Vakuums Dagbok

Hej, du som läser.

Jag tänkte att jag skulle börja skriva en dagbok här. Jag gör det för att få en hållpunkt under dagen. Också som en sporre att varje dag försöka med något nytt, för att presentera här. Behöver det just nu, av vissa anledningar.


Bakgrunden till varför jag gör det, är för att jag har kommit in i en livskris. Jag hittar inte fäste i tillvaron, men märker också att något i mig ändå kämpar för att göra det.


Idag gick jag upp vid 14, även om jag vaknat upp flera gånger under morgonen. Kroppen känns tung och jag har svårt att motivera mig själv att gå upp. Men efter att ha suttit upp en stund så fattar jag tag i penna och papper som ligger vid min säng. Där skriver jag: Äta, sen städa. Jag följer sedan punkterna på listan och sätter mig ner vid papper och penna igen. Lägenheten känns trång och isolerande, därför att den är trång och isolerande. Så jag skriver bara: Gå ut...

Jag tar sedan på mig ytterkläderna och går ut. Det är rätt skönt väder och jag ciggar mina cigg medan jag tänker på att ta livet av mig. Jag växlar mellan olika metoder men kan inte finna fäste i vad jag föredrar. I mitt huvud är det en ekvation, där jag vill minimera smärta och kladd, men ändå nå fram till att till slut dö. Men samtidigt tänker jag också på min familj. Hela tiden dyker dom upp som en kontring. Jag blir så ambivalent efter ett tag att jag bara tänker: fuck it....Jag bara går. Gå gå gå, även om jag tycker det är skittråkigt att gå promenader.

Efter ett tag når jag wieselgrensplatsen och tänker, fan jag vill bara gå och ta en öl. Men samtidigt så vet jag att alkohol inte kommer att ge mig styrka eller mening. Så jag åker till biblioteket istället. Väl där vill jag bara hitta någon bok som skriver om självmord, eller mörker av något slag, bara för att finna en anknytning till något. Jag har knappt kommit in i biblioteket förens jag hittar en bok. "Allt kommer nog att bli bra", av Ann Heberlein. Jag har precis sträckläst "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" för drygt femte gången i mitt liv, så jag tänker, ja, jag gillar ju henne på sätt och vis, även om jag inte är lik henne för fem öre. Så jag lånar boken.

Serier och film har jag totalt mättat. Var inne på TrierArt och såg Oslo 31 augusti för inte så längesen. Porr för deprimerade.

Köpte mig en ryggbiff bara för att göra lördagskvällen lite mer, vad ska man säga, piffig. Så det är nog vad jag gör idag. Äter entrecote, läser boken, och sen kolla på någon annan rulle på TrierArt. All in all, inte en helt meningslös dag ändå.

Jag kom ut
Jag lånade en bok


Imorgon ska jag försöka ta mig till gymmet och springa mina minuter. Slå på boxningssäcken tills jag blir skelögd. Sen vettefan. Kanske försöka måla något. Sällan som jag målar när jag är deprimerad, men det kanske ger mig något? Kanske tänds det något i mig. Det är allt jag vill nu. Att jag ska vakna till liv igen....Jag måste kämpa, jag måste vakna. Jag accepterar fan inte att lägga in mig igen. Vill fan inte det...

Ses imorgon...

Satt igår och pratade med en kvinna på intranätet. Hon var trevlig, så jag beslöt mig för att bjuda ut henne på dejt idag.

Trevlig, kanske inte den mest intellektuella, men ändå helt OK. Så jag lät det fortsätta. Högt skratt, hög röst, (big nono). Förstod att detta inte skulle bli något, men lät ändå beställa in fler öl. Ut på stan, en promenad i vinterkvällen. Hon ställer en obekväm fråga om mitt förflutna, jag kysser henne. Det var inte vad jag ville, det var inte vad jag borde gjort, men jag gjorde det i alla fall. Hon besvarade initiativet med intresse och distraherades till att sedermera dricka mer öl..Beslöt mig för att åtminstone inte följa med henne hem och styrde kosan mot bussen.

Hon verkar väldigt intresserad och jag låter väl det bero. Mest för att jag inte "bryr mig", men kanske också för att, ja, varför inte....Så länge det är harmlöst och inte handlar om riktiga känslor, så skadar det väl ingen..

Att jag fortfarande är intresserad av kvinnor motiverar mig iallafall till att försöka bli mera pigg och att skapa något som representerar mig själv i en god dager. För i slutändan är det väl det som kvinnor vill ha i sin man: Passion, glöd, intresse, driv. Allt det där som fattas mig, men som jag behöver för att vara delaktig i den här världen. Så kvinnor får, som så många gånger förr, bli min motivation till liv.

Imorgon ska jag iallafall träna, och ta mitt litiumprov som jag inte har tagit på snart ett år, även om intervallen är tre månader. haha. Well fuck it...

Misslyckades totalt med dagen. Jag kunde fan inte ens gå upp i rimlig tid. Var väl ur sängen vid 16. Åt lite yoghurt, då jag inte bryr mig om mat. Satte mig ner med penna och papper och försökte skriva någon form av lista på hur jag ska hålla ihop dagarna.

Men jag bara slängde penna och papper i väggen. Jag kände väl bara att jag fick inse att jag inte har några resurser idag. Men tankarna kommer ju.

Vad fan ska jag göra?
Vill jag göra det?

När jag ser alkoholisterna utanför matbutiken, så tänker jag ofta, haha, fan...de har iallafall alkoholen....hahahahahaha......

Ja det här jävla livet. Vafan har jag gjort! Varför blev det så här?! Och jag vet ju varför...jag vet ju varför....

För att jag har dåliga gener. Det är så jävla enkelt, och så jävla krasst. Men thats it. Vafan har jag att hoppas på? Att jag ska studsa ur sängen en dag och helt plötsligt ta tag i allt?....


Men det är bara att kämpa på...hej och hå.

Märkte idag att jag inte ville köpa mat till mig själv. Däremot ville jag bara tänka på metoder för att ta mitt liv. Så jag samlade kraft och ringde min mottagning. De såg till att direktinlägga mig så jag slapp akuten. Det var skönt.

Väl där börjar en kvinna som inte har alla hemma att stöta på mig. Men lyckades avstyra henne idag. Men jag träffade också en trevlig man med multipla akuta problem. Jag älskar sådana problem, för då kan man nästan alltid säga något uppiggande. Efter 2 timmar ger han mig en kram och säger att det betytt otroligt mycket.
Han vill höra om mina problem. Men då blir det som att det tar stopp i halsen. Jag har inga ord för mig själv, även om jag hade det för honom.

Imorgon ska jag träffa läkaren för inläggningssamtal. Jag vet precis vad jag ska säga.

Den sida som vill döda mig vill att du skriver ut mig så att jag "beskriver min plan för att dö"

Men min sida som vill leva vill att jag får stanna här, få hjälp med medicin och sedan ta mig ut härifrån.

De kommer erbjuda mig ect men där kommer jag tacka nej. Jag har redan provat det och det är som heroin. En quick fix i kris och sen är det tillbaka i samma spår. Jag vill vänja mig vid min kris under en stadig förbättring på kemikalier.

Här är jag rädd, samtidigt som jag hoppas på att han ska säga att ect är det enda dom kan erbjuda, annars får jag inte vara det.

För just nu är min självskadande sida stark. Jag har en tydlig plan och jag är målmedveten. Så mitt liv hänger på en läkares humör. Jag hoppas det är efter lunch så att han har ätit och är mindre dömmande och att hans fru skriver sexmeddelanden med honom under morgonen.

Eller så är han snabb, oempatisk och krass. Då tror jag att jag hotar med våld. Sidan som vill överleva vill det. Det funkade för ett lpt förra gången, så varför inte imorgon?

Vet inte vad jag ska skriva. Livet är, liksom. Svårt att navigera ibland.

Jag hoppas att de har varit vettiga mot dig och att du mår lite bättre nu.

Tack Chai!

Jag blir utskriven imorgon och idag har jag permiss.

Inläggningen gick väldigt bra. Jag fick ett sådant stöd och uppmuntran från min läkare, att jag fick energi som hette duga i helgen.

Satt mig ner och skrev ner rutiner för hur jag ska bibehålla hälsan när jag kommer ut igen. Problemet har länge länge länge, varit att jag inte har någon rutin. Jag arbetar dag, kväll eller är ledig på samma dag varje vecka. Därför konstruerade jag 3 olika rutiner för 3 olika dagar varje vecka.

Sen la jag till en lista för aktiviteter att göra de dagar jag är ledig, samt 15 recept på antiinflammatorisk och nyttig kost, som jag nu kommer få i mig 2 gånger om dagen.

Om jag tacklar av igen och inte orkar upprätthålla mitt schema, så säger de att jag kan lägga in mig på kortare sessioner, för att återfå energi igen.

Så det känns sååå jävla mycket bättre nu. Inte "maniskt"-bättre, men med psykisk energi igen. Helt otroligt vad en inläggning kan göra för psyket.

Men en insikt jag fick av psykakuten när jag låg inne var den här:

Man är där för att bli ompysslad, vad gäller rutiner. Det i sin tur frigör, efter olika lång tid, psykisk energi till att ta hand om dig själv. Och som alltid när man ligger inne så går känslan i tre faser för mig.

Först är det invigningsfas, då man inte vet vad man heter och inte har koll på någonting. Man äter och dricker kaffe och röker och kanske pratar med andra inlagda.

Andra fasen så är man van vid att vara där och har koll på alla rutiner och känner lite folk. Det är DÄR man måste arbeta med att strukturera upp sitt liv igen, tror jag. För det gör att tredje fasen kommer fortare:

Då man är trött på att vara instängd och att vara begränsad och att inte få komma ut i sitt liv igen, där man har mer att göra och fixa med.

Märkte när jag kom hem på permiss igår att jag såg på min lägenhet med helt nya ögon. Toalett som såg rent fördjävlig ut, rensar kylen, städar upp. Har t.o.m. köpt ett nytt staffli idag som är robust och skitbra. Så nu kan jag fortsätta måla, vilket jag tog upp när jag låg inne den här gången...

Ska försöka skriva dagbok här inne när jag kan. Men som det är nu, så är allt bra mycket bättre.

Det enda jag kan säga nu, är att jag önskar att jag lagt in mig långt mycket tidigare...Men bättre sent än aldrig....

Fick en månad till i sjukskrivning. Vet inte om jag blev glad för det, för att slippa gå till arbetet som jag inte orkar med, eller rädd, då jag vet att jag behöver tillbringa mera tid sysslolös och ensam.

För just nu, utan flickvän, känner jag mig ensam. Och det gör jag väl med viss rättighet då jag inte har ett starkt emotionellt band till någon. Jag har 4 syskon, som jag aldrig hör av mig till, då de vet att jag är ensam, varpå jag inte vill uppleva den dynamiken av "Vi hjälper dig gärna med ensamheten", där det egentligen skulle varit "Kul att du kom förbi". Det blandas också in med faktorn att jag är nedstämd och inte är ett roligt sällskap.

Men ensamheten blir som en form av sjukdom i sig. Jag minns att Morran i mumindalen ska representera ensamhet. När Morran dyker upp blir det kallt och alla blir rädda och obekväma. Nu är det kanske inte riktigt så illa, men jag märker att den genuina präglingen hos mina anhöriga har bytts ut mot en vårdande approach. Kanske är jag galen, men jag tror det är så.

Ensamhet är också som en form av låg valuta. Man brukar säga att det krävs pengar för att bli rik, men för att få vänner behöver man också ha vänner, tänker jag. Även om jag vet att det inte är helt sant. Jag kan ju hitta någon som är lika ensam som mig själv. Frågan är om jag har den formen av ödmjukhet och optimism som krävs för att bilda en ny relation?

Så...när man nu inte har någon att ringa längre, så är det som att dagen i sig blir annorlunda. Det är en frihet på ett sätt, att inte behöva svara inför någon. Jag märker att jag klär mig precis som jag vill tex. Jag försöker dock att hålla lägenheten prydligt städad och har faktiskt köpt in lite grejer till den. Har skaffat en ny cykel och försöker gå till gymmet. Försöker laga riktig mat, även om jag bara äter den 1 gång om dagen.

Medicinlistan börjar bli ganska lång. Tror jag ligger på runt 7 olika nu, but who´s counting...

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra på en lördag. Det svider lite i magen att det är lördag, för jag vet att det är just denna dag som jag ska göra roliga saker. Men solskenet där utanför bränner på huden och i hjärnan står det still.

Det som surrar runt ibland är planeringen inför döden i princip. Jag har byggt en sånt projekt kring det, att det tamejfan krävs att jag INTE är deprimerad för att orka genomföra det. Kanske är det ett skydd i sig? Att göra det så omständigt att jag inte orkar genomföra det. Men tanken med planeringen skulle vara att mina anhöriga tar så lite skada som möjligt och får så många frågor som möjligt besvarade.

Jag har börjat försöka måla igen. Jag har fan ingen lust med det, men jag sätter mig framför duken och försöker ändå. Just nu försöker jag måla av min hand och se om jag kan skapa några coola ljuseffekter. Det hjälper att lyssna på musik, då det boostar lite. Märkt att det smygit in mer energi i kroppen sen de satte in Voxran. Den kanske hjälper?

Mamma är orolig, och skicka sms ibland. Hur går det? Äter du bra? Gör du något? Det är väl något ni känner igen också kan jag tänka mig. Man får vara glad för att man har någon som oroar sig.

Just nu är jag sjuk, så jag tror inte det är någon bra ide att träna på gymmet. Borde väl gå ut i den förbannade solen ett tag iallafall. En promenad och en glassjävel kan vara en början. Det är roligt att prata med kassapersonal när man är förkyld och inte har pratat med människor på några dagar. Basröst 2K.