Taggar

  #etiologi     #mani     #samhälle     #studie     #depression     #diagnostik     #psykologi     #artikel     #stämningsläge     #läkemedel     #hjärnan     #myt     #neurologi     #npf     #perception     #psykos     #attityder     #stigma     #ångest     #mindhacks  
Nytt sedan sist

Load Newest Topics
Topics Since Last Visit
Skaffa Appen



Normalitet och bipolär sjukdom

Skapa nytt ämne   Svara på ämnet

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner

Normalitet och bipolär sjukdom

Inlägg av Butterflychaos i mån maj 08 2017, 14:12

Hittade en text jag skrev för något år sedan. Jag vet inte om jag någonsin kommer skriva färdigt det som ett alster, men vi får väl se. I alla fall så kändes det på något sätt relevant. Någon annan kanske känner igen sig?

I don’t think I’ve ever really felt normal. Not as a kid in school, or as a part of my family or in social settings in general. I often feel a bit unlike others, even among fellow bipolar people. Maybe I’m not normal. It’s a strange word, isn’t it? I sometimes ponder the meaning of normality, but almost always quickly shrug the idea itself off with a “I probably wouldn’t enjoy being normal anyway”. Mostly, I think, it’s because that’s the simplest way to disarm the nagging feeling of being an outsider. If one can turn something as terrible as being alien into something interesting, or at the very least turn normality into something undesirable, then the fact becomes less daunting. It doesn’t really help that normality seems to me a sliding scale, you can only be normal in relationship to something (or someone) else. For example, I often find myself feeling quite normal in a psychiatric hospital, because there will always be someone more manic or crazy in there, and in comparison I just look like an average twenty-something really stressed out university student. I can almost feel like one of the sanest persons in there (including the staff), but I’m not sure if that’s too telling about my actual mental status or whether I really am pretty sane after all.

There’s another problem with the word normal. We always have our own personal reference for what is normal to us. That is, something can be normal for me, but be completely uncharacteristic or abnormal for somebody else. And I think that can also be the case inside the terms “mania”, “hypomania”, “mixed episode” and “depression”. For example, I often experience hypersomnia during my depressions, but I know a lot of people who instead have really bad insomnia. And I gain weight instead of losing my appetite when depressed. Apparently, I get what some would call atypical depressions - I eat too much, sleep too much, think too much. That is normal to me, but not to everybody else. Also, for the most part since I became sick when I was about twelve, my “normal” state has been that of a suicidal depression. Sick, is therefor, almost considered normal in my case. Not to professionals or even loved ones, but to me. Most of the time that’s been life in essence, with the exception of tiny flights into hypomania, or worse, mixed episodes. Then, how would I make sense of life when not depressed or hypomanic? How does one go about living like most sane persons, when not used to the concept at all? Euthymia, what most people would classify as normal, is not normal to me.
avatar
Butterflychaos
Ambulerande Admin
Ambulerande Admin

Posts : 966
Join date : 16-01-12
Age : 24
Location : Uppsala

Till överst på sidan Gå ner

Sv: Normalitet och bipolär sjukdom

Inlägg av chai i tis maj 09 2017, 09:59

Känner igen en hel del... Den där känslan när man är inlagd (vilket jag har varit ofta) är lite speciell, och för mig ambivalent. När jag går upp i lagom tid på morgonen, duschar, klär på mig rena kläder och bäddar sängen markerar jag så mycket mer normalitet än en hel del av de övriga patienterna. Samtidigt känner jag en press att fortsätta den normala rollen, lyssna på någon som vill prata, anpassa mig till rutinerna, inte vara jobbig, oavsett hur jag egentligen mår.

Med åren har jag nog fått mindre längtan efter normalitet. Jo, visst hade jag gärna sluppit depressionerna eftersom själva upplevelsen suger, och jag försöker åtminstone så gott jag nu kan att inte vara elitistisk (det finns ju alltid en risk att man hemfaller åt "surt sa räven" och påstår att man ändå inte vill vara en medelsvensson) - någonstans märker jag ändå mer och mer hur olika det där normala kan vara för olika människor i olika kretsar. Orkar inte längre lägga ner energin på att vrida mig som en ormmänniska för att verka normal när det ur något annat perspektiv ändå bara kommer att se helt onormalt ut, beroende på vem som tittar...

Tack för en intressant text.
avatar
chai
Ambulerande Admin
Ambulerande Admin

Posts : 1219
Join date : 16-01-11
Location : Skåne

Till överst på sidan Gå ner

Sv: Normalitet och bipolär sjukdom

Inlägg av Berguv i tor maj 11 2017, 18:50

Fint skrivet, båda två. Jag funderar också jättemycket på normalitet. Är jag sjuk, är det en störning, som man säger på engelska (bipolar disorder). Jag är med på att jag stämmer in på diagnoskriterierna och att det till viss del är ett slags handikapp. Ibland kan jag känna att jag har det så lindrigt jämfört med andra, har aldrig varit inlagd, aldrig haft en psykos. Men en hel del långa sjukskrivningar och har nu insett att det kanske inte blir mer än 50% arbetsförmåga framöver heller. Men på dessa 50% är jag frisk, högpresterande. Men varje vecka har jag dagar av att inte orka någonting och familjen mår dåligt av min irritation och trötthet. Det är konstigt.
Behöver jag verkligen fem psykmediciner?
Var har jag min identitet någonstans? Tankar på sjukdomen är ständigt närvarande, ett evigt grubbel.
avatar
Berguv
Rekorderlig Medlem
Rekorderlig Medlem

Posts : 410
Join date : 16-01-15

Till överst på sidan Gå ner

Sv: Normalitet och bipolär sjukdom

Inlägg av chai i tor maj 11 2017, 21:09

Jag bara spånar och har kanske helt fel... men tänker att vi kanske fastnar lite i samhällets allmänna bilder av normalitet. Vi "ska" känna oss onormala om vi har en psykdiagnos och särskilt om vi äter mediciner. Å ena sidan tycker jag absolut att jag är onormal jämfört med många människor som inte har mina problem. Å andra sidan - Zlatan! eller Sarah Sjöström! hur stor andel av befolkningen kan prestera på deras nivå? De är ju verkligen uttalat onormala. Men det är väldigt sällan någon kallar dem onormala.

För det mesta bryr jag mig inte så jättemycket om huruvida jag är normal. Däremot kan jag verkligen sakna prestationsförmågan som jag förlorat allt mer med åren, det är nog det jag ibland kan vara bitter över. Men främst i kontakten med vården dyker det här med att "spela normal" upp, vilket nog har mycket att göra med att jag ibland råkat ut för dåligt bemötande och rent instinktivt försöker att inte reta upp någon.
avatar
chai
Ambulerande Admin
Ambulerande Admin

Posts : 1219
Join date : 16-01-11
Location : Skåne

Till överst på sidan Gå ner

Sv: Normalitet och bipolär sjukdom

Inlägg av Fallen i fre maj 12 2017, 09:59

Jag bryr mig föga om "normal" idag. Lägger inte mer energi på det, än ha i huvudet att det är en trigger.

För normal som begrepp har aldrig blivit vetenskapligt definierat.

Utan mer vad är normalt? Nu när det inte finns något vetenskapligt att gå på. Ser och sett det istället väldigt länge de som säger att de är super normala, är nog de som är mest störda. För de har lite grandiosa tankar om sig själva.

Tillgängligheten för oss med funktionsnedsättning, är nog i sig väldigt diskriminerande men än så länge har det inte prövats i rätten så det är lixom helt okej, att bygga politiska reformer och annat på det hela. Där tillgängligheten i samhället ligger på att den med en funktionsnedsättning ska få så effektiv behandling, så att den kan bli normal och då kunna fungera som alla andra i samhället.

Utan mer, jag jämför mig inte utan mer ser det som att vi alla är olika och har enormt individuella förutsättningar i livet. Finns inget normalt där.
avatar
Fallen
Veteran
Veteran

Posts : 685
Join date : 16-01-12
Location : Bortom Jupiter

Till överst på sidan Gå ner

Sv: Normalitet och bipolär sjukdom

Inlägg av Berguv i fre maj 12 2017, 10:19

chai skrev: Å ena sidan tycker jag absolut att jag är onormal jämfört med många människor som inte har mina problem.

...Men främst i kontakten med vården dyker det här med att "spela normal" upp, vilket nog har mycket att göra med att jag ibland råkat ut för dåligt bemötande och rent instinktivt försöker att inte reta upp någon.

Chai! Jag tycker du verkar så normal, och samma med ni andra som brukar skriva här. Jag tänker att vi kanske inte är så representativa för psykfall. ?

Hur menar du med dåligt bemötande i relation till (o)normalt beteende? Dåligt när du verkat normal eller när du verkat onormal, enligt dom eller dig?
avatar
Berguv
Rekorderlig Medlem
Rekorderlig Medlem

Posts : 410
Join date : 16-01-15

Till överst på sidan Gå ner

Sv: Normalitet och bipolär sjukdom

Inlägg av Butterflychaos i fre maj 12 2017, 10:20

Ja, egentligen är det väl inte så mycket normalitet jag har problem med - det är att känna sig utanför. Vem vill vara "normal"? Nej, vad man vill vara är inkluderad, en del av en gemenskap, tillhöra. Man behöver nog inte vara normal för att vara med i en gemenskap, även om det kanske är så man tänker. Att man måste vara normal för att passa in... Kanske är man normal, men känner sig onormal för att man ändå inte känner att man passar in, om ni förstår hur jag menar? Att man känner sig onormal mer för att man saknar kopplingar till andra snarare än hur många mediciner man äter. Kommer utanförskapet sig av sjukdom, eller är det där vi lägger skulden för att vi saknar något? Det är lättare att lägga skulden på en sjukdom, något som vi inte kan rå för, än att på något sätt säga att det är något essentiellt fel. Att säga att depressionerna får en att känna sig utanför snarare än att se det som ett personligt misslyckande. För det alternativet hade nog varit fördärvande för de flesta människor. Vi är gruppdjur, trots allt.
avatar
Butterflychaos
Ambulerande Admin
Ambulerande Admin

Posts : 966
Join date : 16-01-12
Age : 24
Location : Uppsala

Till överst på sidan Gå ner

Sv: Normalitet och bipolär sjukdom

Inlägg av Berguv i fre maj 12 2017, 10:30

Just tecken som kan vara symptom på hypomani och lindrig depression behöver ju inte vara sjuklig. Det är för mig de tydliga svängningarna mellan detta som är problemet och att depressionerna ibland blir djupa. Det är konstigt att vara observant på tecken som är normala för andra.

Jag känner mig hyfsat normal nu och har ju undrat om jag kan minska lamotriginet och bara ha litium och quetiapin. Fast läkaren tyckte inte det när det ändå fladdrar så mycket.

När man tittar på TV program lyxfällan eller det med städar tenta som kommer hem till någon som drunknar i stökigt tänker jag att många säkert har bipolär sjukdom. Men om det skulle tas upp i programmen blir det inte samma sak.
avatar
Berguv
Rekorderlig Medlem
Rekorderlig Medlem

Posts : 410
Join date : 16-01-15

Till överst på sidan Gå ner

Sv: Normalitet och bipolär sjukdom

Inlägg av chai i fre maj 12 2017, 11:37

Fallen skrev:
För normal som begrepp har aldrig blivit vetenskapligt definierat.

Jag tänker mig väl här mest något i stil med matematikens normalfördelningsbegrepp (den där kurvan som ser ut som en symmetrisk kulle). Det vill säga, om man tar en ganska stor grupp människor så kommer antagligen ganska många bete sig på liknande sätt. MEN
a) eftersom det gäller människor och inte att man singlar en slant så kommer sånt som plats, tid, kultur o.s.v. spela en roll tror jag. Kanske visste många som hade dyslexi på 1600-talet knappt ens om det eftersom de inte behövde kunna läsa, idag kan det vara ett stort problem. Vad som är normalt skiftar.
b) att något är normalt i den här meningen = vanligt är INTE det samma som att det är jättebra. Det var supernormalt för inte så länge sedan att slå sina barn, men jag tror att de flesta av oss idag inte tycker att det är bra.

I min vardag känner jag ändå ett behov av att anpassa mig på ytan efter hur många människor jag ser omkring mig är, det som Butterflychaos är inne på. Det går bara till viss del, men jag känner att det behövs lite socialt smörjmedel, jag kan inte springa runt och berätta för alla och envar om saker som händer i min skalle för det blir för skrämmande.
avatar
chai
Ambulerande Admin
Ambulerande Admin

Posts : 1219
Join date : 16-01-11
Location : Skåne

Till överst på sidan Gå ner

Sv: Normalitet och bipolär sjukdom

Inlägg av chai i fre maj 12 2017, 12:06

Berguv skrev:
chai skrev: Å ena sidan tycker jag absolut att jag är onormal jämfört med många människor som inte har mina problem.

...Men främst i kontakten med vården dyker det här med att "spela normal" upp, vilket nog har mycket att göra med att jag ibland råkat ut för dåligt bemötande och rent instinktivt försöker att inte reta upp någon.

Chai! Jag tycker du verkar så normal, och samma med ni andra som brukar skriva här. Jag tänker att vi kanske inte är så representativa för psykfall. ?


Laughing Ta det från någon som t.ex. varit inlagd kanske 15 gånger - psykfall kan variera lika mycket som universitetslärare eller snabbköpskassörskor, det finns alla sorter! Det finns många varianter på psykiska problem, med olika svårighetsgrader, olika underliggande personlighet, olika intelligens, olika social miljö, plus förstås att en del tillstånd (som bipolär) kan komma och gå... det är helt enkelt jättesvårt att sätta fingret på hur ett typiskt psykfall är. Sedan föreställer jag mig att det blir en selektion av personer som gillar att uttrycka sig i skrift, gärna kommunicerar med sådana som är över 20 och föredrar ett forum framför varianter som Facebook eller Snapchat.

I mitt fall tror jag att en del av det till synes normala hänger ihop med viss verbal förmåga samt att jag har lärt mig att åtminstone delvis censurera mig när jag mår som allra sämst.

Berguv skrev:Hur menar du med dåligt bemötande i relation till (o)normalt beteende? Dåligt när du verkat normal eller när du verkat onormal, enligt dom eller dig?

När jag har varit ett störande inslag, som när jag har skadat mig själv eller tagit överdoser (inget av detta har jag ju gjort i syfte att stöka till det för vårdpersonalen, men det har ändå ibland tolkats så). Saken är att när jag mår så enormt dåligt har jag liksom inga marginaler att hantera griniga kommentarer, som "du vet väl att du kommer att vara död inom tre år" eller notering i journalen "patienten är mycket manipulativ" (vilket jag aldrig fått höra av familj och vänner). Tidigare (det verkar tack och lov ha försvunnit) hade jag också ibland intensiva dissociativa episoder vid kraftig stress då jag inte kunde prata eller röra mig, vilket ofta tolkades som att jag ville ha uppmärksamhet, när det enda som kändes bättre var om jag lämnades ensam. Jag är inte paranoid, jag förstår att de flesta av personalen velat hjälpa, men de har alltför ofta läst av mig fel. Så mycket som jag kan måste jag tvinga mig till att uppföra mig på ett sätt som verkar begripligt för "normala".

Ett problem blir förstås att nu övertolkas jag ibland åt det andra hållet, "men du verkar ju inte särskilt deprimerad" eller "har du inte skadat dig på snart två år, men då så". Jaja.
avatar
chai
Ambulerande Admin
Ambulerande Admin

Posts : 1219
Join date : 16-01-11
Location : Skåne

Till överst på sidan Gå ner

Sv: Normalitet och bipolär sjukdom

Inlägg av chai i fre maj 12 2017, 12:11

Butterflychaos skrev:Ja, egentligen är det väl inte så mycket normalitet jag har problem med - det är att känna sig utanför. Vem vill vara "normal"? Nej, vad man vill vara är inkluderad, en del av en gemenskap, tillhöra. Man behöver nog inte vara normal för att vara med i en gemenskap, även om det kanske är så man tänker. Att man måste vara normal för att passa in... Kanske är man normal, men känner sig onormal för att man ändå inte känner att man passar in, om ni förstår hur jag menar? Att man känner sig onormal mer för att man saknar kopplingar till andra snarare än hur många mediciner man äter. Kommer utanförskapet sig av sjukdom, eller är det där vi lägger skulden för att vi saknar något? Det är lättare att lägga skulden på en sjukdom, något som vi inte kan rå för, än att på något sätt säga att det är något essentiellt fel. Att säga att depressionerna får en att känna sig utanför snarare än att se det som ett personligt misslyckande. För det alternativet hade nog varit fördärvande för de flesta människor. Vi är gruppdjur, trots allt.

Funderar fram och tillbaka, vet inte riktigt hur det varit för mig. (Behöver nog lite kaffe! Wink )

Hade ju ingen psykkontakt före 36 och bipolärdiagnosen vid 45... Har tidigare i livet alltid haft någon skum blandning av att alltid ha vänner men alltid känna mig en aning udda. Så det är väl ingen riktig skillnad nu egentligen.
avatar
chai
Ambulerande Admin
Ambulerande Admin

Posts : 1219
Join date : 16-01-11
Location : Skåne

Till överst på sidan Gå ner

Sv: Normalitet och bipolär sjukdom

Inlägg av Butterflychaos i fre maj 12 2017, 12:22

chai skrev:
Butterflychaos skrev:Ja, egentligen är det väl inte så mycket normalitet jag har problem med - det är att känna sig utanför. Vem vill vara "normal"? Nej, vad man vill vara är inkluderad, en del av en gemenskap, tillhöra. Man behöver nog inte vara normal för att vara med i en gemenskap, även om det kanske är så man tänker. Att man måste vara normal för att passa in... Kanske är man normal, men känner sig onormal för att man ändå inte känner att man passar in, om ni förstår hur jag menar? Att man känner sig onormal mer för att man saknar kopplingar till andra snarare än hur många mediciner man äter. Kommer utanförskapet sig av sjukdom, eller är det där vi lägger skulden för att vi saknar något? Det är lättare att lägga skulden på en sjukdom, något som vi inte kan rå för, än att på något sätt säga att det är något essentiellt fel. Att säga att depressionerna får en att känna sig utanför snarare än att se det som ett personligt misslyckande. För det alternativet hade nog varit fördärvande för de flesta människor. Vi är gruppdjur, trots allt.

Funderar fram och tillbaka, vet inte riktigt hur det varit för mig. (Behöver nog lite kaffe! Wink )

Hade ju ingen psykkontakt före 36 och bipolärdiagnosen vid 45... Har tidigare i livet alltid haft någon skum blandning av att alltid ha vänner men alltid känna mig en aning udda. Så det är väl ingen riktig skillnad nu egentligen.

Ja, men det är lite så jag känner. Även om jag haft en ändå stöttande familj, fast jag (för det mesta) ändå haft några vänner... och kanske särskilt när jag fick fler vänner och ingick i fler sammanhang så kände jag mig ofta som att jag ändå inte riktigt hörde hemma. Även om jag var inkluderad i fester och projekt, så kände jag mig inte tillhörande. Tydligast så känns det mest av under depressioner, då känner jag mig som att jag är i en bubbla utanför världen helt och hållet. Jag har idag stabila, kärleksfulla relationer, men i många sammanhang känner jag mig ändå som en outsider. Jag var deprimerad redan som barn, det vet jag, och jo jag var till viss del mobbad under ett antal år, det kanske spelar in en stor i min oförmåga att känna att jag hör hemma någonstans. Jag kände mig utanför innan psykkontakt och innan mediciner och diagnoser. Till stor del var jag ensam. Och jag antar att sånt sätter djupa spår.
avatar
Butterflychaos
Ambulerande Admin
Ambulerande Admin

Posts : 966
Join date : 16-01-12
Age : 24
Location : Uppsala

Till överst på sidan Gå ner

Sv: Normalitet och bipolär sjukdom

Inlägg av chai i fre maj 12 2017, 12:49

Gissar att barndomens upplevelser påverkar mycket, det är ju ändå då man i stor utsträckning grundlägger sina sociala mönster, även om det "bara" är ens subjektiva perceptioner.

Jag var med om ett dödsfall i familjen som jag inte direkt fick hjälp med, ett övergrepp och senare längre upp i tonåren annat knepigt, och så bröt det bipolära ut. Egentligen rätt begripligt att känna sig konstig. Särskilt när det inte känns fritt fram att prata om saker, lätt att få en felaktig bild av hur andra har det.
avatar
chai
Ambulerande Admin
Ambulerande Admin

Posts : 1219
Join date : 16-01-11
Location : Skåne

Till överst på sidan Gå ner

Sv: Normalitet och bipolär sjukdom

Inlägg av chai i fre maj 12 2017, 13:13

Berguv skrev:Just tecken som kan vara symptom på hypomani och lindrig depression behöver ju inte vara sjuklig. Det är för mig de tydliga svängningarna mellan detta som är problemet och att depressionerna ibland blir djupa. Det är konstigt att vara observant på tecken som är normala för andra.

Ja. Om inte annat så kan jag ha svårt att motivera det för mig själv, "än sen om jag sov två timmar för lite, det gör väl alla ibland", fast jag vet att sömn/sömnbrist är en jättetrigger för mig.

Berguv skrev:Jag känner mig hyfsat normal nu och har ju undrat om jag kan minska lamotriginet och bara ha litium och quetiapin. Fast läkaren tyckte inte det när det ändå fladdrar så mycket.

Någon särskild anledning till att du vill ta bort lamotriginet?

Berguv skrev:När man tittar på TV program lyxfällan eller det med städar tenta som kommer hem till någon som drunknar i stökigt tänker jag att många säkert har bipolär sjukdom. Men om det skulle tas upp i programmen blir det inte samma sak.

Säkert, eller kanske någon annan diagnos som adhd. Men då skulle det väl inte ses som lika "ok" att förnedra dem i TV... Rolling Eyes
avatar
chai
Ambulerande Admin
Ambulerande Admin

Posts : 1219
Join date : 16-01-11
Location : Skåne

Till överst på sidan Gå ner

Sv: Normalitet och bipolär sjukdom

Inlägg av Berguv i fre maj 12 2017, 15:42

Ingen särskild anledning egentligen att ta bort lamotrigin mer än att jag ändå mår rätt bra och när litium lades till tänker jag att den kanske inte gjorde nytta längre. Men det har den definitivt gjort förut.

Jag har sedan lågstadiet känt mig lite annorlunda, blyg och utfryst, socialt osäker. Det har successivt ändrats. Mobbad till 6 an, fick kompisar i gymnasiet och pojkvän först som 25-åring. Det känns ju lite udda, i vissa situationer är jag fortfarande osäker, men inte i yrkesrollen där jag föreläser mm. Men någonstans har jag lärt mig att jag ändå inte för mig av sociala kontakter. Ofrivillig ensamvarg, dock med familj. En känsla av att inte varit helt normal, lite udda. Skoltiden stannar kvar.
avatar
Berguv
Rekorderlig Medlem
Rekorderlig Medlem

Posts : 410
Join date : 16-01-15

Till överst på sidan Gå ner

Sv: Normalitet och bipolär sjukdom

Inlägg av Sponsored content


Sponsored content


Till överst på sidan Gå ner

Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan


 
Behörigheter i detta forum:
Du kan svara på inlägg i det här forumet