Kontemplationer i allmänhet

Tänker mycket kring sammanhang och vikten av sammanhang.

Det finns något som heter KASAM, "känsla av sammanhang". Det beskrevs av en sociolog som hette Antonovski tror jag. Men iallafall, han studerade överlevande från andra världskriget. Objekten var främst överlevande judar från koncentrationslägren. Tror att han studerade över 2000 individer med frågor.

Syftet var att få fram en bild av hur de hanterade livet efter det som de fått utstå under kriget. Han fick då fram en modell som sedan kallades KASAM.

Typ sammanfattat: "Jag klarar mig bra/mindre bra efter den smärta jag upplevt".

Och han fick fram att 1/3 av de undersökta hade vad han kallade "En bra känsla för sammahang"

Att man liksom kan placera händelser och säga: ja det var hemskt det som hände, men jag vet att det blir bättre, och jag gör ju något annat nu" kontra "Det som händer välte omkull mig totalt och nu ser jag ingen mening alls med tillvaron".

Tänker ofta på den där KASAM när jag kommer in i livskriser och hur viktigt det är att försöka placera saker. Skärma av saker som jag inte har kontroll över, och jobba på det som finns. Jag jobbar alltid mycket mera aktivt med detta när allting är åt helvete, och sedan tappar jag bollen när det lugnat ner sig. Typ när jag kommer in i en relation, så har jag ofta kämpat för att förtjäna den, men sedan blir det vardag och jag kämpar inte lika hårt längre.

Att kvinnan jag träffade då, såg en man som var intelligent, full av ideér och framtidstro. Men sedan visar han sig vara deprimerad och seg.

Men jag tror jag har förstått nu, att det finns inget avslappnande tillfälle i livet. Det kommer inte att komma en stund då jag kan slappna av och bara vara. Jag måste alltid kämpa. Ångest är livets blod. Utan ångest så lever jag fan inte. Jag måste hitta min ångest och jag måste låta den driva mig....

Haha för mig då. Jag kämpar nästan bara när jag har ångest eller när jag är manisk. Är jag deprimerade utan ångest så slappnar mitt system av. Men det är viktigt ändå att komma ihåg ändå. De kvinnor jag har varit tillsammans med har alltid gjort slut när jag slappnat av. Kanske för att diskrepansen mellan den man de blev ihop med och den man jag blev, blev för stor....

Men jag attraherar ju bara när jag har min glöd. Det är den som är attraktiv, det är den som är livet....

En man som inte vill något kommer alltid sållas bort biologiskt som ett misslyckat experiment. Därför måste jag fortsätta att placera, önska, driva, hitta på. Jag måste bli den mannen igen, och jag måste fortsätta vara den mannen så långt det bara går...

Han är ju där inne någonstans. Han har klarat sig ur det här innan. Han kan inte vara död. Nej, han kan inte vara död...

Tänker tillbaka på en relation jag hade när jag var mellan 24 - 27. Det var, vad jag tyckte då, en bra relation. Vi låg på samma våglängd, pratade om allt, samma humor...Anyways…

När vi hade varit ihop under lite mer än ett år, så "beslöt" vi oss för att ha sex utan preventivmedel. Jag kan inte minnas varför, mer än att det "bara blev så"....3-4 veckor senare minns jag att hennes kropp förändrades. Hon blev varmare och fick större bröst, nästan luktade annorlunda...

Så vi köpte graviditetstest. Jag tänkte inte ens på det. Jag funderade inte på vad jag skulle tänka/säga om testet visade positivt eller inte. Men jag minns tydligt den dagen då hon gick in på toaletten och kissade på stickan. Jag minns tydligt hur, pluset, i sin blåa, något skarpa kontur lyste mot den gula bakgrunden.

Jag minns att A grät något förfärligt. Men jag minns också hur jag var bergfast i att detta ska inte bli. Detta får inte leda vidare. Jag låg på henne. Hårt. Allt från att jag precis hade börjat på socionomutbildningen, till att hon inte hade ett arbete, utan bara pluggade skådespelarlinjen. Att vi inte hade resurser och att vi två tillsammans aldrig skulle kunna ta hand om ett barn.

Jag minns hur hon grät när vi åkte till kliniken. Hur förkrossad hon var. Jag förstod inte fullt ut vad hon bar på. Hur hon upplevde det. Jag trodde bara att vi gjorde rätt beslut.

Under året som följde efter aborten blev hon mer och mer tyst. Det slutade med att hon var otrogen och sedermera gjorde slut med mig. Jag minns en av slutorden..."vad ska jag med dig till, om du inte vill ha barn?"...Haha...Ja vafan det ligger väl något i det. Jag var inte positiv till framtiden då, lika lite som jag är det nu. Så på ett sätt är det ju fullt logiskt...

Hon lever med någon "teknisk" snubbe nu. Vad jag hört från hennes bror så lever hon mest som hemmafru och bryr sig mestadels om djurfrågor...Hör att hon frågar hur jag mår och hur jag har det. Och jag tänker åt andra hållet på henne då och då. Hur hon ändå var den bästa kvinnan jag varit med....Min A.....

Men nu när lamporna släcks, så tänker man lätt tillbaka med ännu större romantik. Vad kunde jag gjort? Vem skulle jag varit? Jag hade haft en son/dotter på 7 år om jag vågat chansa. Hoppas.

Men det var inte jag.

Och fan, det är inte så charmigt att nu vara 33. Det är som att mitt värde som man, har försämrats ytterligare, just för det faktum att jag inte utvecklats. Att jag inte tagit hand om mitt liv och att jag inte jobbar på det. Att jag bara överlevt räcker ju bara för stunden. Men i det långa perspektivet suddar det ut den du är. Överlevnad är som en glas som sakta töms, till åldern kommer för att dricka.

Om jag dejtar kvinnor nu så känner jag mig trött. Och jag behöver ju fan vara positiv. Men det enda jag ser hos andra kvinnor är de positiva sidorna jag såg hos mina ex. Tjejen jag dejtade igår, gav jag bara en kyss för att hon hade samma frisyr som ett av mina ex. Jag söker fortfarande efter A i humor och sensualitet. Jag söker efter J när det kommer till djup och skärpa.

Men lets face it. Kvinnor med dessa egenskaper vill inte ha mig. Mitt marknadsvärde har dimpat till att representera en hora. För så känner jag mig. Jag ser väldigt bra ut. Så det är det jag skyltar och flexar med. Klär mig snyggt och ler charmigt. Slänger ur mig skämt och försöker ställa intressanta frågor. Men det är hon som köper. Och hon vet att jag inte har den sociala statusen, eller det prominenta yrke som krävs för att få till det med någon som har någon form av status.

Så jag försöker acceptera att mitt värde är lägre än var det var för 8 år sedan. Acceptera att jag inte längre attraherar kvinnor som har egenskaper värda namnet...

Men jag orkar inte det. Jag skäms redan som det är. Alldeles för mycket för att också ta mig an en sämre partner. Jag kan inte heller bli förälskad i någon jag inte ser upp till. Det bara går inte.

Så när jag känner mig ensam, så tänker jag istället tillbaka och drömmer om andra tider...För jag kan fan inte hantera den här tillvaron. Jag måste välja en utbildning till hösten och samtidigt hantera sjukskrivning från jobbet. Jag funderar fan på att gå till jobbet deprimerad på måndag och försöka hantera det. Även om jag vet att jag bara tittar på klockan och försöker sätta ett lock på min irritation och mitt alldeles för uppenbara ointresse....

Men klockan tickar. Om jag bara kunde trycka "paus" och få tid att tänka över vad jag ska göra. Jag vill ha ett år på en ö, med mat, tobak och alkohol, där jag bara kunde få gå omkring och fundera i lugn och ro.

Men livet väntar inte på någon. Varje dag som går är en dag förlorad, om jag inte agerar.

Idag var en sån dag. Jag vaknade 13 och gick inte upp ur sängen fören 16. Allt jag tänker på är hur jag ska avsluta allt, eller hur jag borde gå till gymmet för att få energi...haha...till gymmet. Det är det enda jag ser. För jag har inga relationer kvar som ger mig stimulans längre...

Jag får inte göra det. Det är oförlåtligt och det lämnar bara mörker....Jag får inte göra det. Allt jag behöver göra är att agera. Agera kan jag bara göra med vijla. Vilja kan jag bara få genom stimuli socialt/blodflödesmässigt/näringsmässigt....Men ingen vill "tare a harring with me anymore"....

Så - moment 22 - står där det står.


Hoppas att jag får någon kraft imorgon. Imorgon är jag tydligen inbjuden till att ha sex med kvinnan jag träffade igår. Jag har fan ingen lust med det. Så jag hittar på något lingvistiskt intelligent....


Men jag vet inte vad jag hoppas på längre. Jag bara hoppas att jag löser det här på något sätt. Nya förmågor och göranden måste skapas, men just nu vill jag bara dra täcket över huvudet och sova...