Hur ser era blandepisoder ut?

För mig tycker jag att alla blandepisoder inte behöver vara ens lika varandra. Håller med DSM-V i uppdelningen "hypo/manisk episod med blanddrag" och "depressiv episod med blanddrag". Hur skulle ni beskriva era blandepisoder?

Tänker att jag väl lika gärna kan börja dela med mig.
I den främst depressiva blandepisoden är jag ofta arg, så arg på allt och alla. Hela världen är full av idioter, ungefär. Jag får insomni och psykomotorisk agitation, samtidigt som alla tankar går i svart. Känner mig trött men får ingen sömn. Impulsivitet. Mycket självdestruktivitet. Har jag otur så kan jag få en inre rastlöshet samtidigt som jag känner mig paralyserad av depressionen - detta ger mig svår panik.

Sedan vad jag skulle kalla en hypomanisk blandepisod är ffa ångestfylld och rastlös, med irritation. Dock även superintresserad av saker och ting, ökad sexlust och lite andra hypomana symptom. Här behöver inte sömnen vara lika svårt påverkad som vid depressiva blandepisoder (av någon anledning). Känner att detta kanske är krångligt att skilja från en "vanlig" hypomani, förutom just ångesten och en del dysfori.

Jag tycker att mina liknar dina en del.

Den i grunden depressiva perioden är värst. Sömnen nära noll, extrem ångest och svårt att sitta still, självmordstankar. Det är när dessa perioder varit som kraftigast som jag har haft gränspsykotiska symptom med vanföreställningar och paranoia och allmän förvirring (kanske p.g.a. sömnbristen??)

När en euforisk hypomani glider över i någon sorts blandtillstånd har det på sista tiden mer varit plötsligt snabbpendlande, det har svängt kanske en gång i kvarten mellan alla tänkbara lägen. Otroligt uttröttande. Normalt svänger jag också snabbt men det är mer en gång i månaden - varannan månad så det här är något helt annat. Men det har gått att medicinera bort det här extrema snabbpendlandet.

Jag tycker det är notoriskt svårt att veta om jag har blandepisoder, jag har det inte ofta iaf. Men det finns ju en massa saker som "skulle kunna vara" men jag tänker nog mer på att det är saker som kommer av min gränspsykos och inte egentligen blandad episod eller inte bara det.

Onddruid skrev:Jag tycker det är notoriskt svårt att veta om jag har blandepisoder, jag har det inte ofta iaf. Men det finns ju en massa saker som "skulle kunna vara" men jag tänker nog mer på att det är saker som kommer av min gränspsykos och inte egentligen blandad episod eller inte bara det.

Om man tänker i begreppen "dysforisk mani" och "agiterad depression" kanske det blir lättare att skilja saker åt? Man kan ju dessutom vara manisk utan att vara euforisk - om man samtidigt är irritabel och uppfyller de andra kriterierna för mani så är man manisk. Det är när man även har minst tre specifikt depressiva symptom som det klassas som manisk episod med blanddrag.

Fast jag tror jag är ganska bra på att skilja begreppen mani och depression åt, det är bara det att blandepisod för mig känns som att det utgår från att depression främst är på grund av negativa känslor medan mani är på grund av positiva men min upplevelse är mer att depression beror för mig iaf på en avsaknad av känslor.

Jag har nog bara haft en period där jag har haft mycket ångest och det tror jag ju som sagt beror på abilify, den gör på något sätt så att jag inte blir avtrubbad i mina känslor och då kommer de negativa känslorna.

Men depressionen som jag har är inte negativa känslor främst utan en upplevelse av att alla mina funktioner är långsamma och avtrubbade och med svårighet att koncentrera mig och ta in information. Samtidigt som alla gränspsykotiska symtom och tankestörningar ställer till det för mig.

När jag inte är helt avtrubbad så leder det till negativa känslor som frustration osv men det är på grund av depressionen snarare än en del av den tror jag.

Å andra sidan när jag börjar svänga uppåt så känner jag mig ofta hooked på att känna "hela spektrumet" av känslor efter en lång tid. Det är en tillfällig effekt som bara innebär att jag återvänder till en baseline tänker jag.

Sen när jag svänger ännu mer uppåt så visst finns det eufori ibland ganska ihållande men ofta finns andra känslor där också, jag tycker mer att uppåten leder till en sorts emotionell labilitet. Man kan bli arg på folk för att de inte fattar eller för att alla bara går emot en hela tiden. Man kan känna sig paranoid (rädsla). Alla negativa känslor finns där. Men för mig är inte depression en känsla, utan snarare en frånvaro av känslor.

Så då blir det konstigt när jag försöker föreställa mig en mix för att då måste jag samtidigt känna mig deprimerad vilket är att vara nedskruvad medan jag måste känna mig uppskruvad. Och det är klart att hur upp eller nedskruvade vissa känslor är varierar över tid men ändå... Jag tycker det inte passar så bra på mig bara.

Jag ska göra mitt bästa för att försöka förklara det här utan att ta med begreppet "känna sig nere"...

Vid en blandepisod kan det vara så här att man har en del klassiska maniska symptom (grandiositet, lustsökande beteenden etc) samtidigt som man känner sig trött, och arg på allt och alla. Tankarna kan gå i antingen 180 och hoppa mellan ämnen eller vara sega. Man har all fysisk energi från en mani samtidigt som världen är färgad svart, om du förstår vad jag menar?

För min del, så känner jag ofta igen det på att jag har en stark rastlöshet i kroppen och ångest och irritabilitet, samtidigt som jag känner mig psykiskt trött (i jämförelse men hypomanier där jag inte känner mig trött p.g.a insomnin). I mina ögon är ungefär alla dumma i huvudet och långsamma, tröga.

Jo men det förstår jag och så kanske jag känner ibland men jag har nog bara ett skov som kan stämma in på det och då var ju mediciner med i bilden. Det här handlar inte om att jag inte förstår vad en blandepisod är utan att jag nog sällan har det så någon längre tid normalt sett Sen är det ju alltid en fråga om hur man tolkar sig själv, jag gillar att förenkla mina tolkningar av mig själv så mycket som möjligt för att då kan jag stoppa in allt i prydliga kategorier, men när jag börjar ta med flera skalor så ökar komplexiteten så mycket så det blir svårt att avgöra i efterhand var någonstans jag hörde hemma i modellen, men det är nog en smaksak.

Så kan det absolut vara

jag har recidiverade depresion.Nu är jag på 225mg venaflaxin.90% är deprimerad och 10%hypermani.Lamotrogin vill börja nu ?????Vet ej?

Jag har väldigt ofta något som jag tror är blandepisoder. Kanske vissa säger att det "bara" är agiterad depression, medan vissa menar att det är samma sak. Jag vet bara att när jag slutar med mediciner, särskilt Zyprexan, går jag ganska ögonblickligen in i en blandepisod.

För mig är det genomgående neonsvart - mycket ångest, SUPERARG på allt och alla. Bråkar, förföljer min mamma för att älta samma argument om och om igen. Tycker också alla är så korkade och är 100% övertygad om att jag alltid har rätt (hypomaniskt drag? Grandiost?). Mesta delen av tiden är jag väldigt trött och seg, men när jag går in i de här arga tillstånden (några gånger om dagen) rusar tankarna och impulserna i mitt huvud. Vill slänga blomkrukor, lägga mig raklåg på marken i snön, gå runt bland bilarna på bilvägen, skada mig och allmänt göra väldigt konstiga, impulsiva saker. (Jag gjorde detta också, på den tiden jag inte hade fått DBT och impulskontroll + rätt mediciner.)

Den här våren var jag även paranoid och var rädd för mökret, var rädd att "mördare" var bakom duschdraperiet, låg på 100% helspänn när jag skulle sova och kontrollerade ömsom ut genom fönstret, ömsom dörren in mot lägenheten - måste se så "ingen kommer" och vill kidnappa mig. Visst ju att det var löjligt, men kände det ändå. I början av den i våras (som utlöstes av att min katt var borta i ett dygn och jag var superorolig) sov jag 2-3 timmar/natt i en vecka, men var inte ett dug trött. Sedan fick jag Theralen och kunde sova normalt. Hade även i den blandepisoden och den djupa depressionen som följde efteråt 2 hallucinationer, som jag aldrig varit i närheten av att ha tidigare. Så jag var verkligen väck!

Mina tidigare episoder har jag nästan alltid sovit normalt, 9-10 timmar som jag brukar. Har nog lätt för att sova, så det är skönt.

Förlåt för långt inlägg, men: raseri, förlamande trötthet, överdriven känsla av att jag vet allt, impulsivitet/utagerande/självskada som jag oftast kan kontrollera nuförtiden, paranoia och psykotiska symptom ibland. Stundom minskad sömn. Rejäl ångest, depressivt stämningsläge. Intensiv depression helt enkelt, inte grå utan självlysande svart.
Det är de värsta tillstånden jag någonsin varit med om. Min första hade jag vid 17 års ålder samtidigt som jag hade svår anorexi och var omedicinerad. Jag var maniskt anorektisk m.a.o. och det var det värsta året i både min och hela min familjs historia. Bara jag hör årtalat 2004 får jag ångest och en känsla av undergång.

(Just nu i oktober mår jag bra iaf, så det är skönt!)