Att få diagnosen

Jag tänker att för många nya här på forumet kanske precis fått diagnosen eller genomgår utredning eller helt enkelt anar att dom lider av bipolär sjukdom... att träffa läkaren, prat om livslång medicinering och vad man kan vänta sig - det hela kan kännas skrämmande. Så jag tänkte att vi som redan fått diagnosen kan dela med oss hur det var för oss att få bipolärdiagnosen. Alla är inte likadana, men man kan kanske få lite igenkänning.


Jag fick nog diagnosen när jag var 17, tror jag. För min del var diagnosen en bekräftelse på vad jag anat under flera år. En förklaring till varför antidepressiva inte funkat, till svängningar och varför hur mycket jag än kämpade så mådde jag inte bättre.
Visst var det jobbigt att veta att jag kommer få kämpa med detta resten av mitt liv, men att det ändå fanns hopp för att kunna slippa de värsta skoven. Åren efter diagnosen har ändå varit väldigt jobbiga - jag har haft väldigt otur med mediciner. Det är inte förrän förra året, alltså 6 år senare, som jag hittat rätt i medicinvärlden. Har haft ett förhållande i över fem år, och när skoven lugnat sig så går allt så mycket lättare. Det har varit jävligt tufft - men det är jag säker på att det varit oavsett officiell diagnos eller inte. Man är den man är oavsett diagnos. Diagnosen förklarar bara, enligt mig, varför jag mår som jag mår. Jag hade ju fortfarande varit sjuk även om ingen sagt att det är den här sjukdomen.

Det är en bra idé, butterflychaos.

Jag har gått en väg till diagnosen som förmodligen inte hör till de vanligaste.

Diagnosen fick jag för 4 år sedan. Men sedan innan hade jag redan en schizoaffektiv diagnos. Schizoaffektiva diagnosen fick jag efter jag varit inlagd för observation och behandling när jag var depressiv och psykotisk. Man frågade väldigt nogrann om jag hade genomgått manier eller hypomanier, men jag kunde inte riktigt svara bekräftande på den där frågan. Senare efter förlossningen blev jag tydlig hypoman och sedan depressiv och psykotisk. Min läkare resonerade med mig och min make att hon skulle ändra diagnosen till bipolär, främst på grund av att jag har ett så stabilr mående mellan skoven. När jag fick diagnosen var jag ändå ganska likgiltig, men senare har jag ofta undrad om det var rätt. Jag har mest depressioner och med dem psykoser. Inte många hypomanier.

Bra idé! Inte minst att se hur många olika vägar det kan finnas till diagnosen.

Jag kan se i backspegeln att jag blev deprimerad i tidigare tonåren, hypoman någon gång vid 18. Sedan rullade det på. Men jag hade ändå långa perioder då jag var hyfsat "normal" och jag stod på benen, jobb, familj. Det här var en tidigare era då man inte sökte psykvård om man inte var fullständigt "bindgalen", så tanken slog mig aldrig. Efter 30 började jag plugga, vilket visserligen var enormt roligt men också påfrestande. Humöret svängde mer och mer, och jag bytte utbildning hit och dit så inget blev någonsin avslutat. I kombination med lite relationsproblem och att jag slutade sova... befann mig plötsligt på en psykavdelning. Det hade jag aldrig trott! Men det var ändå rätt okej att få tillåtelse att bara varva ner.

Tyvärr gav de mig också ett "lyckopiller" (SSRI) vilket orsakade diverse problem, jag har testat fler mediciner i den kategorin senare och insett att de inte alls passar mig. Jag fick ingen bipolärdiagnos då, bipolär 2 var inte helt etablerat som diagnos på den tiden. Det tog ytterligare 8 år. Under tiden hade jag olika etiketter och de kastade alla möjliga piller på mig utan större framgång. Nu blev det inte magiskt bra i och med bipolärdiagnosen. Jag mår bättre med litium men inte helt okej och letar fortfarande efter en ljusning.

Det ska kanske tilläggas att jag också gått många år i terapi, vilket varit riktigt bra för att hantera gamla jobbiga upplevelser, men det bipolära finns kvar. Har gått en patientutbildningsgrupp på psyk men det mesta hade jag redan läst, däremot kan det nog vara vettigt om man är mer ny.

Jag håller helt med Butterflychaos att diagnosen kommer i andra hand, det är bara ett namn. Jag har mina problem, de förändras inte av vad vården kallar dem. Jag hade problemen i åratal innan jag fick någon diagnos alls.

För mig tog det väldigt lång tid att få diagnos. Fick den 2014, hade min första sjukskrivning för utmattningsdepression 2001, har kraschat 5 gånger. Men jag hade nog en depression redan som 12åring och senare med, var då mobbad, ensam och lyckades inte bra med kärleken heller förrän jag var 24.
Efter ett år med att fylla i stämningsdagböcker fick jag en hypoman period på två veckor som satte diagnosen. Innan var det för korta toppar för att räknas. Jag anser mig vara snabbsvängande, det växlar varje vecka, men det har aldrig skrivits i sjukintygen. Jag tror läkarna vill se större skiftningar för att fastslå det. Nu mera kan det bedömas som snabbsvängande om man är hypoman, förut krävdes manisk för den diagnosen och läkarna går efter olika riktlinjer.
Jag har förlorat ett barn, det sägs ju att kriser kan göra att sjukdomen bryter ut.
Jag har aldrig varit inlagd.
Det verkar som att sjukdomen finns i släkten.
Det var först när jag fick stämningsstabiliserande istället för antidepressiva (SSRI, SNRI och Voxra) som depressionen gick över. Jag har blivit bättre, lugnare med litium och jag tror min GAD därigenom försvunnit.
Jag har typ 2, det har väl inte varit lätt att avgöra om det bara varit utmattningar eller bipolär sjukdom. Men det harit för många gånger och däremellan har jag mycket bra driv. Jag har nog ett hypertymt grundläge (mer uppåt) och kör slut på mig själv. Jag tror att jag kan mer än jag kan. Fast jag har lärt mig att vara försiktigare. Därför är det så frustrerande när FK ifrågasätter sjukskrivningen på deltid.

Hej! Jag är ny här på forumet, tänkte att den här tråden passar för att presentera mig lite också

Jag fick diagnosen Bipolär typ 2 för 5 år sen. Jag hade då varit diagnosticerad med utmattningsdepression i 2 år. Psykiatern som ställde den bipolära diagnosen sa att sjukdomen brutit ut då, 2 år tidigare. Jag har alltid varit rädd för psykiatrin, främst för att jag var rädd för att bli inspärrad, medicinerad och förlora min frihet och självbestämmande. Efter processen jag genomgick i och med att jag blev utbränd/bipolär så lärde jag känna mig själv på ett nytt sätt och en frihet som inte kan begränsas av något, vilket ledde till att jag vågade möta rädslan för psykiatrin.

Mötet med psykiatrin blev en besvikelse, jag fick diagnosen men inget erbjudande om terapi eller hjälp av något slag förutom en medicin mot ADHD (psykiatern misstänkte ADHD men jag diagnosticerades aldrig med det). Jag blev lämnad vind för våg med ADHD medicinen som varvade upp mig tills jag upplevde mig som psykotisk (något som jag inte upplevt varken innan eller efter den medicineringen). Efter många misslyckade försök att få träffa psykiatern så slutade jag med medicinen på eget bevåg.

Jag är ofta intresserad av att läsa bipolär sjukdom när jag är hypomanisk och det är så jag har hittat hit till forumet Jag brukade tro att jag var bipolär bara när jag var hypomanisk men i år har jag börjat landa i att det är en sjukdom som jag alltid har.

Hej, välkommen! Nu hade jag skrivit något för dig, Irene, men det försvann tydligen. Jag menade i alla fall fråga om du också oss här på forumet associerar med "psykiatrin"?

Välkommen hit Irene! Jag blir lite kortfattad för jag är på väg till sängs, men jag hoppas att du skriver mer någon annan dag. Du måste inte ta mediciner eller träffa doktorer för att vara här.

Tack för välkomnandet!

Ma-ar skrev:Jag menade i alla fall fråga om du också oss här på forumet associerar med "psykiatrin"?

Nej, jag associerar inte er med psykiatrin på det sättet. Det finns en association till sjukdomen dock och en sårbarhet i den vilket gjorde att det var läskigt både att posta mitt första inlägg och att återvända till tråden idag. But here I am

chai skrev:Du måste inte ta mediciner eller träffa doktorer för att vara här.

Det är bra att veta! Jag har dock bestämt mig för att försöka få tillgång till DBT så jag har beställt tid hos min allmänläkare för att få en remiss. Jag berättade om det i utkastet till mitt förra inlägg men raderade en hel del eftersom det blev så himla långt!

Irene skrev:

chai skrev:Du måste inte ta mediciner eller träffa doktorer för att vara här.

Det är bra att veta! Jag har dock bestämt mig för att försöka få tillgång till DBT så jag har beställt tid hos min allmänläkare för att få en remiss. Jag berättade om det i utkastet till mitt förra inlägg men raderade en hel del eftersom det blev så himla långt!

Jag har inte gått i DBT själv (kvalade inte in) men många säger ju att de haft stor glädje av den terapin så det låter klokt.

Irene skrev:Tack för välkomnandet!

Ma-ar skrev:Jag menade i alla fall fråga om du också oss här på forumet associerar med "psykiatrin"?

Nej, jag associerar inte er med psykiatrin på det sättet. Det finns en association till sjukdomen dock och en sårbarhet i den vilket gjorde att det var läskigt både att posta mitt första inlägg och att återvända till tråden idag. But here I am

chai skrev:Du måste inte ta mediciner eller träffa doktorer för att vara här.

Det är bra att veta! Jag har dock bestämt mig för att försöka få tillgång till DBT så jag har beställt tid hos min allmänläkare för att få en remiss. Jag berättade om det i utkastet till mitt förra inlägg men raderade en hel del eftersom det blev så himla långt!

Dbt kan vara bra, definitivt. Hoppas dig får bra hjälp!
Helt okej med långa inlägg btw!

chai skrev:

Irene skrev:

chai skrev:Du måste inte ta mediciner eller träffa doktorer för att vara här.

Det är bra att veta! Jag har dock bestämt mig för att försöka få tillgång till DBT så jag har beställt tid hos min allmänläkare för att få en remiss. Jag berättade om det i utkastet till mitt förra inlägg men raderade en hel del eftersom det blev så himla långt!

Jag har inte gått i DBT själv (kvalade inte in) men många säger ju att de haft stor glädje av den terapin så det låter klokt.

Hur kommer det sig att du inte kvalade in?

Butterflychaos skrev:Dbt kan vara bra, definitivt. Hoppas dig får bra hjälp!
Helt okej med långa inlägg btw!

Tack! Bra att det är ok med långa inlägg, tog mig dubbelt så länge att bestämma vad jag skulle ta bort än vad jag skulle skriva

Irene skrev:

chai skrev:

Irene skrev:

chai skrev:Du måste inte ta mediciner eller träffa doktorer för att vara här.

Det är bra att veta! Jag har dock bestämt mig för att försöka få tillgång till DBT så jag har beställt tid hos min allmänläkare för att få en remiss. Jag berättade om det i utkastet till mitt förra inlägg men raderade en hel del eftersom det blev så himla långt!

Jag har inte gått i DBT själv (kvalade inte in) men många säger ju att de haft stor glädje av den terapin så det låter klokt.

Hur kommer det sig att du inte kvalade in?

OBS! Det här varierar nog en hel del från ställe till ställe. På min lilla ort skulle man ha en diagnos på borderline personlighetsstörning samt aktivt självskadebeteende, men det kan ha handlat om resursbrist. Det måste inte vara så överallt så det är alltid värt att fråga.

Irene skrev:

Butterflychaos skrev:Dbt kan vara bra, definitivt. Hoppas dig får bra hjälp!
Helt okej med långa inlägg btw!

Tack! Bra att det är ok med långa inlägg, tog mig dubbelt så länge att bestämma vad jag skulle ta bort än vad jag skulle skriva

Jag skriver rena romanerna ibland. Det enda jag skulle vilja säga så där allmänt är att det brukar underlätta läsningen om man delar in texten i stycken.

chai skrev:

Irene skrev:

chai skrev:

Irene skrev:

chai skrev:Du måste inte ta mediciner eller träffa doktorer för att vara här.

Det är bra att veta! Jag har dock bestämt mig för att försöka få tillgång till DBT så jag har beställt tid hos min allmänläkare för att få en remiss. Jag berättade om det i utkastet till mitt förra inlägg men raderade en hel del eftersom det blev så himla långt!

Jag har inte gått i DBT själv (kvalade inte in) men många säger ju att de haft stor glädje av den terapin så det låter klokt.

Hur kommer det sig att du inte kvalade in?

OBS! Det här varierar nog en hel del från ställe till ställe. På min lilla ort skulle man ha en diagnos på borderline personlighetsstörning samt aktivt självskadebeteende, men det kan ha handlat om resursbrist. Det måste inte vara så överallt så det är alltid värt att fråga.

Jag förstår! Där jag bor så görs en bedömning om en kan tillgodogöra sig terapin och remiss från läkare hjälper, enligt uppgift från psykiatrin. Jag misstänker dock att jag har Borderline men har inte diagnosticerats.

Irene skrev:

Butterflychaos skrev:Dbt kan vara bra, definitivt. Hoppas dig får bra hjälp!
Helt okej med långa inlägg btw!

Tack! Bra att det är ok med långa inlägg, tog mig dubbelt så länge att bestämma vad jag skulle ta bort än vad jag skulle skriva

chai skrev:Jag skriver rena romanerna ibland. Det enda jag skulle vilja säga så där allmänt är att det brukar underlätta läsningen om man delar in texten i stycken.

Ja, styckeindelning är viktigt när en vill göra långa utlägg

Irene skrev:
Ja, styckeindelning är viktigt när en vill göra långa utlägg

Bäst jag tillägger att jag såg att du styckeindelar, det var mer riktat till eventuella dolda läsare. Och om man av någon anledning inte fixar denna styckeindelning så lär jorden inte gå under för det, haha.

chai skrev:

Irene skrev:
Ja, styckeindelning är viktigt när en vill göra långa utlägg

Bäst jag tillägger att jag såg att du styckeindelar, det var mer riktat till eventuella dolda läsare. Och om man av någon anledning inte fixar denna styckeindelning så lär jorden inte gå under för det, haha.

Det var så jag tolkade det Nä, precis!

Hej.

Helt ny här och under utredning med arbetshypotes bipolär. Livet är kaosartat, jag är sjukskriven för stress. Har varit föremål för utredning för ca 10 år sen, men jag tyckte det inte var något fel på mig då. Har fått hemläxa att kartlägga mina "kurvor. Har fullt upp i huvudet med att fundera ikring allt som kan vara jag som hypoman eller om jag har en dipp eller bara är i neutralitet? Ju mer jag tar del av allt som skrivs här och läser eller ser på Youtube, inser jag att jag är eller har en personlighet som är nära bipolär. Har som många skriver tyckt att jag är suverän under "höga perioder" då jag kan flytta berg. Men inser att jag inte ör en särskilt mysig eller underbar mänscha. Vet egentligen inte vad jag skriver för, mer än av lite terapeutisk anledning. Väldigt skönt att detta forum finns. Skänker lugn.

Rocketman skrev:Hej.

Helt ny här och under utredning med arbetshypotes bipolär. Livet är kaosartat, jag är sjukskriven för stress. Har varit föremål för utredning för ca 10 år sen, men jag tyckte det inte var något fel på mig då. Har fått hemläxa att kartlägga mina "kurvor. Har fullt upp i huvudet med att fundera ikring allt som kan vara jag som hypoman eller om jag har en dipp eller bara är i neutralitet? Ju mer jag tar del av allt som skrivs här och läser eller ser på Youtube, inser jag att jag är eller har en personlighet som är nära bipolär.  Har som många skriver tyckt att jag är suverän under "höga perioder" då jag kan flytta berg. Men inser att jag inte ör en särskilt mysig eller underbar mänscha. Vet egentligen inte vad jag skriver för, mer än av lite terapeutisk anledning. Väldigt skönt att detta forum finns. Skänker lugn.

Hej och välkommen!