Kognitiva problem vid bipolär sjukdom

Jag vill veta mer om sambandet mellan bipolär sjukdom och kognitiva problem. Tankarna väcktes delvis av frågorna i enkäten/studien som nyss annonserades här.
Vet någon hur och varför problemen uppstår och vad som räknas till kognitiva besvär i detta sammanhang?
Kan ex dålig orienteringsförmåga ha att göra med bipolär sjukdom?

Jag började förut  tro att jag hade ADHD/ADD eftersom jag numera har problem med att lyssna och komma ihåg vad någon precis sagt, tappar tråden, när jag är stressad glömmer tider, nycklar och kort och vad jag parkerat bilen. Jag är lite klumpig motorisk och har alltid spillt och tappat, kanske har det blivit värre. Jag har fått sämre minne, men har länge haft dåligt ansiktsminne, namnminne och dålig orienteringsförmåga.
Men efter en kort utredning konstaterades att jag inte kan ha det eftersom jag inte hade de flesta av dessa problem som barn.

Några saker har jag dock haft jättelänge som orienteringsförmågan,   lätt att göra slarvfel, för jag blir för ivrig, klumpig. Därför tänker jag att det vore intressant att veta mer, med tanke på att jag nog haft bipolär sjukdom länge utan att veta om det.

Vilka kognitiva problem har ni? Har det bara blivit värre och värre, eller bättre också?

Jag tycker ändå mitt minne är bättre nu än vad det var för ** årsen då jag precis gått in i väggen.

Det här är jätteintressant men en enorm fråga där mycket är osäkert.

Hur uppstår problemen?

Här verkar inget konsensus finnas direkt, vet att en förklaring är att adrenerga hormon finns i högre koncentrationer under maniepisoder och de uppreglerar aktiviteten i vissa delar av hjärnan så att neuronerna blir skadade av hyperaktiviteten.

Jag är inte helt tillfredställd med den förklaringen dock, i levande neuron från människor med bipolär sjukdom så verkar neuronen ha episoder av överaktivitet och underaktivitet utan att hormonkoncentrationer manipuleras. Dock var det under en viss tid, och experimentet undersökte inte kronisk nedsättning utan mer hur det naturalistiska förloppet såg ut.

Mycket ny forskning som görs fokuserar på bland annat plasticitet och på funktioner hos neuron i olika delar av hjärnan och deras effekt på kognition. Till exempel verkar nybildning av neuron i en liten del av hjärnan bidra till mönsterigenkänning vilket är en kognitiv funktion.

Sen finns det ju så många affektiva symptom som leder till kognitiva nedsättningar, depression gör att man känner sig "nedskruvad" och får sämre minne främst genom att man får sämre uppmärksamhet.

Ångest är också en sån sak som påverkar vår kognition starkt. Här är kortisols roll viktig, kortisol bidrar till vår förmåga att rikta vår uppmärksamhet och lära oss men för personer med mycket ångest kan man få alldeles för stor kortisolaktivering vilket leder till att man istället får kognitiva nedsättningar. Intressant nog verkar kortisolsystemet vara påverkat i bipolär sjukdom där äldre personer med BP kan ha väldigt låga kortisolnivåer vilket kan leda till bland annat depression och kognitiva nedsättningar.

Det finns viss konsensus om att allvarligare och mer frekventa skov verkar bidra till kognitiva nedsättningar mellan skov.

Ett annat konsensus är att när nedsättningen är kronisk så är det som en mild hjänskada och funktionen kan inte återfås igen.

Vad räknas till kognitiva nedsättningar?

Det här är det stora i frågan, kognition är ett aktivt fält där man hela tiden undersöker en massa olika saker och det går att dela in allting mer och mer finkornigt hela tiden. Det du beskriver kan kokas ner till "problem med att lyssna" - uppmärksamhet, "komma ihåg vad någon sagt", "glömma tider, nycklar..." - situationellt minne och "ord, namn, ansikten" - semantiskt minne men skulle nog kunna delas upp ännu mer beroende på vilken modell man använder och framförallt - problem med en process i kognition kan leda till problem i en annan som i sambandet mellan uppmärksamhet och minne. Ifall vi har svårt att koncentrera oss ordentligt så kan vi få problem med olika typer av minne men vi kan även ha problem med bara en typ av minne och då är bara den funktionen nedsatt - exempelvis arbetsminne vilket är förmågan att hålla information i närtidsminnet.

Alla dessa kan vara en del av det man menar med kognitiva nedsättningar, en annan stor grupp inom nedsättningarna är "exekutiva funktioner" - det är förmågan att prioritera, organisera och utföra saker.

Sen finns det ju saker som "central koherens" - förståelse av sammanhang och relativitet och "föreställningsförmåga" eller hur sinnesbearbetning fungerar är också saker som kan vara nedsatta men som man inte alltid pratar så mycket om i samband med bipolär sjukdom. Detta behöver inte vara för att problemen inte finns men kanske mer för att de andra tidigare nämnda funktionerna är mer uppenbara.

En fråga som är kontroversiell idag är om kognitiva funktioner blir bättre av träning eller om det är statiska egenskaper som är svåra att träna upp. Företag som säljer appar för "hjärnträning" drar in massor av pengar på att påstå att personer kan förbättra sin kognition genom att använda deras appar men forskningen har inget riktigt konsensus om detta hjälper eller inte. Till exempel så föreslog en ny studie att träning av arbetsminne kan förbättra ångest på kort sikt men det finns få oberoende studier som försökt komma fram till om träning av kognitiva funktioner ger någon nytta på längre sikt.

Jag har blivit sjukskriven just på grund av upplevda kognitiva funktionsnedsättningar, som i min bild i sin tur ledde till nedstämdhet och gränspsykotiska upplevelser. För mig främst koncentrationsförmåga, fokusering, minnet, planering, ordfinding, men också att jag inte kan komma i "flow". Jag har bett om neuropsykologisk testning, men fick svarat att kognitiva svårigheter är så välsbekriven vid bipolär sjukdom och att det inte skulle förändra någonting i behandlingen att jag inte blev remitterat. Själv tror jag att en del också är medicineringen, men hittills har jag inte lyckats att trappa ner lägre än till 15 mg abilify på en längre tid. Har också litium, som kan ge kognitiva problem. Har dock läst tillbaka i min journal ocvh även innan jag fick litium har jag klagat varje gång jag var på återbesök om kognitiva svårigheter.

Egentligen skulle jag själv gärna veta hur det skulle se ut vid testning. Kognitiva svårigheter är så subtila, det är lätt att tänka att man bara är lat, lätdistraherat mm, dum, gammal.
Ändå har jag tidigare studerat två universitetsstudier samtidigt och nu klarar jag inte ens en på halvtid.

Berguv skrev:
Jag började förut  tro att jag hade ADHD/ADD [...]
Men efter en kort utredning konstaterades att jag inte kan ha det eftersom jag inte hade de flesta av dessa problem som barn.

En läkare på senare år var övertygad om att jag hade ADHD/ADD så jag sattes upp på väntelistan för utredning, men först fick jag ett antal frågor att ställa till min mamma som gjorde klart att jag inte hade haft några relevanta problem alls som litet barn (min mamma har jobbat mycket med barn så hon har bra koll på hur "normal" barnutveckling ser ut), så det blev aldrig någon större utredning.

För mig kom de tydligare kognitiva problemen efter det att jag "gått in i väggen" för rätt många år sedan. Då blev också de bipolära skoven mer frekventa, och det är som om jag aldrig hunnit hämta mig igen efter det.

[Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.] - tack för ett mycket informativt inlägg!

Tack för era fina inlägg, hoppas det kommer fler på det här ämnet!
Mina kognitiva besvär kom innan jag började medicinera för 2,5år sen, efter minst 3 rejäla utmattningskraschar med långtidssjukskrivning. Jag tror inte de blivit värre, snarare bättre efter att jag fått annan medicin än antidep.

Idag var ett tydligt exempel - jag skulle köra hem efter ett jobbesök på en liten ort i Dalsland och så kör jag vilse flera mil trots att GPSen fungerar. På en bilresa på 1,5h körde jag 15-20min fel på små landsvägar. Jag stannade flera gånger och förstod inte vad som var upp eller ned på kartan eller vilken riktning jag skulle.
Jag är inte överens med GPSen om tajmingen och vilken korsning/rondell "den" menar. Jag tycker den säger till för tidigt eller för sent. Varför kan den inte säga vilken ort man ska mot i förhållande till skyltarna istället för att räkna meter och rondellavfarter. Ibland räknar den avfarter som inte finns pga mötande körfält. Nåja, jag och gpsen är inte kompisar, men det är ju bättre än kartor samtidigt som man kör. Jagär inte dum har bra iq, men förmågan har väl sina gropar. Det hör väl till simultankapaciteten. Jag hade på en ljudbok samtidigt. Jag var säkert också lite uppvarvad, stressad och okoncentrerad efter att jobbmötet var avklarat.
Egentligen tycker jag att det är fantastiskt att GPSkartor finns och är så lättillgängliga, det är mer själva kommunikationen jag inte tycker fungerar så bra för mig alla gånger. Jag hade gärna argumenterat mot GPS-rösten om det varit någon idé med det. Så frustrerande att bli arg på "någon" som inte lyssnar/inte finns där.

Precis som du Ma-Ar har jag också problem med att hitta ord, kanske är det på detta område det märks mest. Samtidigt kan jag vara bättre än kollegorna på att hitta någon referens/paralell/samband till något vi håller på med, associerar och är allmänt med påhittig. Det ger en konstig blandning av dåligt självförtroende och bra. Jag har nog inte direkt problem med executiva funktioner på jobbet. Visst jag måste skriva en massa listor, jobbar mer för att klara alla deadlines och kämpar mer. Det som ska göras blir gjort och i tid, men i och med att jag får kämpa mer så orkar jag inte jobba fullt. Hemma när jag kopplat av fokuset märks det mer hur jag hela tiden tappar tråden när jag ex städar eller lagar mat.

Onddruid! Jätteintressant det du skrivit här ovan!
Jag undrar också om det finns någon tydlig relation till hur mycket kognitiva problem man har i relation till sjukdomens svårighetsgrad? Eller till om man är Bp1 eller Bp2? Att antalet skov spelar roll är väl klart.
Själv har jag ju milda uppåtperioder, men mer depressioner/utmattning och snabbpendling. Jag tänker att jag ändå har en rätt mild variant av sjukdomen, även om jag varje vecka har symptom och att jag trots en mild variant ändå har rätt mycket kognitiva besvär.

Halva inlägget ovan skrev jag som ett nytt tillägg nu på morgonen. Men det syns ju inte på klockslaget för postningen att dett tillkommit nytt. Därför pushar jag lite för detta här nu så det kanske kan komma in fler tankar och svar.

Berguv skrev:
Onddruid! Jätteintressant det du skrivit här ovan!
Jag undrar också om det finns någon tydlig relation till hur mycket kognitiva problem man har i relation till sjukdomens svårighetsgrad? Eller till om man är Bp1 eller Bp2? Att antalet skov spelar roll är väl klart.

Själv har jag ju milda uppåtperioder, men mer depressioner/utmattning och snabbpendling. Jag tänker att jag ändå har en rätt mild variant av sjukdomen, även om jag varje vecka har symptom och att jag trots en mild variant ändå har rätt mycket kognitiva besvär.

Det finns lite studier som säger lite olika saker men det verkar som att vanliga faktorer som påverkar kognitiva processer negativt är antal episoder, särskilt maniepisoder (rapid cyclare löper större risk iom detta), antal inläggningar (ett mått för att utvärdera hur allvarliga skov har varit), om psykotiska symptom är närvarande och hur tidigt man fick sin första sjukdomsepisod.

Om man jämför bipolärtyperna I och II så har personer med bipolär typ I högre risk för kognitiva nedsättningar än de med typ II men typ II har fortfarande kognitiva nedsättningar och hamnar någonstans mellan typ I och normal befolkning i tester för minne, uppmärksamhet och abstraktionsförmåga.

Här är en bra studie om detta: [Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.]

Jätteintressant artikel! Mitt i prick, guldstjärna i litteratursökning - fast det har du ju redan sen tidigare.

Tack

minne, koncentration uthållighet nedsatt......

Jag har i en stabil del av livet kvar lite kognitiva svårigheter men det som påverkar mest är det exekutiva. Jag kommer inte igång, har svårt att organisera vad jag ska göra och uthållighet är inte min starka sida. Men om jag får flow vilket jag får ibland så går det jättebra. Vet dock i nte vad som är rester från sjukdomsskov och vad som är mediciner eller vad som är bara min normala funktionsförmåga. Det har funkat bättre men jag blir ju äldre också så. Ja det går att leva och utvecklas med iaf men man får ju kämpa lite hårdare.

Majjen skrev:Jag har i en stabil del av livet kvar lite kognitiva svårigheter men det som påverkar mest är det exekutiva. Jag kommer inte igång, har svårt att organisera vad jag ska göra och uthållighet är inte min starka sida. Men om jag får flow vilket jag får ibland så går det jättebra. Vet dock i nte vad som är rester från sjukdomsskov och vad som är mediciner eller vad som är bara min normala funktionsförmåga. Det har funkat bättre men jag blir ju äldre också så. Ja det går att leva och utvecklas med iaf men man får ju kämpa lite hårdare.

Skönt att höra att du ändå kan få flow ibland och att det inte är helt mörkt.

I flera år har jag haft försämrad kognitiv förmåga. Ibland är det katastrofalt och jag känner som Ma-ar att jag (kanske andra ) gärna ser på mig själv som dum, lat, gammal istället för att se att det är vad det är. Jag har medicinerats hårt i ca fem år, det startade med sex omgångar av cellgifter. Bara där påverkas man nog. I början hade jag sk cyto-hjärna. I efterhand undrar jag ofta hur mycket hjärnans celler påverkades? Minne? Kognitiv förmåga? Andra behandlingar följde efter detta, varav en är pågående. Sedan den bipolära sjukdomen som kom upp till ytan, fast den förmodligen alltid funnits där. All medicinering...

Igår på läkarbesöket fick jag massor av frågor. Det lät ungefär så här.
-Vilken dos av Lamotrigin har du nu?
-200  mg. YEP
-Tar du den på morgon eller kväll?
-Kvällen. Nej!morgonen! HALV FAIL
-Men du tog den på kväll och morgon först?
-Öhh... jaa...minns inte riktigt. FAIL
-Varför slutade du ta den på kvällen?
-Öh, jag vet inte...FAIL
-hur länge har du tagit Lamo?
-Ett par månader. Vet inte. FAIL
-Vilken dos började du med?
-vet inte...50? FAIL
-Har du fått Seroquel?
-Ja för ett tag sen. YEP
-vilken dos?
-vet inte FAIL
-Vem skrev ut det?
- Vet inte vad han heter. FAIL
-Tog du den på kvällen?
-Nej, på morgonen. FAIL  togs på kväll
-Du måste blivit jättetrött.
Etc etc
Jag tänker: FAN, LÄS journalen! Kan man uppmuntra läkaren innan man kommer dit att plugga på???!

I helgen skulle jag skjutsa dotter till en by utanför stan. Det gick bra dit, har kört en annan gång. Sedan skulle jag själv vidare till stad/by2. För att sedan återvända till by1. Till by 2 gick det bra på ditvägen. Att sedan tänka baklänges till by1 var ett helvete. Mindes inte vad gatan hette, kunde inte använda maps i mobil. Vem skulle jag fråga i by1 när jag inte visste vart jag skulle? Jag kom bara ihåg en bilmack i närheten. Snurrade runt i by1, fick ringa paniksnabbt (hade inte mkt batteri), vad heter gatan? Hon förklarade vägen, jag tog inte in något, ville inte fråga och fråga, pinsamt. Körde på måfå.

På jobbet är det hemskt. Har så många gånger tappat ord i möten, större grupper. Det är helt tomt ibland. Ibland är det som afasi. Hittar ett helt annat ord.

Ni hör. Jag har inga svar om bipolaritet Inget vettigt att komma med. Bara en förfärlig mix av tänkbara anledningar.
Ibland önskar jag att jag kunde förtydliga det här på en halvminut för att få folk att fatta vilka problem jag har med tänkandet, att jag inte bara är disträ.

Jag har också insett att jag har kognitiva nedsättningar. Jag kan inte läsa längre texter eller böcker (och med tanke på att jag är författare har det varit väldigt problematiskt och skamfyllt för mig), har verkligen 0 exekutiva förmågor - kan inte ens ta itu med att gå och sova, fast jag är jättetrött, fastnar minst 1 gång/ dag, ibland mycket mer och flera timmar, det kan ta 2 timmar att duscha, 1 timme att diska osv. Kort sagt, mitt liv består av "åh, jag måste göra det här, men jag orkar inte sätta igång".
Dock har jag inga som helst problem med minne, ord (tack och lov), att skapa och skriva. Men just att inhämta information är svårt.

Jag önskar att det här togs upp av läkare, att de frågade om detta. Jag har i typ 5-6 år trott att jag är lat och mindre smart än jag först trodde - känns SÅ skönt att veta att det är något vajsing med hjärnsubstanser, inte med mig och mina beslut. Det är inte "mitt fel", det är inget jag kan hjälpa.

Nu ska jag försöka gå och lägga mig, larmet har ringt. Får se om jag lyckas...  

chai skrev:

Berguv skrev:
Jag började förut  tro att jag hade ADHD/ADD [...]
Men efter en kort utredning konstaterades att jag inte kan ha det eftersom jag inte hade de flesta av dessa problem som barn.

En läkare på senare år var övertygad om att jag hade ADHD/ADD så jag sattes upp på väntelistan för utredning, men först fick jag ett antal frågor att ställa till min mamma som gjorde klart att jag inte hade haft några relevanta problem alls som litet barn (min mamma har jobbat mycket med barn så hon har bra koll på hur "normal" barnutveckling ser ut), så det blev aldrig någon större utredning.

För mig kom de tydligare kognitiva problemen efter det att jag "gått in i väggen" för rätt många år sedan. Då blev också de bipolära skoven mer frekventa, och det är som om jag aldrig hunnit hämta mig igen efter det.

Jag fick diagnosen ADD i senare tonåren trots att mina problem inte synts förrän då riktigt, särskilt efter jag börjat gymnasiet. Min terapeut förklarade det för mig som så att jag helt enkelt innan dess haft förmågor nog att klara av skolarbete och sådant utan att behöva direkt anstränga mig, men när sedan kunskapskraven höjdes ytterligare så blev det svårare att ta igen det jag missar när jag blir distraherad/störd. Just ADD kan väl vara lite svårare att upptäcka, eftersom det inte är utåtagerande på samma sätt. Dock blev jag också sjuk som som 12-13-åring så jag hade redan varit deprimerad en lång period innan ADD-diagnosen.

Butterflychaos skrev:

chai skrev:

Berguv skrev:
Jag började förut  tro att jag hade ADHD/ADD [...]
Men efter en kort utredning konstaterades att jag inte kan ha det eftersom jag inte hade de flesta av dessa problem som barn.

En läkare på senare år var övertygad om att jag hade ADHD/ADD så jag sattes upp på väntelistan för utredning, men först fick jag ett antal frågor att ställa till min mamma som gjorde klart att jag inte hade haft några relevanta problem alls som litet barn (min mamma har jobbat mycket med barn så hon har bra koll på hur "normal" barnutveckling ser ut), så det blev aldrig någon större utredning.

För mig kom de tydligare kognitiva problemen efter det att jag "gått in i väggen" för rätt många år sedan. Då blev också de bipolära skoven mer frekventa, och det är som om jag aldrig hunnit hämta mig igen efter det.

Jag fick diagnosen ADD i senare tonåren trots att mina problem inte synts förrän då riktigt, särskilt efter jag börjat gymnasiet. Min terapeut förklarade det för mig som så att jag helt enkelt innan dess haft förmågor nog att klara av skolarbete och sådant utan att behöva direkt anstränga mig, men när sedan kunskapskraven höjdes ytterligare så blev det svårare att ta igen det jag missar när jag blir distraherad/störd. Just ADD kan väl vara lite svårare att upptäcka, eftersom det inte är utåtagerande på samma sätt. Dock blev jag också sjuk som som 12-13-åring så jag hade redan varit deprimerad en lång period innan ADD-diagnosen.

Att det skulle kunna bli mer märkbart i tonåren känns spontant möjligt, däremot lite mer osannolikt att det dyker upp efter 35 som hos mig. Så för egen del tror jag inte på ADD.

Mycket av det ni skriver stämmer helt in på mig, klumpig, dålig koncentration, glömsk, hjärnsläpp eller hela hjärnan är tom, att inte komma ihåg saker som man gör omedvetet, att inte hitta till ett ställe där man varit många gånger tidigare.

I förrgår kom jag på att jag inte kom på vad de tre personerna i ledningen på mitt jobb heter. Vdn kom jag på efter ett tag, den andra när han nämndes, men vilken position har han nu igen....? Jag borde veta det, pinsamt, men som tur är pratade jag inte med någon annan om det.