det. Jag blir jätteglad och energisk och så, men kanske inte på den nivån. Visst, många saker stämmer in - shoppingmanin, ökad lust, ökad energi, egoboost, impulskontrollen försvinner och minskat sömnbehov... Men jag har en känsla av att ju mer hypoman desto mer blir jag irritabel, rastlös och ångestfylld. Kanske är det mer att jag mer tenderar att slå över till blandepisoder/dysforisk hypomani än att klättra mot en mer typisk mani. Det blir lite att man tvivlar i efterhand om det verkligen var hypomanier. Dessutom är jag inte hypoman särskilt ofta. Den ständiga frågan gnager - "överdriver jag bara?".

Jag tycker också det är svårt att avgöra vad som är hypomanier och vad som inte är det. Hade min första uppåtperiod när jag fick en antidepp, och det var så rejält uppåt att jag fattade att något konstigt var på gång, men inte riktigt vad. Senare tillfällen (när jag haft Lamotrigin som stämningsstabiliserande, kan tilläggas) har det varit mildare, inte samma tydliga switch från ett medvetandetillstånd till ett annat. Ni senare är det mer aktivitet, att jag springer runt hemma och skapar musik, konst, armband etc., sorterar saker/städar upp, att jag vill köpa hobbysaker (som jag definitivt använder sedan) men jag köper mycket på en gång och utan att tänka speciellt mycket. Men det är ju inte alls extremt, och håller med Butterflychaos - överdriver jag bara? Det är ju inte samma switch och samma brusande niagarafall av tankar. Men ändå tydligt annorlunda från tidigare tillstånd. Men vad är NORMALT? Jag är så ofta i olika skov, depression eller bland i olika grader, så jag vet inte vad som är normalt. Kanske är det det största problemet för oss med frekventa episoder, att vi inte känner igen vårat normaltillstånd?

Tror ni att man kan ha olika sorters symptom från tillfälle till tillfälle? Eller är det vanligt att ha samma saker man sätter igång med varje gång det beger sig?
Men man kan ju absolut vara hypo utan att vara euforisk, men frågan är om det räknas som dysforisk hypomani då, och vad är skillnaden på det och en blandepisod? Precis som agiterad depression, är det också samma som blandepisod?
Jag funderar på, sedan 2 min tillbaka, på om man ska strunta i att beteckna de olika symptomen som upp eller ner utan mest säga "Jag har problem med överaktivitet, eller irritation, eller för mycket shopping, eller att jag är så trött i min kropp att jag inte orkar röra mig..." och inte bedöma de mer än så. Det känns vettigare (iaf för mig) när man inte är ett skolboksexempel varje gång.

Förlåt om jag skriver klyddigt, jag är lite borta. Både koncentrationssvårigheter och lite förvirrade mixade symptom.

Det är skönt att läsa vad ni skriver, för jag känner igen det mesta. Det jobbigaste är grubbleriet, överdriver jag nu, det här kanske är normalt, jag kanske äter mediciner i onödan. Fast då ska jag väl tänka på att det är depressioner och utmattning som är mina problem, oftast inte hypomanin i sig. Förutom när jag impulsshoppat på Ullared för 7000kr. Jag har förbjudit mig att åka dit.
Hobbymaterial verkar vi vara fler som handlar, både att göra något kul, pröva något nytt, vara kreativ, ha ork, vill köpa, får en massa ideer man kan göra. Jag hittar en ny hobby och köper en massa material. Nu börjar jag nog tröttna på kumihimoflätning. Innan var det bland annat scrapbooking, tovning, knyppling och pärlande.

När det gäller blandepisoder har jag nog också det ibland, men inte så stora svängningar. Nu mest måttligt uppvarvad och lätt nedstämd samtidigt, men med mycket irritation.
Så som jag har förstått det kan blandepisoder delas upp i dysforisk hypomani respektive agiterad depression, beroende på vad som dominerar depression med ökad aktivitet, eller hypomani som är mer irritabel än glad. Fast det verkar ju väldigt svårt att skilja på dem, i båda fallen ökar ju energinivån. Jag får intrycket att agiterad depression är farligare då skadeimpulserna kan vara fler.

Hej, jag fick diagnosen adhd först och har knaprat concerta i över ett år. Detta resulterade i ett två månader långt skov som fuckade upp ganska mycket. Jag har nu börjat insättning av Lamictal och har kommit upp i 100mg för tillfället. Märker ingen större skillnad än så länge och kan ena sekunden vara helt lugn och sansad för att i nästa sekund bli vansinnig och hoppa in i bilen och bara vill dra iväg åt helvete. När börjar medicinen verka ordentligt och man kan börja slappna av? Är det någon som har erfarenhet av psykbryt, låga perioder, kanon dagar, upp ner, upp ner, hela tiden även i insättningsfasen?

ManoMike1 skrev:Hej, jag fick diagnosen adhd först och har knaprat concerta i över ett år. Detta resulterade i ett två månader långt skov som fuckade upp ganska mycket. Jag har nu börjat insättning av Lamictal och har kommit upp i 100mg för tillfället. Märker ingen större skillnad än så länge och kan ena sekunden vara helt lugn och sansad för att i nästa sekund bli vansinnig och hoppa in i bilen och bara vill dra iväg åt helvete. När börjar medicinen verka ordentligt och man kan börja slappna av? Är det någon som har erfarenhet av psykbryt, låga perioder, kanon dagar, upp ner, upp ner, hela tiden även i insättningsfasen?

Hej, det låter jobbigt... Svårt att utvärdera Lamictal förrän man kommit upp i "standarddosen" 200 mg, en del personer kan även behöva 300-400 mg (och vissa tar mindre än 200 mg).

Lamictal används främst för att förebygga depressiva skov, och är kanske inte oftast så dämpande eller maniförebyggande. Men vad som passar en person kan vara så enormt individuellt... Jag har hört en hel del personer som varit nöjda med Lamictal, men jag svänger bara ännu snabbare, tur som man har.

Du har ju möjlighet att höja dosen en bra bit till innan det är dags att ge upp, och när man höjer på de högre nivåerna brukar man inte behöva göra det lika långsamt som när man trappar upp precis i början, så det går snabbare om inte din läkare säger något annat. Men blir din situation för svår att hantera så dra dig inte för att kontakta vården tidigare (jag vet att det tyvärr kan vara lite knepigt så här när det är helger). Är inte meningen att ditt liv ska sabbas helt...

Hoppas det ordnar sig!

Det konstiga är att igår var toppen & morgonen var toppen, sen som en blixt från klar himmel, inom loppet av några minuter var jag tillbaka i Depp igen känns som att jag är ett hopplöst fall! Antidepressiva, concerta, angermanagmet, kbt, psykologer, lugnande, sömnmedel, ta ner på jorden mediciner, prat prat prat. Inget funkar! Lamictal är väl sista hoppet eller kanske litium. Annars blir nog diagnosen stördhuvud. Ska tillägga att jag funkar ok trots all skit, trycker ner allt långt inne i själen & spelar teater hela dagarna, men skiten har en tendens att läcka ut ibland ändå, även att det skulle vara lite pinsamt att ta livet av sig

Sent from Topic'it App

Känner tyvärr igen en del, ibland blixtsnabba växlingar, tusen olika piller, prat i åratal... och bra teaterskills. Hade jag haft en magisk dryck lovar jag att du hade fått av den.

Vet faktiskt inte vad man kan göra när man kommit till det stadiet annat än att fortsätta framåt, vare sig man tror på det eller inte.

Bara av nyfikenhet, vad käkar du nu för att må bra?

Sent from Topic'it App

Jag har nu litium (sedan ca 9 år) samt Ergenyl (valproat). Vid behov nitrazepam och propavan för sömnen, Stesolid mot ångest och Risperdal mot kraftigare uppvarvning, men jag är inte så pigg på att ta extra piller så det kanske blir någon gång i månaden.

Tråkigt nog är jag inte så stabil ändå. Det här året har i stort varit bedrövligt. Visserligen ett par hypomanier som varat längre än vanligt och roliga, fast dyra... Men också äcklig depp och ett par inläggningar, och som avrundning på året några veckors blandtillstånd. Har stått i min journal att jag är "adekvat medicinerad", om de menar att med litium + valproat borde jag inte vara instabil? Men uppenbarligen är verkligheten inte så perfekt. Tyvärr är det kris på min psykmottagning och väldigt svårt att få läkartid, så jag försöker sitta still i båten och trösta mig med att jag har många års erfarenhet av att vara galen.

Blandtillstånden är värst för mig. Då har jag ingen koll, ena sekunden ligger jag och håller på att kräkas av stress & nästa sekund är jag på topp och levererar guld på jobbet & alla tycker jag är toppen, får massa gjort och blir erbjuden jobb till höger å vänster. Mår helt sjukt bra när jag är på topp, men verkar nog ha bipolär 1, så det går lätt över styr

Sent from Topic'it App

Är litium inte bra?

Sent from Topic'it App

Skapade en annan tråd förresten. Hur blir du när du är hypomanisk? Jag kan bli så sjukt förälskad och fucka upp min vanliga relation. Senast nu höll det på å gå åt helvete & jag är fortfarande lite sorgsen över att ”den andra relationen” var tvungen att avslutas, helt stört & tacksam över att min fru är lite för snäll. Men ändå stört att jag kan bli maniskt förälskad, nästan som en drog.

Sent from Topic'it App

ManoMike skrev:Är litium inte bra?

Som med alla mediciner - funkar bra för vissa personer och mindre bra för andra. Jag får inte självmordsplaner lika frekvent när jag tar litium och självskadar mindre, så det är en vits med att ta det. Däremot har jag fortfarande humörsvängningar. Har träffat folk som med litium varit symptomfria i åratal, så det kan vara idé att testa, särskilt om man är en typ ett (jag är mer en rätt kraftig tvåa).

ManoMike skrev:Skapade en annan tråd förresten. Hur blir du när du är hypomanisk? Jag kan bli så sjukt förälskad och fucka upp min vanliga relation. Senast nu höll det på å gå åt helvete & jag är fortfarande lite sorgsen över att ”den andra relationen” var tvungen att avslutas, helt stört & tacksam över att min fru är lite för snäll. Men ändå stört att jag kan bli maniskt förälskad, nästan som en drog.

Kunde hända när jag var yngre. Sedan jag träffade min nuvarande man för 18 år sedan har det slutat, jag vet inte varför för jag har absolut inte blivit något helgon allmänt sett, jag spanar bara aldrig in några andra män ens om jag är hypoman, det är mystiskt.

Det är spännande att läsa om hur man, även om man kanske har olika symptom och olika sjukdomsbild, ändå kan känna igen sig i så mycket. Det finns mycket gemensamt, även om graden kan variera och olika länge. På något sätt kommer jag knappt ihåg senaste hypomanin. Har inte haft ett "ordentligt" skov på ett antal månader. Konstigt hur snabbt man glömmer. Känns ibland som att det kan svänga hur som helst. Men jag tror att arbetsbördan i kombination med alla sömnmediciner på något sätt gör att jag inte tippar över på något håll. Ibland känns det som att det ska gå neråt eller uppåt, men har hållt mig hyfsat stabil ändå. Känner iblan hur jag får svårt att stoppa, mycket energi och verkligen kastar mig ut i olika projekt, spärren för pratandet försvinner och saker går *fort*. Vill bara shoppa, fixa ordning lägenheten, planera resan, med mera med mera... Men sen blir jag jättetrött, ont i huvudet och kroppet, behöver långt mer än 9 timmar sömn för att komma igång igen. Det går några timmar åt ena hållet, några åt andra. Behöver vila, det vet jag egentligen, men det finns ju ingen tid. Har varit duktig på senaste tiden och gått å lagt mig tidigt varje dag. Försökt få mina 9 timmar sömn. Men det är mycket. Saknar inte mina hypomanier, om jag ska vara ärlig. Men det är kanske bara för att det nästan alltid slår över och jag känner mig jagad, orolig, arg, frustrerad, förbannad, rastlös, kan inte sova, får ingen ro, allt är bara FEL. Saknar det inte för att det till slut skrämmer mig, all impulskontroll försvinner och jag tappar kontrollen över tankar och handlingar. Om jag blivit bara euforisk kanske jag velat dit igen. Men det är aldrig så positivt för mig. Blandepisoder är ett helvete för sig, som sagt, men det är klart att man gillar känslan av att man klarar allt, inget kan slå en, som man får i hypomanier... Man hade önskat att det alltid vore så, om man inte vetat om konsekvenserna