Kanske skiljsmässa?

Vet inte om detta passar den här kategorin, men relationsproblem är ju vanliga vid psykisk sjukdom och irritation som följer på det bipolära.

Psykologen tycker att jag ska skilja mig, eller i alla fall ta något steg för att förändra situationen. Jag mår inte bra, han säger att jag kommer gå under annars. Barnen mår inte bra av vår konflikt.
Det känns relevant när jag sitter där och pratar, men så skrämmande och konstigt sen.
Jag är inte den som skiljer sig, jag är den som finner mig och väntar på bättre tider.
Jag är så rädd att bli ensam, att inte orka med barnen själv, om det blir svårt att få bostad, att inte kunna bo i eget hus medträdgård, att inte kunna ha hund sen pga jobb, jobbigt att flytta, kanske svårt ekonomiskt, att jag isolerar mig, att jag kanske måste byta jobb. Jag kan inte jobba 12 mil bort när jag ska hämta barn. Försäkringskassan skulle inte tillåta att jag jobbar varannan vecka om jag är halvtidssjukskriven. Jag skulle inte heller orka att jobba och sedan hemmatiden ha hand om barnen själv. Jag skulle nog dessutom behöva byta yrke eftersom jag är så specialiserad att det inte finns liknande på närmre håll. Jag kan gå tillbaka det det jag gjorde för 15 år sedan, men det är ett ännu stressigare jobb idag och jag skulle inte ha någon nytta av 10 års senare utbildning, dessutom har jag kommit efter och är inte längre uppdaterad i mitt förra yrke.

Vi har ingen kärlek längre, straffar liksom ut varandra. Vi kan inte prata ens om barnens problem. Min man vill inte kännas vid min sjukdom, gör inget för att förstå eller underlätta. Visar ingen uppskattning. Kommer med kränkande kommentarer, klagomål regelbundet. Fast varannan dag är det rätt bra. Vi driver företaget "familjen". Fast det går inte så bra när barnen sängväter, har magkatarr, är oroliga att jag ska försvinna, får allvarliga raseriutbrott och 10åringen nyss rymde en stund.

Visst vill jag ha allt annorlunda, borde ta tag i allt, tvinga min man till samtal, men jag kommer mig inte för, vill inte, är rädd att dra igång något jag inte kan ta tillbaka.

Visst vill jag ha ett mer kärleksfullt förhållande, men jag tror inte jag kan få något. Jag har bara haft ett förhållande i hela mitt 48åriga liv. Det tog 25år innan jag vågade träffa min första pojkvän och jag tror inte jag är modigare nu. Vem vill ha en gråhårig ensamstående mamma, som har bipolär sjukdom och är halvtidssjukskriven?

Jag orkar inte ta några beslut. Borde börja prata med maken, men orkar inte. Ska grotta in mig i boken jag skriver istället.

Hälsningar ""Strutsen"

Skulle lixom försöka prata med psykologen och fråga om ni alla tre skulle kunna träffas, om inte den psykologen så någon annan. Då prata igenom bipolär sjukdom, ert liv och annat.

När jag gick på affektiva erbjöd de min kille ett par psykolog sessioner, då fokuserat på hans liv, min bipolära sjukdom och så ytterligare honom. Detta gav väldigt mycket för vår relation.

Funkar inget av detta, så är det nog enklare med att allt är gjort som går att göra.

Det låter verkligen tungt. Jag är ledsen att du har det så. Visserligen har jag gått igenom en skilsmässa och en separation efter ett samboförhållande, men det känns som att det som snurrade i mitt huvud då var mycket annorlunda från dina orosmoln, så jag kan inte direkt komma med råd. Skickar bara varma tankar.

Låter verkligen mycket tungt. Jag tycker att det inte ska vara din psykolog som bestämmer om ditt liv, men at hen utforskar hur det är i ditt jag/hjärta. Det låter så att varken du eller din man har kommit så långt än. Jag kan inte säga om skilsmässa inte är den bästa lösningen för er, men tycker att det handlar om er. Be din man att komma och prata om er och håll inte tyst om att alternativet kan vara skilsmässa. Önskar dig så många styrkekramar.

Vi borde verkligen prata med varandra. Jag borde prata med honom om det. Men jag orkar inte börja, vet redan att han inte vill.
Idag funderar jag på om både han och jag kan ha aspergers, fast på olika sätt, och att det är därför han aldrig visar känslor och därför vi inte kan prata med varandra. Fast jag är väl hypokondrisk som vanligt. Vissa saker stämmer andra inte.
Hursomhelst är jag inte klok på vad maken egentligen känner för mig, han är en gåta.
Vi är mer och mer irriterade på varandra och straffar liksom varandra med att om inte du plockar undan, så gör inte jag det heller.
Jag vet inte vad jag vill. Mest rädd är jag för att aldrig kunna träffa någon igen, för att jag har svårt för flörtande, att lita på signaler och våga göra bort mig. Jag ser inte heller om någon flirtar med mig och om jag gör det känns det mest obehagligt. Kanske fastnade jag för min man för att han var mer neutral, varken påstridig eller någon som gav upp.
Det fanns en tid när det ändå fanns sparsamma kärleksbetygelser, hålla handen, någon kyss eller ryggmassage. Nu har vi kanske haft sex med 2-3 månaders mellanrum. Aldrig någon passion.
Vi har inte haft tid med varandra på jättelänge. Barnen är alltid med och vi har haft svårt att få barnvakt för en middag eller bio, kanske max 10gr på 10 år. Mycket förstördes nog av tio års barnlöshet och ivf-försök, det blev bara sex för reproduktion.
Jag går och lägger mig samtidigt med barnen, medan maken tittar på tv.
Jag är egentligen väldigt romantisk, inte mannen. Alla hjärtansdagar och bröllopsdagar är helt onödiga enligt honom.
Jag har ingen aning om min man tycker det är bra så här eller om han vill ha en förändring som jag.
Varför är jag egentligen kvar i förhållandet? Jag tycker nog egentligen ändå om honom och hans värderingar. Han är en bra pappa, pålitlig, stabil, trygg, smart, snygg, händig mm. Jag tycker inte om störa förändringar som ett uppbrott. Men vi är mer som syskon. Och nu mer och mer i konflikt.
Det största problemet är att han inte vill prata om oss, inte med någon terapeut. Jag vill prata, men ändå inte, jag vill inte ta steget att börja prata om detta, för jag vet att jag blir avvisad och vill inte det. Jag vet inte om jag vill ställa ultimatum om att prata eller skiljsmässa, för jag vet inte om jag vill skilja mig ändå. Jag har inte så många vänner utanför familjen (våra gemensamma vänner, inte så nära) och vill inte vara ensam, vill inte dela barnen med en annan mamma. Vill inte att han ska bli lycklig i ett annat förhållande och jag ensam olycklig. Vill inte ha någon stor förändring. Ändå vill jag inte ha det som jag har det. Det skulle kunna vara annorlunda.