Hur definierar ni blandepisoder?

Som jag har förstått det går vissa skolor efter stränga kriterier på blandepisoder. Bl a ska man ha äkta maniska symptom, inte hypomana symptom, och att man ska ha psykotiska inslag. Vissa säger att man måste uppfylla alla kriterier för en mani och alla för en depression.
Sedan säger andra skolor att man bara behöver ha 3 kriterier av den andra sinnesstämningen, och att hypomana symptom utan psykotiska inslag räcker.
Vilken definition anser ni är mest korrekt? Vilken version beskriver era upplevelser bäst? Jag stämmer in rätt klockrent på den sista, då med kraftig ångest och djup, rastlös depression som huvuddrag.

Jag håller med om den andra definitionen. Brukar själv knappt kunna sova alls (otypiskt för mina vanliga depressioner), vara så jäkla arg och irritabel, plus ångest, depression och utan impulskontroll. Ständigt rastlös, känner mig trött men kan inte vila. Ibland gränspsykotiska inslag, men aldrig en riktig psykos. Hade jag fått en med psykos hade jag blivit diagnosticerad med bipolär typ 1, inte 2.

Dom har en rätt bra beskrivning här:
[Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.]

I den senaste "katalogen" över psykiska problem, DSM-V, har man ändrat beskrivningen av blandepisoder till något som mer liknar ditt andra exempel. Ditt första exempel fanns i den tidigare "katalogen" DSM-IV.

En hyfsat lättbegriplig beskrivning:
[Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.]

En originaltext från American Psychiatric Association som ger ut DSM:
[Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.]

Jag har ibland haft blandade episoder som har noterats som sådana i min journal, trots att jag är bipolär 2. Mest känner jag av att jag blir så himla irriterad och sömnlös. Mina vanliga hypomanier är glada och jag älskar världen, är jag deprimerad är jag mest en hopsjunken potatissäck som bara vill sova. Ett typiskt exempel på när jag är blandad är mitt förrförra läkarbesök, då jag rusade in i rummet och genast började gorma om att det var ett jävla pucko som hade inrett det vidrigt fula väntrummet och trodde hen verkligen att vi stackars psyksjuka ville sitta i något så äckligt hemskt... Jag är faktiskt väldigt lugn och snäll när jag är "normal" har jag ofta fått höra.

Bara en observation; både psykiskt sjuka och vårdpersonal lägger väldigt mycket tid på definitioner som verkar bygga på föreställningen om att psykisk ohälsa går att sortera in i väl avgränsade rutor. På senare tid har en del röster börjat höjas för vad som kallas en "dimensionell" diagnostik. Det här perspektivet innebär att man tittar på symptom som dimensioner av psykisk ohälsa, då skulle diagnosmodellen skifta från "bipolär" till en beskrivning av allt som finns där.

För att vända lite på det hela: nästan hela diagnostiken bygger på upplevelser som patienten rapporterar till läkare. Varierande delar bygger på observation, men observationer har visat sig bristfälliga eftersom man bara kan observera beteende men inte till exempel känslor och tankar direkt. Den enda som kan göra det är den sjuke.

Vilket leder till min poäng - det är ganska meningslöst att lägga en massa energi för att lista ut vilka psykiatriska definitioner som passar ens tillstånd, det som avgör vad som är vad är ändå din egen upplevelse.

Fin tanke med dimensionell diagnostik, men jag gissar att det dröjer, inte minst med tanke på amerikanska försäkringsbolag.

Jag vet inte, det surras mycket om det. Det är en sån där sak tror jag som skulle kunna bara *bam* hända över en natt eller bara hamna på en hög över förändringar som genomförs "någon gång i framtiden".

Försäkringsbolagen kanske är bakåtsträvare men de som verkligen avgör vad som händer är ju industrin och jag skulle tro att de gillar den här iden ganska mycket.

När man funderar på vad som kommer hända så inser man att en jäkla massa fler människor förmodligen kommer kunna få en "diagnos" med ett sådant system och det skulle öppna upp för marknader där dimensionerna aggregerar.

Det skulle också kunna ge legitimitet åt industrin eftersom det är en relativt esoterisk förändring som troligtvis inte kommer påverka klinisk praktik över en natt, psykofarmaka har ju en historia av att kasta sig över varje möjlighet att se ut som att vi lever i en era av enorma framsteg för att hela tiden överskugga de senaste snedstegen.

Dimensionell diagnostik används redan i vissa studier och det man ser är att man delar upp de klassiska diagnoserna i flera undergrupper och man blir av med problemet att komorbiditeten är så hög.

Det finns två begrepp som jag tycker förklarar en del i sig (jag hoppas jag minnsbegreppen rätt nu, rätta mig annars): dysforisk hypomani respektive agitorisk depression.
Den första är en hypomani som inte känns glad och positiv, det har jag haft, mer rastlös och irriterad, men full fart. Och den andra varianten är väl ungefär samma sak, fast med tonvikt på depressionen. Vissa läkare kanske inte skiljer på dessa två. Detär nog svårt att särskilja dem.