Åt Helvete...

Ja, när man träffar många olika, typ nya ansikten hela tiden, då låser jag mig totalt och "vågar" knappt säga nå.
Men på senaste tiden har jag haft tur - Bra personal på Avd, och i princip samma ansikten hela tiden. Även läkarna - Under de 4 veckor som jag  låg inne så träffade jag faktiskt bara 3 olika, varav 1 bara en enda gång, vid inskrivningen. Sen när jag har varit tillbaka på ECT-behandlingar så har jag fått träffa samma läkare efteråt, så nu sista gången så började vi med att avhandla hur det hade gått för mig med ridningen sen sist, innan vi började prata om behandling osv. :-)

Min kontaktperson i öppenvården har jag ju inte riktigt "hittat" ännu. Jag har ju inte träffat henne så många gånger ännu, och 2 ggr har det slutat med att jag blivit skitsur för att hon tvingat iväg mig till Psykavd. Inte blivit sur på henne dock, utan mer på hela situationen.
Dock känns det ändå lite "riskabelt" att prata om mina självskador, för jag vill inte riskera att hon tvingar iväg mig till Slutenvården igen, för den här gången ÄR det faktiskt inte befogat, det vet jag!!!

Jag tar åt mig av era tips, verkligen.  Redan börjat plita lite på en lapp... Och känns det inte som att jag behöver den, så kan den ju ligga kvar i fickan, right??

Jag skulle behöva få ur mig all stress som jag bär på inombords. Att jag känner mig jagad för det mesta, och oftast helt utan orsak.
Och det där jävla självskadandet som jag hatar mig själv för att jag håller på med. Som egentligen bara skapar mer stress och ångest...
Så länge det liksom bara blev en tunn rispa på ett ben var tionde dag så var det väl acceptabelt... Men efter senaste "verket" så ser det på riktigt ut som att jag har blivit knivhuggen i armen!
Jag skäms över det, jag är förbannad på mig själv för det, och jag är rädd att någon (mamma!) Ska råka få syn på det...
Men samtidigt känns det som att jag förtjänar det, så jävla rätt åt mig liksom...

Alltså, FÖRLÅT, Nu gick mitt förra inlägg helt åt skogen. Kan man redigera sina inlägg på nått sätt, eller måste man radera hela. O i så fall, hur gör man??

Zommer skrev:Alltså, FÖRLÅT, Nu gick mitt förra inlägg helt åt skogen. Kan man redigera sina inlägg på nått sätt, eller måste man radera hela. O i så fall, hur gör man??

Ingen fara! Om du tittar till höger högst upp på ditt inlägg finns det en knapp som heter "Quote" och till höger om den en knapp som heter "Edit". Tryck på "Edit" så får du upp ditt inlägg igen och kan ändra bäst du vill, glöm bara inte att trycka på "Skicka" sen igen.

Tack kära Chai!!

Som Admin hade jag kunnat gå in och ändra de mer dramatiska bitarna av ditt inlägg också eller ta bort det, men eftersom du själv ser problemet låter jag dig fixa det själv.

TACK både Onddruid och Chai, för hjälpen!
Jag är lite för snabb på både tangenter och "send" ibland... :-(

Jag tror jag ska tillägga att jag kommer från en annan "forumkultur" där beskrivningar av självskador inte var tillåtna, men jag har inget direkt problem med det så länge vi använder systemet med Trigger Warning som Onddruid lade till.

Kan fortfarande trots att det är flera år sedan jag verkligen hade problem däremot störas av konkreta sifferjämförelser som hur många cm en skada är eller hur många stygn som sytts, jag vet inte om det är begripligt för någon som inte självskadat, men det sätter liksom igång tävlingsinstinkten på ett dumt sätt, kanske som när ätstörda tävlar om vem som väger minst. Ni övriga får avgöra om det känns relevant.

Jag hade faktiskt för mig att det var BIG NO NO att skriva som jag gjorde ovan - Och när jag insåg vad jag hade skrivit fick jag nästan panik! (Vill ju varken trigga nån till att skada sig själv, eller bli utkickad från forumet pga regelbrott...)
Brukar inte skriva så ingående om mina skador, av just den anledningen att jag inte vill trigga någon...

Jag tyckte det var uppenbart att du inte var ute efter att jäklas. Tror inte vi kommer slänga ut folk från forumet utan dialog först, om det inte gäller något riktigt grovt/kriminellt.

[Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.] - du har fått ett PM (ingen utskällning!! )

Så länge vi inte märker att andra tar skada av det så kan vi vara rätt toleranta tycker jag (är väl viktigt att hålla på inga bilder och inte för grafiska beskrivningar kan jag väl tycka, men det är inte värre än att vi som admin ändrar i inlägg som vi tycker är för mycket och säger till den som skrivit att tänka på det i framtiden).

Orkar inte riktigt dölja mina egna skador längre. Orkar inte riktigt bry mig. Inte så att jag går i kortärmat i plugget direkt, men går inte till några extrema längder för att dölja det. Tänker inte gå omkring hemma eller med vänner i långarmade tröjor och byxor för att dölja det när det blir varmt och jobbigt. Iofs har det kännts rätt omöjligt att dölja det en längre period i rätt många år nu, det känns inte hållbart. Det räcker ju med att tröjärmen glider upp lite så är saken uppenbar. Men jag förstår att andra kan tycka det är obehagligt, att folk dömer. Det kan jag hantera för det mesta. En medpatient på en psykavdelning sa en rätt uppmuntrande sak. Nu kommer jag inte ihåg det ord för ord men har för mig att det var ungefär något med att det är ens (tiger)ränder. Att man är stark som har överlevt. Jag vet inte om det var för att han var manisk och övertygande till sättet och hans övertygelse när han sa det, men det stannade ändå någonstans kvar i min söndriga trötta hjärna. De är en del av mig, och inget som kommer försvinna av sig själv. Acceptera.

Under de år som jag fått må bra, och inte ens tänkt på självskador, så har jag tänkt precis som du - accepterat att de är en del av mitt liv, inte kännt något behov av att gömma dem. Inte ens på jobbet!

Men nu är jag bara arg, ledsen o besviken på mig själv. För att det händer igen. Och jag blir smått förtvivlad, för jag vet att hur mycket man än vill och intalar sig själv att "det är sista gången nu", så kan jag inte hålla mig till det. Hopplös människa, helt enkelt... :-(

Butterflychaos skrev:Så länge vi inte märker att andra tar skada av det så kan vi vara rätt toleranta tycker jag (är väl viktigt att hålla på inga bilder och inte för grafiska beskrivningar kan jag väl tycka, men det är inte värre än att vi som admin ändrar i inlägg som vi tycker är för mycket och säger till den som skrivit att tänka på det i framtiden).

Håller med. Jag tål egentligen ganska mycket. Det jag skrev om siffror är min känsliga punkt, men det är ändå inte så dramatiskt att jag skulle gå och skada mig bara därför, och man kan också se det som så att det är bra om jag tränar på det.  

Butterflychaos skrev:Orkar inte riktigt dölja mina egna skador längre. Orkar inte riktigt bry mig. Inte så att jag går i kortärmat i plugget direkt, men går inte till några extrema längder för att dölja det. Tänker inte gå omkring hemma eller med vänner i långarmade tröjor och byxor för att dölja det när det blir varmt och jobbigt. Iofs har det kännts rätt omöjligt att dölja det en längre period i rätt många år nu, det känns inte hållbart. Det räcker ju med att tröjärmen glider upp lite så är saken uppenbar. Men jag förstår att andra kan tycka det är obehagligt, att folk dömer. Det kan jag hantera för det mesta. En medpatient på en psykavdelning sa en rätt uppmuntrande sak. Nu kommer jag inte ihåg det ord för ord men har för mig att det var ungefär något med att det är ens (tiger)ränder. Att man är stark som har överlevt. Jag vet inte om det var för att han var manisk och övertygande till sättet och hans övertygelse när han sa det, men det stannade ändå någonstans kvar i min söndriga trötta hjärna. De är en del av mig, och inget som kommer försvinna av sig själv. Acceptera.

Jag är nog rätt konservativ på den här punkten, även om jag lättat lite på restriktionerna när jag inte har nya sår. I första hand är jag inte rädd för att bli dömd, utan för att göra folk obekväma, både på så sätt att de inte vet hur de ska bemöta mig och att de tycker det ser obehagligt ut. På något sätt är det mycket jobbigare bland folk jag känner än att gå på stan. Skulle aldrig gå på en släktmiddag i kortärmat! (trots att släkten är snäll). Kanske lär jag mig också acceptera någon dag.

Det är helt förståeligt att du känner så, jag känner igen det. Men du är inte hopplös, kampen är inte hopplös. Ibland gör man saker man ångrar för att man vet inte hur man annars skulle överleva. Var inte för hård mot dig själv, du gör så gott du kan.

Jag blir så frustrerad, för jag vet att jag kan leva utan självskador - det har jag ju gjort i flera år!
Men jag känner mig både hopplös och otacksam... Att trots ECT, och trots att jag är "väl medicinerad" enligt Dr. Tyskland, så mår jag ändå inte bra... Känns som sagt som att det är "rätt åt mig"...