Accepterande av diagnosen (fd. att studera andra intensiva människor)

Nu när jag fortfarande håller på att definiera det bipolära hos mig studerar jag förstås också andra människor omkring mig. Allt i någon form av prövande och ifrågasättande. Hur många arbetskompisar kan också vara bipolära? Idag tänkte jag på en släkting som alltid är så intensiv. Många är så mycket mer intensiva än jag är nu, ändå blir inte de sjukskrivna till och från. Tankar om normalt och onormalt. Känner ni igen det?

Vad är egentligen normalt. Och onormalt. När är man onormalt normal osv.
Just nu är jag extremt intensiv. Jag är det i allt jag företar mig. Med hela huvudet före. Jag är tom intensiv när jag kollapsar för att sedan hamna i ett intensivt sovande, ångest etc.
Jag är rejält trött på mig själv och det är uppenbart att jag avverkar sociala relationer. Folk grejar inte med min intensiva sida. Med ens blir det uppenbart att jag känner mig avskalad, ensam.

mm

Jag tror det finns väldigt många sätt att vara på, många fler än sjukdomsetiketterna.

Känner någon som är superhögpresterande. På jobb, idrott, socialt, år efter år. Kan kännas som om han borde vara utbränd för länge sedan, men han är alltid lika glad. Kanske har han bara dragit en vinstlott i genlotteriet?

Jag går och grubblar på vad som skiljer andra gladlynta, aktiva och högpresterande människor från mig i hypomani. Ett återkommande tema jag har svårt att släppa, vad gör det till sjukligt? Jag vet ju att det egentligen är depressionerna som är problemet, men att jag kör på för mycket i hypomanierna.
Visst jag är väldigt stresskänslig nu för tiden. Jag märker att det är ett återkommande mönster i perioder. Fast inte helt tydligt om man är snabbpendlande.
Energinivå, initiativförmåga, självförtroende, pratsamhet, idé producerande, avsaknad av trötthet etc hänger ihop samtidigt i hypomani. Men kan det inte vara så för normala människor med. Är det inte ganska naturligt att allt detta hör ihop samtidigt när man blir engagerad och stimulerad av något.

Berguv: om man kan fungera bra i en hypomani så skulle jag inte säga att hypomanin är sjukdomen, det är bara en del i sjukdomsmönstret, kreativitet är också en del av sjukdomsmönstret men det är ju inte sjukt att vara kreativ och många normala människor är kreativa. Jag tycker bara vi borde se det som sjukt som handikappar oss, sen är det klart - om du är jätteproduktiv i en hypomani i ett par veckor och sen kraschar in i en årslång depression på grund av att du har tagit ut dig själv så kanske det är lättare att se det som något dåligt. Men så behöver det ju inte vara heller, jag vidhåller att jag har haft hypomana perioder som inte har lett till depression och att även när depression följer hypomanin direkt så är det svårt att säga vad som är orsak, min uppfattning är att orsaken är hittills outforskade grundläggande förändringar i vår neurobiologi som leder till det mönster som kallas för bipolär sjukdom, det går inte helt att säga att hypomani är något dåligt när det inte handikappar oss på något sätt - även om det finns en möjlighet att det gör det utan att vi inser det.

Ja du har rätt.
Förutom depressionerna och frustrerande blandepisoder med mycket irritation är det snabbpendlandet som jag tycker är jobbigast, att aldrig veta var jag har mig från en dag till en annan och att ha varannandagsenergi, men vara helt slut nästa. Att bli så mycket och oftare trött för så lite. Att inte orka med vännerna. Ångesten med, det hör ju ihop.
Ja när jag tänker på det känns det ju inte så normalt.

Idag åkte vi skidor i fjälleni strålande sol, knarrande och gnistrande snö. Svårt att tänka att man kan vara annat än hypo då, fast jag vet att jag varit nedstämd en annan skidresa. För en gångs skull är jag i form och orkar åka heldagar utan att bli slut. Lyckokänslor, bara jag kan låta bli att kolla jobbmailen. Skojar och sjunger med barnen och jag åker riktigt bra. Det är ju så här man vill vara, så som man lätt tror andra är. Varför kan vi inte få orka så här? Varför ska det här som är bra vara för mycket? När man för en gångs skull orkar som andra. Lite flamsigare kanske och kanske tycker jag att det känns härligare än andra? Men varför måste vi i bli så trötta av det? Det kommer väl sen.

Berguv skrev:Nu när jag fortfarande håller på att definiera det bipolära hos mig studerar jag förstås också andra människor omkring mig. Allt i någon form av prövande och ifrågasättande. Hur många arbetskompisar kan också vara bipolära? Idag tänkte jag på en släkting som alltid är så intensiv. Många är så mycket mer intensiva än jag är nu, ändå blir inte de sjukskrivna till och från. Tankar om normalt och onormalt. Känner ni igen det?

Om jag gör! Funderar mycket på det just nu.

Berguv skrev:Idag åkte vi skidor i fjälleni strålande sol, knarrande och gnistrande snö. Svårt att tänka att man kan vara annat än hypo då, fast jag vet att jag varit nedstämd en annan skidresa. För en gångs skull är jag i form och orkar åka heldagar utan att bli slut. Lyckokänslor, bara jag kan låta bli att kolla jobbmailen. Skojar och sjunger med barnen och jag åker riktigt bra. Det är ju så här man vill vara, så som man lätt tror andra är. Varför kan vi inte få orka så här? Varför ska det här som är bra vara för mycket? När man för en gångs skull orkar som andra. Lite flamsigare kanske och kanske tycker jag att det känns härligare än andra? Men varför måste vi i bli så trötta av det? Det kommer väl sen.

Det är härligt när man orkar som andra. Men att det ska sluta med en krasch känns många gånger obegripligt. Men jag tror som Ondruid att det är biologiskt och försätter oss i ett beteende som är som det är. Det är ett typ av mänskligt beteende - det går mellan depressiva och höga perioder. För andra går det kanske alltid i lagom nivå, glad och mellan typ jämt, någon annan är högpresterande när det gäller och orkar en hel del, sedan släpper hen det och går i viloläge - stänger av (utan skuld, dåligt samvete, dålig självkänsla etc). Vissa drabbas av depressioner och blir sedan "normala" mellan dem. Vissa är högpresterande och går inte i depressioner eller mani men de får stressmage, ont i ryggen eller äter som tröst. Människor är nog så oändligt olika. Själv har jag många funderingar för jag tycker det är en nitlott och ett elände att ha det som jag har det.

Även om jag tagit till mig diagnosen så kommer ju ändå tvivlet till och från - tänk om jag bara överdrivit symptomen? Är jag verkligen så trött efter jobbdagarna? Är jag för försiktig med att ringa vänner och boka in att ses (nu gör jag nästan inget sånt på eget initiativ och jag är inte deprimerad, men hushållar med energin)? Är jag bara lat? Skulle jag ta vara på energin från jobbdagarna och fortsätta i samma tempo? Eller skulle det spinna iväg då? Nu går jag verkligen ned rejält i tempo när jag är hemma själv. Ja, annars blir jag irriterad hemma.
Det är konstigt att ha fått diagnos på en psykisk sjukdom som räknas till de svårare. Men jag är rätt välfungerande ändå, bortsett från att energin så lätt tar slut att jag aldrig vet i förväg om jag ska orka att barnen tar hem kompisar, att jag har så mycket ångest för jobbet inte i proportion till någon riktig anledning.
Så lätt att tänka att det inte är något större problem när man inte är deprimerad eller när det inte pendlat så snabbt och kraftigt på ett tag. Att jag genast efter en bra vecka tänker att jag kanske ändå skulle kunna öka på jobbet (jobbar 40%), för hemma försvinner så mycket tid på ingenting, sover, dataspel, skriva och läsa på forum. Men jag vet ju att jag så lätt blir irriterad på barnen, ljudkänslig etc efter jobbet. Att jag inte orkar diska och samma så mycket som det skulle behövas. Barnen klagar på att jag är för trött hela tiden, maken på att jag glömmer vad jag skulle göra och ibland på att han har tre barn hemma (inkl mig)
Men på jobbet går allt bra nu när jag är där, då när jag har energi känner jag mig frisk och kör på. Har väl fel prioriteringar. Men jobb är ju viktigt med.
Om jag fick jobba exakt med det jag själv vill utan så täta deadlines, då kanske jag skulle orka mer. Däremot skulle jag nog inte orka fler uppgifter som de jag redan har där tiden aldrig räcker till.
Det är så svårt att leva fyrkantigt som min terapeut säger man bör göra som bipolär. Ibland har jag ju verkligen mer energi och tycker man borde kunna göra mer.

Jag ändrade rubriken från "Att studera andra intensiva människor" till accepterande av diagnosen, eftersom det egentligen är det det handlar om.
En ytterligare sak är medicinerna påverkan - är det verkligen medicinerna som gör att jag mår bättre nu eller är det episoden som tagit slut och ändå skulle gjort det?

Jag antar att det är en klassisk fråga.

Berguv skrev:Jag ändrade rubriken från "Att studera andra intensiva människor" till accepterande av diagnosen, eftersom det egentligen är det det handlar om.
En ytterligare sak är medicinerna påverkan - är det verkligen medicinerna som gör att jag mår bättre nu eller är det episoden som tagit slut och ändå skulle gjort det?

Jag antar att det är en klassisk fråga.

Kanske är det en klassisk fråga. Jag har ju inte varit med så länge i branschen men har ju läst en del en ganska lång tid innan. Jag tänker att det är medicinerna. Och att det hör till sjukdomsbilden att när man känner sig bättre med mediciner så är det ju som om man inte är sjuk - eller inte riktigt lika sjuk - så då undrar man hur man skulle vara om man till och med slutade ta dem. För man känner sig frisk/friskare.

Jag tänker att du får tänka tillbaka och se hur du fungerade tidigare. Passar du in i kriterierna för sjukdomen under en längre period tillbaka? Hur fungerade du utan (en ganska) fungerande medicinering? När du skriver "episoden" menar du skov, eller tänker du hela sjukdomen/den problematiska tiden (typ med stress/utbrändhet/ångest)?

Jo jag vet att jag passar in på diagnoskriterierna för Bp2, ändå måste jag söka bekräftelse för det, räkna igen symptomen gång på gång.

Berguv skrev:Nu när jag fortfarande håller på att definiera det bipolära hos mig studerar jag förstås också andra människor omkring mig. Allt i någon form av prövande och ifrågasättande. Hur många arbetskompisar kan också vara bipolära? Idag tänkte jag på en släkting som alltid är så intensiv. Många är så mycket mer intensiva än jag är nu, ändå blir inte de sjukskrivna till och från. Tankar om normalt och onormalt. Känner ni igen det?

Visst är det lätt att titta på andra och lättvändigt fastställa hur andra är som person och hur dom mår? Det är så lätt att glömma bort att man inte vet hur personerna beter sig när ingen ser, hur dom verkligen mår och tänker. Men hur många ser hur saker och ting verkligen är? Hur många hade gissat sig till din sjukdom som arbetskamrat eller ytlig bekant? Bara för att man ser och känner igen ett visst beteende betyder inte detta att man vet orsaken till det. Psykiatri och psykologi kan vara rätt luddigt, vad är egentligen normalt... Någonstans måste man inse att bipolär sjukdom är ett spektrum av sjukdomar, och att det kan yttra sig olika hos olika personer. Det är så klart viktigt att kunna hitta och känna igen sina egna sjukdomssymtom för behandling och att kunna hantera sin sjukdom. Men det är krångligt, det kan vara svårt att veta vad som är vad. Att utgå från hur andra är är kanske inte det viktigaste, utan utgå från dig själv.