Bipolär + GAD

Har väl ingen specifik fundering just nu, snarare att jag ville höra andras erfarenheter med samsjuklighet av GAD och bipolär sjukdom.

Har själv haft nästan konstant ångest sedan jag var 13 ungefär. Vet inte om jag har en officiell diagnos, men det står nämnt "patientens svåra GAD" ett antal gånger i mina journaler till exempel. För mig är det väl värst med ångesten i depressiva och blandade skov. Det känns som att ångest kanske gör dessa skoven värre i sig. Det är svårt att säga vad som är orsak och vad som är verkan. Ångesten blir så hög, dygnet runt, att jag inte står ut. Jag har gått i DBT - riktad både mot självskadande och mot bipolär sjukdom - samt testat en hel del ångestdämpande (Theralen, Atarax, Lergigan, Buspiron, Sobril, Stesolid, Xanor, Xanor Depot, Iktorivil) och Lyrica för att bekämpa ångesten, med enbart någon lättnad av Xanor (men det vill jag inte stå på någon längre tid). Ofta så kommer ångesten in i mina euforiska hypomana skov nära kraschen till depression. Den genomsyrar nästan hela min sjukdomsbild, egentligen, och jag skulle tro att jag levt med ångesten lika länge som med bipolär sjukdom (om man räknar med depressionerna innan den första riktiga hypomanin). Det känns som att det är väldigt svårt att få ångesten under kontroll innan man fått det bipolära under kontroll.

Hur gör ni för att klara av er ångest? Det känns som att det går åt så himla mycket energi åt allt grubbel. Just nu är prio 1 att få humöret under kontroll, men sånt tar tid. Tror det vore lättare om man haft någon fobi, det kan man ju gå i KBT för och utsätta sig för läskiga situationer och lära om hjärnan. När det är ändlös bakgrundsångest och man oroar sig över allt så känns det som att det inte går att stoppa det (inte för att tala om att det är logiskt att oroa sig över sin hälsa, sin ekonomi, studier, etc).

Har aldrig haft diagnosen GAD men jag har haft åtminstone en period som jag kommer ihåg bra med väldigt hög generell ångest. Det började för lite mer än ett år sedan, jag hade varit sjukskriven och hösten innan hade jag blivit väldigt "närpsykotisk" sedan fick jag abilify och mina närpsykotiska symtom gav med sig lite när jag trappade upp den till 15mg tror jag att jag tog.

Sen började det med att jag fick väldigt mycket energi, inte riktigt hypo men jag svängde definitivt uppåt ganska skarpt efter att jag började med abilify sent på hösten och jag började studera bara några veckor innan julen. Den första kursen gick jättebra och jag började hoppas på att allt skulle lösa sig och att jag kunde få må bra så att jag kunde plugga färdigt. Efter de första två månaderna (den första kursen var två månader) så började jag känna mig dysforisk samtidigt som jag var hur rastlös som helst. Då skyllde jag på abilify men jag inser att det också kan ha varit en blandepisod - det är lurigt när jag mest tänker på hypomani som de ganska få gångerna när jag känt mig extremt euforisk men om jag tittar på saker som aktivitet och energinivå så har det nog svängt uppåt med andra känslor som dominerat. Vilket tar mig till det jag tänkte berätta om - jag kände mig väldigt rädd hela tiden plötsligt - det blev svårt att ta sig till föreläsningar för jag hade så mycket dissociation. Jag satt där och försökte lyssna samtidigt som jag var rastlös och det kändes som om hela världen skulle gå sönder. Det var konstant och jag fick svårt att komma hemifrån, till en början kändes det bättre att vara hemma men sen kröp ångesten på mig där också. Det är nog bland det mest plågsamma jag någonsin varit med om och jag blev tvungen att sjukskriva mig igen och har varit det sedan dess.

I slutet av våren så började jag känna mig väldigt deprimerad också men det värsta var den där katastrofångesten. Mina tvångstankar sköt i taket och jag var tvungen att kolla att allt var avstängt minst tio gånger innan jag kom utanför dörren även om jag bara skulle lämna soporna. Tidigare när jag har haft ångest har det fungerat bra att distrahera mig, att göra mindfulnessövningar och att jorda mig genom att tänka på intryck som är verkliga. Inget av det fungerade när ångesten var så konstant hög. Jag hade både atarax och theralen men de tog ju inte ens udden av den ångesten. Förändringen kom mot slutet av sommaren, jag började med mirtazapin och under några veckor efter jag hade trappat upp så lättade ångesten till slut. Då hade jag haft den väldigt länge så det kan ha varit en tillfällighet och att mitt skov bara upphörde, eller så kan de ha varit mirtazapinet.

Jag tror tyvärr att jag inte kan erbjuda så många lösningar på problemet men jag kan nog säga vad jag tror inte fungerar. Det funkar verkligen inte att "tänka sig ur det", känslan är bara där och precis som du säger - helt ändlös. Det funkar heller inte att "punch through it" det försökte jag men det är möjligt att det är en anledning till att ångesten stegrades så snabbt och exponentiellt nästan. Det blir ju väldigt svårt att fokusera på nuet och att göra någon mindfulness eller liknande saker också, när man är där så står ju tiden stilla. Jag är hellre deprimerad i ett halvår än har den ångesten i en månad igen, det gick ju inte göra något över huvud taget.

Det enda hoppfulla jag kan skriva är att det gick över (vilket jag vet inte är sant för de som har GAD) och att det är möjligt att mirtazapin hjälpte. Jag är glad att jag inte testade starka ångestdämpare för då hade jag nog fastnat, hade nästan kunnat göra vad som helst för att slippa känna så liksom. Jag slutade även med abilify i slutet av sommaren, så det kan ha bidragit.

Ja, i ditt fall låter det ju mer som blandepisod än GAD, om man säger så. För att få diagnosen GAD måste man uppfylla kriterierna i mer än 6 månader. Och jag oroar mig alltid över något. Det är svårt att säga "det är bara mina tankar, det är inte verklighet" när man står där och har ångest till tusen och man vet hur räkningarna samlas på hög och att om jag inte klarar av att plugga så har jag ingen inkomst och CSN kan ju vara förjävliga och och och... Det blir liksom för mycket och jag kan ju inte med logik slå bort den ångesten. Det är svårt att vara "här och nu" till exempel när man är sjukskriven, inte har en aning om man kommer klara av att plugga igen, inte har det stabilt ekonomiskt och inte har så jävla mycket tro till att läkarna ska hitta rätt medicin. "Var här och nu" - ja, jo, om det inte varit så överjävligt att man ändå inte står ut. Blir så trött på terapeuter som tror att lite mindfullness ska på något sätt bota en. Att alla orosmoln bara skulle försvinna. Det är ju inte som att jag tror att världen skulle gå under om jag skriver dåligt på en tenta, men jag kan se alltför verkliga konsekvenser som skulle göra livet väldigt mycket svårare för mig.

Vad skönt att mirtazapin hjälpte för dig. Jag tänker inte gå in på hur mycket jag hatade den medicinen. Men jag vet att den hjälper en hel del. Har bara otur med mediciner.

Butterflychaos skrev:Ja, i ditt fall låter det ju mer som blandepisod än GAD, om man säger så. För att få diagnosen GAD måste man uppfylla kriterierna i mer än 6 månader. Och jag oroar mig alltid över något. Det är svårt att säga "det är bara mina tankar, det är inte verklighet" när man står där och har ångest till tusen och man vet hur räkningarna samlas på hög och att om jag inte klarar av att plugga så har jag ingen inkomst och CSN kan ju vara förjävliga och och och... Det blir liksom för mycket och jag kan ju inte med logik slå bort den ångesten. Det är svårt att vara "här och nu" till exempel när man är sjukskriven, inte har en aning om man kommer klara av att plugga igen, inte har det stabilt ekonomiskt och inte har så jävla mycket tro till att läkarna ska hitta rätt medicin. "Var här och nu" - ja, jo, om det inte varit så överjävligt att man ändå inte står ut. Blir så trött på terapeuter som tror att lite mindfullness ska på något sätt bota en. Att alla orosmoln bara skulle försvinna. Det är ju inte som att jag tror att världen skulle gå under om jag skriver dåligt på en tenta, men jag kan se alltför verkliga konsekvenser som skulle göra livet väldigt mycket svårare för mig.

Vad skönt att mirtazapin hjälpte för dig. Jag tänker inte gå in på hur mycket jag hatade den medicinen. Men jag vet att den hjälper en hel del. Har bara otur med mediciner.

Ja jag håller med, det var nog en blandepisod.

Har du sett dokumentären mitt psyke på svtplay? Där finns det en kvinna som har GAD tror jag, hon har haft det i hela sitt liv ungefär som du, hon kommer inte heller med några bra råd men det kanske är intressant att kolla på.

En annan klassiker är ju "du kanske ställer för höga krav?" Jaha, om det är för höga krav att jag ska typ ställa mig upp och ta disken och sitta på en två timmar lång föreläsning utan att dra hem för att det bli för jobbigt så, visst.

När det gäller mild ångest eller plötslig akut ångest tror jag det hjälper med mindfulness, samma med mild depression, man slutar tänka på allt det stora och svåra och bara gör en sak i taget, men argumentet bakom det är cirkulärt. Om en person kan bli hjälpt av mindfulness så har den personen inte så stora problem att den inte kan bli hjälpt av det, lite som med positivt tänkande. Fan vad jag hatar "Thank God its monday"rörelsens inflytande i samhället som skuldbelägger folk för att de inte är tillräckligt positiva.

Vad tråkigt att du redan provat mirtazapin och att det inte gick bra, önskar jag hade något mer förslag...

Kommer inte ihåg om jag sett den om jag ska vara ärlig, kanske? Har sett på mycket under åren och allt fastnar inte...

Ja, men precis! Det är inte för höga krav att "kunna gå en dag i skolan utan att känna för att gråta konstant" eller "orka ta mig ut ur huset". Håller med dig om mindfullness med. Vissa blir hjälpta av det, andra inte.

Det är okey, har prövat så himla många mediciner under åren. Har väl räknat ut att jag prövat över 30 mediciner av olika slag för psykiska åkommor.

Butterflychaos skrev:Kommer inte ihåg om jag sett den om jag ska vara ärlig, kanske? Har sett på mycket under åren och allt fastnar inte...

Ja, men precis! Det är inte för höga krav att "kunna gå en dag i skolan utan att känna för att gråta konstant" eller "orka ta mig ut ur huset".  Håller med dig om mindfullness med. Vissa blir hjälpta av det, andra inte.

Det är okey, har prövat så himla många mediciner under åren. Har väl räknat ut att jag prövat över 30 mediciner av olika slag för psykiska åkommor.

Den är ganska ny [Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.]
Ska nog posta den på tipsforumet också!

Wow, jag brukar skämta om att jag borde kunna starta ett eget apotek, kanske ett extraknäck för dig?

Onddruid skrev:
Den är ganska ny [Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.]
Ska nog posta den på tipsforumet också!

Wow, jag brukar skämta om att jag borde kunna starta ett eget apotek, kanske ett extraknäck för dig?

Då ska jag kolla upp den!

Ja, alltså, jag brukar säga att jag nästan i princip skulle kunna extraknäcka som psykiatriker

Hej! Jag har GAD och har alltid varit orolig för det mesta ex från när jag var liten: att bli lämnad, kvarglömd, höga höjder, eld (vågade inte tända bunsenbrännaren i högstadiet och tänder inte gasspis nu), mörker, mardrömmar, inte hinna av skidliften/rulltrappan, bussen, flygrädd, rädd för skelett, rädd för människor som inte är snälla, rädd för att bli berusad, vågade inte åka in till stan själv förrän jag gick i gymnasiet, ville inte vara ensam själv när jag gick i högstadiet, rädd för sjukdomar hypokondrisk, rädd för ormar, rädd för vattenrutchkanor (åker fortfarande inte det), rädd för att tappa kontrollen och bli rädd, rädd för killar (det tog 25 år innan jag blev ihop med någon), åkte inget på nöjesfält förrän jag var 25 år. Rädd för fyrverkerier och smällare, rädd för för höga farter, vatten, bollar, beslutsångest, kritik, att komma efter, att skada mig, för hästar, (hundar förut), för ormar, maneter, krabbor mm. Mm.

Det är väl ett under att jag vågade flytta hemifrån till slut, faktiskt börjat gilla bergochdalbanor lite, åker utförsåkning, kör bil, åker på flygresor har haft hund mm.

Jag hade skrivit en massa mer, men flera gånger lyckades jag fippla bort det innan jag skickade det. Jag får skriva mer en annan gång när jag är piggare.
Kontentan är i alla fall att det tar så mycket onödig energi att vara ängslig och rädd för allt. Jag har tyvärr inget recept på hur man kan hantera det bättre, mer än att gå emot det, utsätta sig och utmana sig.
Jag oroar mig för såna vardagliga saker som andra inte ens lägger märke till. Varenda sak som måste kommas ihåg, att hinna med allt planerat (har svårt att skjuta upp), vad folk kan tänka om mig, att alltid vara uppskattad och undvika kritik etc.

Jag antar att det är väl lite i din beskrivning som läkarna tappar bort mig. Jag är inte "rädd för allt". Sällan skapar jag mardrömsscenarior och jag isolerar mig inte på det viset heller. Fast det skapar ju problem för mig i alla fall. Jag grubblar och grubblar och får svårt att klara av vardagen. Men jag oroar mig mycket ändå. Jag oroar mig över hälsan (fysisk som psykisk), ekonomin, studierna, framtiden etc. Jag oroar mig, och har i princip konstant hög ångest. Ofta vet jag inte exakt vad det är som orsakar den, utan den bara finns där. Jag brukar säga "bakgrundsångest", det beskriver tillståndet för mig rätt bra. I riktigt jobbiga perioder så har jag hög ångest (ca 8-9 på en skala 1-10) från att jag vaknar på morgonen till jag somnar, i flera veckors tid. Annars kan det också vara en gnagande känsla. Oavsett, så finns det alltid en viss nivå av ångest hela tiden för mig.

Jag har haft hypotesen ett tag att om jag får bukt på humörsvängningarna så kanske ångesten också blir bättre. Synd bara att jag inte får någon ordning på det heller.

Jag upptäcker fler likheter med dig Butterflychaos (kanske var jag du, när jag var yngre ?). Har alltid levt med ångesten. Sedan tonåren. Har inte riktigt haft diagnos, jo, en gång då företagsläkaren skrev in GAD och medicinen Lyrica sattes in, men har en allmän, generell ångest alltid tillsammans med depression, och har en ilsken, gnagande, rastlös, jagad-känsla ångest vid hypomani. Och jag oroar mig för det större. Har inte varit rädd för sådana där specifika saker, sådär som Berguv. Är mer orolig för ekonomin, framtiden, studierna (trodde alltid jag skulle få omtenta - fick det typ aldrig) jobbet, hälsan (fysisk och psykiskt), och det tyngsta ångesttäcket är kraven jag upplever på mig som person, vara rolig, glad, social, intressant, smart etc samt att prestera tillräckligt bra, alltså oro för kritik och misslyckande (som Berguv nämnde) plus om jag valt rätt, om jag ska kunna välja rätt framöver, ta beslut. Mycket är relaterat till min självkänsla och såklart ökar ångesten brutalt vid depressivitet för då är jag ju så misslyckad. På senare tid har jag dock mer oro och ångest kring sådana där saker som när man ska flyga eller åka tåg, få baciller, äta "fel", jag antar att det är för att jag mår sämre än någonsin.

Hur hanterar jag det? Jag tror att jag har börjat hantera det bättre nu på senare tid. Med det inte sagt att det har blivit bättre, ångesten är lika i intensitet.

1. För det första brukar jag försöka acceptera den. Nu är den här. Den kommer inte vara för alltid. Typ som att jag har lite ont i halsen. Och det är så för mig också, att den är där på morgonen och då sitter den i hela dagen. Ibland startar den inte förrän senare, och då har den en koppling till tankar som är negativa, ex det dyker upp något på jobbet, "jag klarar inte det här" etc.
2. Sedan brukar jag försöka öppna mig och tala om för någon att jag har ångest, oftast en vän eller maken. Det underlättar.
3. Beroende på ångest och min förmåga, men jag tar ofta en kort promenad då jag känner mig orolig. Måste bara ut. Få luft. Rensa. 20 min räcker.
4. Ringer någon. Ibland hjälper det att lyssna på någon annan prata.
5. Kramas eller söka kroppskontakt. Bra om barnen finns hemma, då kan jag krypa lite nära och gosa, eller med maken såklart.
6. Be om massage eller att barnen ordnar med mitt hår. Det får mig att slappna av.
7. Lyssna på någon musik jag tycker om. Bara ligga på sängen med lurarna i öronen och lyssna. Det hjälper när man är paralyserad, stannar i verkligheten lite.
8. Acceptera mig själv. Mantra; sån här är jag, sån här är jag, det är okej, sån här är jag och det är okej.

Det är svårt när man har mega-ångest, för allt det här går emot vad jag egentligen vill. Jag sluter mig och tystnar. Blir paralyserad. Vill isolera mig, ta ett glas, göra illa mig, hetsäta för mig själv, sluta existera, tenderar att utåt sett låtsas som ingenting - och vill/kan absolut inte ha med andra att göra. Men. Jag tvingar mig. Blir förbannad och less på de som inte förstår ångest. Ångest är så kraftfullt och inget man lätt kan göra sig av med.

I många år hade jag i princip varje dag en gnagande oro, men för mig har det ofta lutat mer åt det fysiska hållet, en obehaglig känsla i kroppen, än katastroftankar. Det enda jag tycker att jag har som är helt obefogat är en rädsla för att missa tåg/bussar/flyg, det drömmer jag väldigt ofta om. Att oroa sig för ekonomin när man faktiskt har det knapert känns inom det rimligas gräns.

Det blev helt oväntat för mig mycket bättre sedan jag började med Ergenyl, har sällan den där krampen i magen längre.

(Sedan har jag i dåliga perioder en del tvångstankar, men det känns mer OCD-liknande än GAD-liknande om man nu kan särskilja det.)

Det är så märkligt, jag känner inte igen mig helt i beskrivningar av GAD (så som den är beskrivet "dagligen känna ångest eller oro för de flesta aktiviter" [Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.]), men när jag kollat i journaler så blev jag skattad väldigt högt på PSWQ (väl över gränsen för GAD). Jag vet inte varför jag grämer mig över sånt här, men det känns osäkert att inte veta vad som är vad. Jag förstår också att det är lite knasigt, för man kan knappast vara hundraprocentigt säker med något inom psykiatrin. Det är dock så mycket som stämmer bra in (konstant oroande och grubblande, höga ångestnivåer under lång tid, varit orolig ända sen barndomen. Man vet ju inte om ens komorbiditeter eller personlighet eller uppväxt gör någon skillnad i hur det presenterar sig... Kan hålla med om att ibland är det bara en gnagande känsla, ibland är det en fysisk oro, ofta båda två. Känner att min ångest/oroande inte är lika hemsk nuförtiden, men vet inte om det är på grund av att jag varit mycket uppåt eller om risperdalet gjorde det bättre på något konstigt vis. Får kolla rundor lite till och se om jag hittar några intressanta artiklar om bipolär sjukdom och GAD.

Har också GAD som bidiagnos och ångesten har begränsat mig under väldigt många år. I yngre ålder kallades det "nervöst lagd". Har alltid varit orolig av mig och oroar mig för små som stora saker. Minsta lilla kan bli en katastrof, och då slår ångesten hårt. Dämpar då med Xanor eller Stesolid. Att leva orolig är således ett normaltillstånd, ibland hanterbart ibland outhärdligt. Jag vet inte hur det är att inte ha ångest.