Slutat med Elvanse på egen hand...

Jag har mått rätt så bra ett tag nu, varit ganska stabilt och nöjd med livet och öppen för eventuella kommande förändringar (till skillnad för att tidigare ha varit livrädd för sånt och haft ångest över allt möjligt som skulle kunna hända). Jag tror att mycket tack var DBT:n, som tog slut nu i början av sommaren. DBT är helt enkelt en av de bästa saker som har hänt för mig och det har förändrat både mig & mitt liv på ett väldigt grundläggande sätt, vilket jag också hade hoppats på...

Men grejen är att jag slutade med Elvanse i måndags, så idag är den 5. dagen utan. Jag har haft den 6-7 månader, både 50 och 30 mg (vilka jag har blandat fritt men nu tagit bara 30 mg rätt så länge), och innan det hade jag Ritalin ca 1,5 år (10-30 mg).

Förra sommaren tog jag en paus från Ritalin (hade inte ens tänkt sluta, tänkte bara att jag inte behövde det under semestern) med katastrofala följder (oregelbunden hjärtrytm, rejäl depression och självmordstankar) och efter det blev jag livrädd för att sluta, trots att jag ville det. Och nån gång runt årsskiftet bytte jag alltså den mot Elvanse.

Jag är väl mest rädd för det vad de här mediciner kanske har gjort med mitt hjärna, för de ändrar väl hjärnkemin, det är väl hela poängen? Så jag undrar hur det kommer att gå... Sen behöver min hjärkemi säkert förändringar, men... Jag tänker mest på det vilka följder det blir nu av det att jag har använt centralstimulantia och slutat med det.

Anledning till att jag ville sluta med Elvanse är att jag tyckte att det hjälper inte, jag behöver ju mest hjälp mot trötthet, och det har blivit bara värre, jag var helt förlamad av den nu ett tag innan jag slutade (så det har inte blivit värre efter att jag slutade). Så Elvanse hjälper inte riktigt, jag vet faktiskt inte om det gör nåt bra alls. Samtidigt kan jag inte tänka mig att äta det resten av livet, så jag skulle vilja veta hur jag fungerar utan nu när jag mår bättre på alla andra sätt och har fått hjälp av DBT:n.

Jag är inte emot mediciner, men har väldigt varierande känslor mot att medicinera mig själv och just nu kan jag inte tänka mig att äta massor av mediciner resten av livet. Jag har ändå inge planer att sluta med Brintellix, och har till och med funderat om det kanske skulle vara bra att höja dosen av den (tar 10 mg nu) nu när jag har slutat med Elvanse. Men det är inget jag ska göra på egen hand.

Jag vet ju att man ska inte mixtra med sin medicinering utan läkarkontakt, och jag har lovat till mig själv att inte göra det, och ändå blev det så här. Hade tänkt vänta till hösten, tills jag träffar min psykolog igen, och prata genom det med henne, men sen tänkte att det är kanske lika bra att utvärdera det med henne efter en månad utan Elvanse (om jag nu lyckas med det), jag har ju semester nu, så jag tänkte att det är en optimal tillfälle att göra det här. Sen vet jag inte vem som är min läkare nu efter omorganisationen, och hur som helst är alla läkare säkert på semester ändå, och eftersom jag redan har den lägsta dosen, så vad kan en läkare göra för mig om jag vill sluta...?

Jag tänkte att jag har tänkt genom allt noga nu och är säker på mitt beslut, men jag känner mig ändå lite ensam och skulle behöva få reflektera över det, så jag ville gärna höra om era tankar, vad som helst...

Jag tycker det låter som att du har tänkt igenom det här noga och väl. Det är onödigt att tjata om att gå igenom allt med din läkare om du redan har bestämt dig och har goda skäl och inte behöver hjälp med nedtrappning eller byte till annan medicin.

Du känner dig själv bäst och fast du har den här sjukdomen så har du rätt att ta beslut själv.

Du inser ju själv att det finns risker med att sluta men de riskerna försvinner ju inte av att gå till läkaren.

Ha en plan för vad du ska göra om du märker att det börjar gå dåligt för dig så kommer det nog bli bra det här.

Jag håller nog med Onddruid, om du inte gör det på oövertänkt impuls och har en plan för vad du kan göra om det går snett så kan ingen annan, inte ens en läkare, förutspå hur det kommer att gå i just ditt individuella fall. Hoppas det blir bättre!

Tack för era svar Onddruid & Chai!

Än så länge har det gått bra, jag känner inget speciellt, förutom att jag känner mig lite piggare. Inte pigg, men inte lika förlamande trött som tidigare. Kan kanske bero på det att jag har haft semester ett tag nu... Pigg kommer jag nog aldrig bli, och jag börjar kanske så småningom acceptera det. Just nu känns det iaf att jag inte vill äta massor av mediciner för det, men så har det inte alltid varit, och kommer säkert att ändras igen.

Om det inte blir värre nu (blir det det, då ska jag kontakta läkare och kanske börja om med Elvanse), blir det intressant att se hur jag kommer att fungera på jobbet. För ca 2 år sen fick jag annorlunda, mer krävande arbetsuppgifter som kräver full koncentration och att man är skarp och tänker hela tiden. Och med det har jag inte jobbat utan centralstimulantia, var medicinerad när jag fick dessa arbetsuppgifter. Och det har fungerat bra. Så, kanske det fungerar lika fint utan, men om inte, då får jag väl börja medicinera igen helt enkelt. Tänker att hela poängen med mediciner är att kunna leva så normalt liv som möjligt, och att kunna jobba och försörja mig är typ det väsentligaste, och är det beroende på mediciner, tja, då får det bli mediciner...

Sen borde jag nog följa upp mitt blodtryck också. Den har alltid varit åt det högre hållet, redan innan mediciner, och när jag sedan fick Voxra och Ritalin fick jag börja med blodtrycksmedicin också (ramipril), trots att medicinerna inte verkade höja mitt blodtryck. Just nu tar jag 5 mg ramipril, och blodtrycket har varit fint, men iom att att jag slutade med Elvanse, borde jag inte längre ha några blodtryckshöjande mediciner. Så jag kanske skulle kunna sänka den också, eller kanske tom sluta så småningom, vet inte. Sen borde jag säkert gå ner i vikt också. Fast jag tror inte att det kommer att hända nåt katastrofalt om jag fortsätter med 5 mg tills vidare, bara ännu en sak att ta itu med...

Upptäckte att jag väger nästan 10 kg mer än vad jag trodde. Vist märkte jag att jag höll på att gå upp i vikt, men att det var så mycket.... (jag äger ingen våg och väger mig väldigt sällan). Och jag märker att min aptit och sötsug har kommit tillbaka. Voxra, Ritalin och Elvanse har alla varit väldigt aptitdämpande för mig och nu har jag inget av dom kvar, så klart att det märks. Men jag får väl lära mig att leva med min aptit då... och jag måste göra nåt åt saken också.

Men annars tycker jag att detta har gått bra. Ingen jätteskillnad på jobbet. Hade lite sömnproblem ett tag, men det är inte säkert att det beror på detta, jag har det ju ibland. Sedan känner jag mig på nåt sätt mer levande och mer verklig och det känns bra. Dock vet jag inte om det är det... jag visste ju inte ens att jag hade 'problem' med det, inget jag saknade. Men detta kan lika gärna vara hösten, jag brukar alltid piggna till och upplever den här tiden av året som en nystart.

Träffade psykologen som verkade vara väldigt nöjd med mig och det att jag hade lyckats sluta med en medicin till. Det är inget hon säger rakt ut men jag har en känsla att hon kanske inte är så superpositiv till medicin. Hur som helst tyckte vi båda att det här går bra och att någon läkartid är inte aktuell just nu.

Det går bra, förutom med viktuppgång... Fast det har ju iofs stannat, alltid något. Dessutom har jag fått jättehög blodtryck, som antagligen beror på just det. Jag tar ju blodtrycksmediciner, fick dom pga att jag har haft såna där "farliga" blodtrycshöjande mediciner som Voxra, Ritalin och Elvanse. Det som är lite ironiskt är väl det att dom inte höjde mitt blodtryck, jag fick blodtrycksmedicinerna för säkerhets skull, för trycket alltid har varit åt det höga hållet (fick länge sen jätteproblem pga preventivmedel, vilket ledde tilla att jag inte får använda nåt som innehåller öströgen). Dock höll sig blodtrycket normalt under den tiden jag hade dom där medicinerna, men nu när jag har slutat med dessa, flippar blodtrycket ut eftersom jag går upp i vikt. Det där är rätt så jobbigt, men jag ska minsann klara av det här och gå ner i vikt.

Jag har iaf skaffat en våg nu.

Pga omorganisationen på psyket (i våras) vet jag inte vem som är min läkare, jag brukar förnya mina recept genom mina vårdkontakter, och nu bad jag om att få 5 mg Brintellix istf 10 mg som jag har haft hittills. Skrev en meddelande om att jag vill prova det. Får se vad som händer, om någon reagerar på det och jag får mina 5 mg.

Och ja, jag mår så himla bra (förutom att jag är så otroligt trött), är lugn och harmonisk och allt sånt konstigt som jag alltid har bara drömt om.

Jätteroligt och intressant att läsa att du mår så bra. Tråkigt med blodtrycket, skulle som du sa inte gå upp sådär efter att du slutar med tre stycken blodtryckshöjande mediciner! Men det verkar vara ganska "normalt" att reagera på ett konstigt sätt. Viktigaste att du mår bra och det har du nästan gjort själv. Tycker du förtjänar att vara stolt!

Tack Ma-ar!

Jag fick recept på 5 mg Brintellix, så jag tänkte hämta dom så snart jag orkar och hinner och prova hur det går. Det är nu för 2 månader sen jag slutade med Elvanse, och on en månad ska jag träffa psykologen igen. Konstigt, jag hade trott att det skulle bli jättesvårt att avsluta terapin och inte gå där 2 ggr i veckan, men det känns faktiskt bara helt rätt..

Det låter som att det går bra för dig. Hoppas det fortsätter. Att få avsluta terapin i ett läge där det ändå känns okej för en själv är väldigt bra, så det inte blir ytterligare en sorg. Kanske kan det kännas lite fram och tillbaka, men du kan vara stolt över jobbet du har gjort.

Ja, klart var jag lite ledsen och så när DBT tog slut, men jag hade aldrig kunnat tro på att jag skulle ta det så bra, att jag faktiskt skulle känna mig färdig med det och vara nöjd. Det tog ju "bara" ett drygt år... sen var det så intensivt också, två ggr i veckan, tre timmar sammanlagt. Och jag oroade mig för det att det skulle ta slut redan innan det hade börjat, ha ha. Men det här är faktiskt första gången jag känner att jag har fått riktigt hjälp, och det känns så härligt, jag har fått uppleva att det finns hopp på riktigt och att en förändring faktiskt är möjligt. Jag har liksom länge känt att det enda jag är hyfsat bra på är att må dåligt. Nu känner jag mig redo för att ge upp min psykpatientidentitet som jag har haft hela mitt vuxna liv...

Jag hann ta 5 mg Brintellix under fyra dagar. Idag har jag varit utan för vi åkte bort och stannade en dag längre än planerat och jag hade inte tagit extratabletter med mig. Så jag funderar över om jag ska bara ta och sluta.

Jag vet inte. Att hoppa över en dag gör väl inte så mycket om jag vill fortsätta. Men jag vill ju att testa att sluta. Och egentligen kan man ju sluta Brintellix tvärt, det där med att trappa ner vår helt min egen idé.

Grejen är väl det att jag vet inte hur mycket Brintellix påverkar mig. Jag skulle helst vilja vara utan mediciner om det går. Jag har nu haft Brintellix 10 månader, och varit ganska stabil rätt så länge. Och inte bara varit stabil utan mått bra. Men jag har inget negativt att säga om Brintellixen, det hjälpte mig oerhört mycket, jag märkte en enorm skillnad direkt och jag har inte upplevt nåt negativt alls, Inga biverkningar vad jag vet.

Så ska jag ta en tablett imorgon och dra ut det hela eller inte...? Kan inte bestämma mig, började fundera det redan igår kväll.

Jag var knappt 2 veckor utan Brintellix, klarade inte av mer. Det blev en rejäl svacka. Sen tog jag några dagar 5 mg, har varit tillbaka på 10 mg ett tag nu ( eh, jag har ju ingen tidsuppfattning, orkar inte kolla datumen i mina inlägg för att få nån klarhet i detta...) och mår bra igen.

Det var faktiskt riktigt illa vald tidpunkt att försöka sluta, insåg det direkt, för det blev jättejobbigt och stressigt på jobbet. Men jag tänkte att jag provar ändå. Hade antagligen varit tufft även om jag inte hade gjort den här nedtrappningsförsöket. Men jag ville verkligen. Tänkte att jag vill jobba på mina villkor, att om jag inte fixar det utan medicin, då ska jag inte fixa det heller. Men det blev bara för mycket, fysiska ångest- och stressymtomen tog över, det kändes att hela livet suger, hatade jobbet, ville inte gå dit, kände att jag bara ville gömma mig på toa och gråta (vilket jag också gjorde några gånger), klarade inte av mina vanliga arbetsuppgifter, gjorde konstiga fel osv... Samtidigt som jag jobbade 80% istf mina vanliga 60% och hade helt plötsligt alldeles för mycket ansvar alldeles ensam och visste inte om min närmaste kollega skulle komma tillbaka eller inte och det hela var väldigt taskigt också och jag var superförbannad på företaget. Och så blev jag jobbig och grinig och grälsjuk hemma också, fastnade i en massa negativa tankar som jag inte kunde stoppa. Så det var bara att ge upp och inse att det här var inte den rätta tidpunkten. Nu mår jag bra igen, det är en enorm skillnad och den kom rätt så snabbt. Samtidigt har dock saker och ting ordnat sig på jobbet och jag är tillbaka på 60%, som verkligen känns som maxgränsen.

Intressant att jag inte upplevde några liknande problem med Elvanse. Nu känns det att Brintellix är förutsättningen för att må bra... Blah. Tänker ändå att mycket av det jag upplevde kanske var utsättningssymptom och skulle ha gått över med tiden, men nu hade jag inte den tiden, orkade inte riskera att hamna på akuten med panikångest...

Tänker göra ett nytt försök med att trappa ner Brintellixen. Sänkte till 5 mg igen idag, och om det funkar, så tänker jag fortsätta med det tills vidare. Inga snabba ryck nu....

Håller tummarna att det går bättre för dig den här gången!

Lycka till, det är svårt att bli av med antidepressiva, men man känner sig alldrig nöjd när man går tillbaka till en tidigare dosering. Hoppas verkligen du lyckas den här gången.

Tack ButterflyChaos & Ma-ar!
Jag hoppas också att det ska funka den här gången, och får faktiskt skylla på mig själv att det inte funkade tidigare.

Känner mig iaf innerst inne övertygad om att jag både vill och kan vara utan antidepressiva.

Nästan 2 veckor på 5 mg och allt har gått bara bra. Det är alltid något. Känner mig rätt så glad faktiskt.

Låter bra! Fortsätt så.

Skönt att det funkat hittills

Brintellixen tog slut igår och jag har inte förnyat receptet, känner mig redo för ett nytt försök...

Allt har ju gått bra hittills och jag har t o m en liten ledighet att se framemot, och det har varit lite lugnare på jobbet också. Maken kan dock inte förstå varför jag vill sluta med en så bra medicin som funkar så fint.

Vet inte om det här är en bra eller dålig idé. Men jag måste nog få se om jag kan klara mig utan.

Så har det gått en dryg vecka och jag har inte märkt något alls, vilket måste väl vara ett bra tecken.

Jag har ju varit ledig och tagit det extremt lugnt, bara mysat hemma, då det var nog bra att göra det här nu.

Hmm, harr känt mig lite deprimerad, utan nån speciell anledning. Förutom det där med att jag har slutat med antidepressiva. Det kan tydligen kännas svårare efter ett litet tag istf att man märker det direkt. Inger farligt, men allt känns bara gått och tungt och trist och jag kan inte se framemot något alls... Men om jag biter ihop, går det väl över nån gång...?

Så hade jag lite konstiga känslor i kroppen, som elstötar inuti muskler, så att benen faktiskt ryckte lite. Och nästan hjärtklappning, väldigt diffusa känslor, men något. Men det pågick bara några dagar, verkar ha försvunnit nu.

Och så en nästan panikångestattack med nästan overklighetskänslor. Alltså inget stort och allvarligt, men jag hade fullständigt glömt bort att jag har haft den här sortens problem också och i väldigt stort skala. Det hände när jag var hos systrarna och så efteråt kom jag ihåg att såna saker brukade hända just i såna situationer, när livet är inte precis som det brukar vara.

Konstigt att jag hade så totalt glömt bort den här sortens problematik. Och tur att det inte blev värre nu. Det är faktiskt nåt jag har haft problem med hela livet. Så om det kommer tillbaka och medicinerna kan hålla det borta, kommer jag väl välja medicinerna för att ha någon sorts livskvalitet.

Men jag är fortfarande hoppfull och fortsätter utan mediciner.

Alltså, jag tänkte/kände aldrig att Brintellix påverkade/dämpade mina känslor på något sätt, men nu känner jag så mycket mer, är så mycket känsligare mot mina egna känslor. Känns att känslorna liksom aktiveras lättare och tar större plats, jag blir så uppjagad av dom.

Denna förbannade överflöd av känslor! Och det är ju nåt jag känner igen, det är väl jag i naturligt tillstånd. Så vill jag vara utan mediciner, måste jag nog lära mig att leva med detta....

Ja det är väl en för och en nackdel med många mediciner, att de kan lägga sig som en filt över känslorna (jag har faktiskt också varit med motsatsen, att mediciner gjort mig mer känslosam) Bara du själv kan avgöra vad som känns bäst i längden, det finns inget rätt eller fel. Styrkekramar och hoppas du kommer på vad som blir bäst.

Dessa känslor var ju inget jag saknade, jag var egentligen inte ens medveten om avsaknaden. Det känns som om Brintellixen lyckades filtrera mina känslor på ett väldigt lyckad sätt, bort med oro och nedstämdhet, fram med nöjd och glad. Jag upplevde ju en härlig, positiv hypomani när jag började med den (har säkert berättat att jag gick och bad om löneförhöjning, även för ett par kollegor, och vi fick det också...).

Men. Jag kan ju klara mig hyfsat bra utan också och det vill jag ta reda på. Såsom det är just nu, har jag egentligen ingen anledning att vara missnöjd. Jag skulle vilja avvakta en lite längre tid, minst fram till sommaren innan jag drar några slutsatser. Det är bara det att vårar är alltid jättesvåra för mig, den värsta årstiden. Det är allergin som hittills har blivit svårare för varje år, sen insjuknade och dog min väninna just på våren för några år sedan och alla dessa årsdagar är tunga och så blev jag också inlagd för första gången (och hittills också den sista/senaste gången) på våren.

Jo, ibland vill man verkligen komma fram till saker själv. Bara du ser till att be om hjälp om det verkar som att det går helt åt skogen så. När det gäller mediciner så får man många olika budskap från omgivningen, media o.s.v. En del tycker att man alltid ska göra exakt som läkaren säger, andra tycker att det är det fulaste som finns att "knapra piller". Kan krävas en del jobb att komma fram till vad man själv faktiskt tycker.

Det där med årsdagar ska jag nog inte ha någon åsikt om för jag är totalt okänslig på det området, kommer knappt ens ihåg vilket år viktiga händelser har inträffat. Men jag har hört många berätta hur mycket de påverkas av årsdagar, så det är snarast jag som är ett ufo. Får väl bara hoppas att det inte blir för tungt för dig.