Åt Helvete...

Vet inte ens om det här är rätt forumdel för den frustration som jag tänker uttrycka, men om den behöver flyttas får nån hojta.

För att göra en lång historia kort: Efter att ha varit "frisk" i flera år utan medicin, blommade mitt bipolära helvete upp igen i Juni förra året.
Under en Hypomani som varade i 10 dagar lyckades jag vända upp och ner på ungefär hela mitt liv, och sen kraschade jag rejält i depressionen, och förstörde då det lilla jag hade kvar, eftersom jag inte orkade bry mig.

Under hösten blev det värre o värre - självskadande, självmordstankar och ett mindre hälsosamt självmordsbeteende gav mig en "semestervecka" i slutenvården.
Väl medicinerad kom jag ut därifrån, men efter att ha haft tålamod och väntat på en vändning så hamnade jag där igen, i mitten av Januari.
Denna gången satt jag på tvångsvård i en månad. För att jag bara ville ta livetav mig. För att jag hade 6 olika självmordsplaner.

Under den månaden på psyk så blev jag ännu mer välmedicinerad. Litium, Lamotrigin och Voxra. Och så lite ECT- Behandling (har min elfte behandling imorrn...) för att det verkligen ska bli bra.

Som sagt, välmedicinerad och åtminstone lite piggare (innan jag åkte på LPT hade jag gått i ide, dvs jag sket i att stiga upp, så lite bättre blev det ju iaf...) fick jag äntligen komma hem.
Det är 2 veckor sedan, och jag har faktiskt jobbat på ganska bra med att "städa upp" katastrofen som jag själv ställde till med under min långa, sjuka period.

Men trots ECT och medicinering, och att jag känner att jag verkligen fått bra HJÄLP av psykiatrin, så känner jag mig ändå så jävla förtvivlad.

Jag kan inte känna att jag orkar bry mig om något. Ärligt talat så kan jag inte känna att jag är så sugen på att leva.
Känner mig faktiskt lite otacksam. För att jag fått så mycket hjälp, men det ärändå inte bra.

Och jag vågar inte ens prata om det med min psyk-kontakt.
Sist blev det ett jävla liv och en jävla cirkus, med LPT osv, och det vill jag ABSOLUT INTE vara med om igen.
För det första vill jag absolut inte läggas in igen. Även om jag fått bra hjälp, så är det ju mest bara förvaring och "övervakning".

Känns helt jävla hopplöst. Som att det inte kommer bli bättre. Som att jag faktiskt är färdig med det här livet.
Det har ju blivit bättre, men är långt ifrån bra...

Finns det någon snäll och klok själ där ute som kan ge någon positiv input?

Och... Jag ber om ursäkt för alla svordomar här i inlägget...

Hej Zommer,
Jag förstår verkligen din frustration och hur jobbigt det är. Det är inte lätt att tampas med depressioner och konsekvenser av sina sjukdomsepisoder och allt som har med behandling att göra. Får du någon mer hjälp än farmakologisk behandling och ECT? Terapi kan vara en jätteviktig del i behandlingen för att man ska få må bra och hantera sina känslor och jobbiga situationer. Jag vet att det är jättesvårt att leva med vissa saker man gjort (kanske särskilt suicidförsök, det är fortfarande jättetungt för mig att dras med), och där kan terapi verkligen hjälpa. Vissa saker kan inte medicineras bort, helt enkelt.
Det måste vara otroligt påfrestande att inte känna någon tillit till sin psykkontakt. Finns det möjlighet att byta om du tycker det är så himla jobbigt? Kanske du kan få träffa en bra psykolog eller terapeut istället?

Det kan bli bättre. Tyvärr tar det lång tid att må bättre (oftast), men det betyder inte att det är omöjligt. Det finns många alternativ där ute och all möjlighet att få må bra. Håller alla tummar och tår för dig!

Oroa dig inte för att göra inlägg på fel tråd eller så! Du har hittat helt rätt och om det skulle bli knas så är det ingen fara då skulle vi bara flytta tråden lite!

"Men trots ECT och medicinering, och att jag känner att jag verkligen fått bra HJÄLP av psykiatrin, så känner jag mig ändå så jävla förtvivlad.

Jag kan inte känna att jag orkar bry mig om något. Ärligt talat så kan jag inte känna att jag är så sugen på att leva.
Känner mig faktiskt lite otacksam. För att jag fått så mycket hjälp, men det ärändå inte bra.

Och jag vågar inte ens prata om det med min psyk-kontakt.
Sist blev det ett jävla liv och en jävla cirkus, med LPT osv, och det vill jag ABSOLUT INTE vara med om igen.
För det första vill jag absolut inte läggas in igen. Även om jag fått bra hjälp, så är det ju mest bara förvaring och "övervakning"."

För det första: kommer du verkligen att vara ok nu utan ytterligare insats?

Det låter ju som att du har det rätt jobbigt fast du får väldigt mycket hjälp från öppenvården.

Är det verkligen så hemskt ifall du behöver skriva in dig en kort tid igen?

Ifall du tror att de skulle sätta dig under LPT ifall du berättade hur det verkligen är så antar jag att du är orolig för dig själv, då hade det väl varit bättre med en kortare, självvald inläggning snarare än att ta risken att det blir LPT igen eller ännu värre.

"Känns helt jävla hopplöst. Som att det inte kommer bli bättre. Som att jag faktiskt är färdig med det här livet.
Det har ju blivit bättre, men är långt ifrån bra..."

Jag blir orolig när jag läser detta. Tycker verkligen att du borde ta kontakt med vården om du känner så. Det är ok att inte må bra fast man fått en massa bra insatser och det du behöver kanske egentligen är "övervakning" nu?

"Finns det någon snäll och klok själ där ute som kan ge någon positiv input? "

Utnyttja vården tycker jag! Det kanske är jobbigt men det är mycket bättre än att spåra ur fullständigt! Ta hand om dig!

"Och... Jag ber om ursäkt för alla svordomar här i inlägget..."

Ingen fara alls, tänkte inte ens på dem

<3 Tack kära ni, Guld värt!!
Min öppenvårdskontakt är rätt ny för mig, har bara träffat henne några få gånger, och då har hon främst fixat LPT på mig. (Hon är oroligare för mig än jag själv är...)

Just nu, i skrivandets stund, sitter jag på avdelningen o väntar på att få träffa läkaren. Så vi får väl se om jag får gå härifrån eller om de vill behålla mig. *suck*
Fortsättning följer....

Ta hand om dig Zommer, och var ärlig. Hoppas verkligen att du får rätt hjälp!

Lycka till Zommer och kämpa på!

Jag tog mig därifrån till sist... *puh*
Åkte då direkt till min öppenvårdsmottagning och träffade min KP, och hade faktiskt, för första gången typ, ett väldigt rakt och ärligt samtal, där vi avhandlade bla självskador och mina tankar kring döden. Något som jag aldrighar pratat om med någon "psyk-människa". Det kändes faktiskt RIKTIGT bra.

Om jag sammanfattar allt som hänt idag, så blev det jävligt mycket gjort faktiskt!
Med läkaren gjorde jag upp en plan för fortsatt ECT,( hur mkt o hur ofta) Plus att hon tycker att jag behöver tätare mellan läkarbesöken i öppenvården.
Och min KP pratade mindfulness, så det ska vi fördjupa oss i nästa gång.
Sen har jag någon autism-misstanke i journalen, som ska utredas ordentligare...

Alltså, nu när jag läser vad jag själv har skrivit, om allt jag faktiskt gjort idag... Då är det inte konstigt att jag är helt slut, både i kropp o knopp....

Wow! Så glad att det gick bra för dig och att det känns som att du kommer någonstans med det här! Ja nu förtjänar du verkligen att vila lite Starkt jobbat Zommer!

Hej Zommer, jag blir glad att se dig här! Attans så du kämpar! Det kan verkligen vara ansträngande att berätta om saker man inte är van att prata om, så inte underligt om du blir trött. Jag ska hoppas allt jag kan att saker ska gå åt rätt håll för dig, även om det ibland kan ta lite tid.

Håller med dom andra helt och hållet - starkt jobbat och jag är glad att det verkar rulla på framåt i alla fall! Mindfullness låter som en bra grej att lära sig när det känns så jobbigt, och förhoppningsvis ger också utredningen lite klarhet. Vila du, det förtjänar du verkligen.

Åh, känner för dig Zommer! Hoppas det blir bättre!

Varit låg några dagar, och otroligt orolig inombords.
Enda anledningen till att jag öht stiger upp ur sängen, är att jag måste iväg och rida hästen. Det enda som verkligen betyder något fortfarande.

I övrigt så känns det som att allt är förbi. Jag lever här och nu, men mer än så är det inte.
Idag funderade jag allvarligt på att kontakta psyk (trots att jag avskyr "dem") för att jag började fundera på om jag skulle "ta snaran" eller "snitta handlederna".
Inte för att jag kommer springa iväg och göra det här och nu, men jag blir ändå lite orolig när de tankarna poppar upp...
Men jag ska ju ändå dit imorrn, på ECT först, och sen läkarbesök.

Helst av allt skulle jag bara vilja göra som jag gjorde sist - kasta all medicin, strunta i psykiatrin, och hoppas att det "går över" av sig själv...
Men, nu är jag äldre, och jag har ett bättre stöd, både hemifrån och från vården.
Men fan, just nu känns allt mest som enjävla mardröm... :-(

Så tufft Zommer. Jag hoppas att besöket på psyk ändå gått bra idag. Själv tycker jag att det på något sätt suger musten ur en att gå omkring med självmordstankar, oavsett om man tänker göra något just då eller ej. Så jag hoppas förstås att du ska komma till en punkt där du slipper, även om det kan vara hemskt segt att vänta på att den dagen ska infinna sig.

Kan bara instämma med Chai. Jag hoppas ECT:n börjar verka och hjälpa dig snart och att du får slippa ha det så jobbigt. Håller tummarna.

Tack kära ni! <3
Dagens psyk-besök blev jag inte klokare av - I och med att jag hade ECT:n först, så visste jag knappt vad jaghette när det var dags för läkarsamtalet...
Nåväl, jag lyckades iallafall förmedla att det inte är bra, trots ECT.
Men det anade dom redan, eftersom ECT-sköterskan noterat att mina självskador förökar sig...
Fick iallafall fylla i en ny MADRS innan jag fick gå därifrån (höll inte på att bli utsläppt först, vilken ångest...), och så kom vi fram till att vi inte kör nå mer ECT, just nu iallafall. Jag har ju fått 14 behandlingar, och de senaste veckorna har det gett noll effekt, förutom sabbat mitt minne (som jag hoppas att jag får tillbaka...)

Och, viktigast av allt, så kom vi överens om att jag ska höra av mig ifall det går helt åt skogen. Hon påtalade flera gånger att de "bara är ett samtal bort, och svarar även mitt i natten om det skulle vara så!"
Och även fast jag fortfarande inte är något stort fan av psykiatrin, och är "livrädd" för att det ska bli fler inläggningar, så inser jag ju själv att jag nog kommer att behöva dras, mer eller mindre, med psyk här framöver. Och då vore jag idiot om jag "krånglar till det" onödigt mycket, för det drabbar ju bara mig själv.

Nåväl. Jag överlevde idag iallafall. Imorrn har jag ett besök hos min KP i öppenvården. Välbehövligt just nu...

Jag hoppas att besöket hos kontaktpersonen gick okej. Det kan vara en riktigt tuff insikt att man kan behöva psykiatrins hjälp, även fast den är långt ifrån det ideala.

Jo, besöket hos KP gick väl bra. Vi fördjupade oss lite i "Medveten Närvaro", jag fick låna hem en CD med övningar, så jag ger det en chans.

Men: Jag ljög för henne... Eller iallafall talade osanning.
Hon frågade i vanlig ordning ifall jag "har några tankar på att skada mig själv eller ta livet av mig??"
Och det är komplicerat att svara på.
Nej, just nu har jag ingen stark dödslängtan, även om jag har tänkt tanken några gånger senaste veckan...
Däremot har jag självskadat några gånger, och det är ju inte bra. Men jag kan inte tycka att mina självskador är så jätteallvarliga.
Så jag svarade "Nej" på den frågan...

Jag tycker det är så otroligt svårt ibland, att gå till henne och prata.
Och då handlar det inte om henne som person, utan om att jag ogillar att öppna mig för andra. Skulle alltså varken göra till eller från att byta...
Men vissa saker är så svåra att prata om, och vissa saker är så krångliga att förklara...

Jag vet det är svårt att öppna sig och tala om något som är så personligt, så är det för mig iaf. Men om du har en bra kontakt så kan det vara bra att lätta sig. Självmordstankar och självskadebetende är inget ovanligt.

Det hjälper ju inte dig men... Jag har så otroligt svårt att vara ärlig vid läkarbesök etc. Jag håller inne info för jag vill förminska problemen. Är orolig hur jag ska framstå och för mig själv är det olustigt att behöva erkänna saker, då blir det så "på riktigt"

Det bästa är nog såklart att vara ärlig. De är där för att hjälpa och stötta och de måste ju ha hela bilden... eller?

Yoga: Jag tror att jag funkar lite så, jag oxå. "Förra psyksvängen", för 6-8 år sen, så sa jag inte mycket alls. Satt helt knäpptyst mest hela tiden, för att jag inte visste vad eller skämdes för det jag behövde berätta/prata om.
Har lovat mig själv att vara öppen och framförallt ÄRLIG den här svängen (då jag blev grymt besviken på mig själv för att jag talat osanning, även om det kanske inte är hela världen...)

Jag resonerar som du - De måste ju ha hela bilden, jag vinner ju ingenting på att hålla saker o ting för mig själv...

Visst finns det mycket som kan vara svårt att prata om. Något som faktiskt hjälpt mig väldigt mycket även om det kanske låter mesigt har varit att prata om sakerna med anonyma människor på nätet, liksom "öva" i min egen takt.

Bra idé, chai.
Jag har en vän som jag "släppte in" i somras... Eller rättare sagt, hon fick ta hand om mig när jag blev hypoman och helt "knäpp".... Och sen fick hon sopa upp spillrorna när jag rasade ner i depressionen efteråt... Hon hjälper mig dessutom plåstra om mina självskador med jämna mellanrum.
Men iallafall, så kan jag öppna mig till 100% för henne, och hon är bra på att hjälpa mig "hitta orden". Och har jag väl hittat orden när jag pratar med henne, så är det lättare att hitta dem i kontakt med vårdpersonal oxå.

Chai hade ett bra tips när det gäller det här med att öva. Man kan också försöka skriva ner lite som man hade egentligen velat/behöver prata om och ta med lappen som stöd.

Jag är jättetacksam för alla tips! Guld värt! Jag är ju som sagt inget fan av psykvården, efter tidigare upplevelser, och det gör det ännu svårare, tycker jag.
Men jag måste nog börja inse att de faktiskt vill hjälpa, och att jag måste "släppa in" dem i mina svårigheter...
Och det blir faktiskt lite lättare när jag fått öppna mig för er först...

Jag är väldigt glad om det blir lite lättare för dig. En sak jag kan känna - du kanske känner samma eller inte - är att när man mest har nya kontakter på psyk så kan man känna sig lite i underlägsen ställning. Att prata (eller skriva) med andra som så att säga är på samma nivå som en själv är inte lika dramatiskt. Sedan när lite av laddningen försvunnit blir det ofta lättare att öppna sig för vårdpersonalen tycker jag. Det behöver inte ens ta lång tid.

Något att komma ihåg är att de på psyk i allmänhet har hört det mesta förut, med några få undantag. För en själv kan förstås t.ex. självskadebeteende vara superkänsligt men för dem är det vardagsmat.

Sedan är det självklart så att alla som jobbar inom psykiatrin inte är empatiska och kloka tyvärr, inte inom annan sjukvård heller. Ibland får man kämpa för sin sak. Men allt är inte nattsvart.

Tipset från Butterflychaos att ta med en "fusklapp" är bra, det gör jag ibland när det känns lite svårt.