Normalitet och bipolär sjukdom

I don’t think I’ve ever really felt normal. Not as a kid in school, or as a part of my family or in social settings in general. I often feel a bit unlike others, even among fellow bipolar people. Maybe I’m not normal. It’s a strange word, isn’t it? I sometimes ponder the meaning of normality, but almost always quickly shrug the idea itself off with a “I probably wouldn’t enjoy being normal anyway”. Mostly, I think, it’s because that’s the simplest way to disarm the nagging feeling of being an outsider. If one can turn something as terrible as being alien into something interesting, or at the very least turn normality into something undesirable, then the fact becomes less daunting. It doesn’t really help that normality seems to me a sliding scale, you can only be normal in relationship to something (or someone) else. For example, I often find myself feeling quite normal in a psychiatric hospital, because there will always be someone more manic or crazy in there, and in comparison I just look like an average twenty-something really stressed out university student. I can almost feel like one of the sanest persons in there (including the staff), but I’m not sure if that’s too telling about my actual mental status or whether I really am pretty sane after all.

There’s another problem with the word normal. We always have our own personal reference for what is normal to us. That is, something can be normal for me, but be completely uncharacteristic or abnormal for somebody else. And I think that can also be the case inside the terms “mania”, “hypomania”, “mixed episode” and “depression”. For example, I often experience hypersomnia during my depressions, but I know a lot of people who instead have really bad insomnia. And I gain weight instead of losing my appetite when depressed. Apparently, I get what some would call atypical depressions - I eat too much, sleep too much, think too much. That is normal to me, but not to everybody else. Also, for the most part since I became sick when I was about twelve, my “normal” state has been that of a suicidal depression. Sick, is therefor, almost considered normal in my case. Not to professionals or even loved ones, but to me. Most of the time that’s been life in essence, with the exception of tiny flights into hypomania, or worse, mixed episodes. Then, how would I make sense of life when not depressed or hypomanic? How does one go about living like most sane persons, when not used to the concept at all? Euthymia, what most people would classify as normal, is not normal to me.

chai skrev: Å ena sidan tycker jag absolut att jag är onormal jämfört med många människor som inte har mina problem.

...Men främst i kontakten med vården dyker det här med att "spela normal" upp, vilket nog har mycket att göra med att jag ibland råkat ut för dåligt bemötande och rent instinktivt försöker att inte reta upp någon.

Fallen skrev:
För normal som begrepp har aldrig blivit vetenskapligt definierat.

Berguv skrev:

chai skrev: Å ena sidan tycker jag absolut att jag är onormal jämfört med många människor som inte har mina problem.

...Men främst i kontakten med vården dyker det här med att "spela normal" upp, vilket nog har mycket att göra med att jag ibland råkat ut för dåligt bemötande och rent instinktivt försöker att inte reta upp någon.

Chai! Jag tycker du verkar så normal, och samma med ni andra som brukar skriva här. Jag tänker att vi kanske inte är så representativa för psykfall. ?

Berguv skrev:Hur menar du med dåligt bemötande i relation till (o)normalt beteende? Dåligt när du verkat normal eller när du verkat onormal, enligt dom eller dig?

Butterflychaos skrev:Ja, egentligen är det väl inte så mycket normalitet jag har problem med - det är att känna sig utanför. Vem vill vara "normal"? Nej, vad man vill vara är inkluderad, en del av en gemenskap, tillhöra. Man behöver nog inte vara normal för att vara med i en gemenskap, även om det kanske är så man tänker. Att man måste vara normal för att passa in... Kanske är man normal, men känner sig onormal för att man ändå inte känner att man passar in, om ni förstår hur jag menar? Att man känner sig onormal mer för att man saknar kopplingar till andra snarare än hur många mediciner man äter. Kommer utanförskapet sig av sjukdom, eller är det där vi lägger skulden för att vi saknar något? Det är lättare att lägga skulden på en sjukdom, något som vi inte kan rå för, än att på något sätt säga att det är något essentiellt fel. Att säga att depressionerna får en att känna sig utanför snarare än att se det som ett personligt misslyckande. För det alternativet hade nog varit fördärvande för de flesta människor. Vi är gruppdjur, trots allt.

chai skrev:

Butterflychaos skrev:Ja, egentligen är det väl inte så mycket normalitet jag har problem med - det är att känna sig utanför. Vem vill vara "normal"? Nej, vad man vill vara är inkluderad, en del av en gemenskap, tillhöra. Man behöver nog inte vara normal för att vara med i en gemenskap, även om det kanske är så man tänker. Att man måste vara normal för att passa in... Kanske är man normal, men känner sig onormal för att man ändå inte känner att man passar in, om ni förstår hur jag menar? Att man känner sig onormal mer för att man saknar kopplingar till andra snarare än hur många mediciner man äter. Kommer utanförskapet sig av sjukdom, eller är det där vi lägger skulden för att vi saknar något? Det är lättare att lägga skulden på en sjukdom, något som vi inte kan rå för, än att på något sätt säga att det är något essentiellt fel. Att säga att depressionerna får en att känna sig utanför snarare än att se det som ett personligt misslyckande. För det alternativet hade nog varit fördärvande för de flesta människor. Vi är gruppdjur, trots allt.

Funderar fram och tillbaka, vet inte riktigt hur det varit för mig. (Behöver nog lite kaffe! )

Hade ju ingen psykkontakt före 36 och bipolärdiagnosen vid 45... Har tidigare i livet alltid haft någon skum blandning av att alltid ha vänner men alltid känna mig en aning udda. Så det är väl ingen riktig skillnad nu egentligen.

Berguv skrev:Just tecken som kan vara symptom på hypomani och lindrig depression behöver ju inte vara sjuklig. Det är för mig de tydliga svängningarna mellan detta som är problemet och att depressionerna ibland blir djupa. Det är konstigt att vara observant på tecken som är normala för andra.

Berguv skrev:Jag känner mig hyfsat normal nu och har ju undrat om jag kan minska lamotriginet och bara ha litium och quetiapin. Fast läkaren tyckte inte det när det ändå fladdrar så mycket.

Berguv skrev:När man tittar på TV program lyxfällan eller det med städar tenta som kommer hem till någon som drunknar i stökigt tänker jag att många säkert har bipolär sjukdom. Men om det skulle tas upp i programmen blir det inte samma sak.