Mår lite för bra

Ehum, nu går det bättre än bra. Mycket bättre.

Jag är så otroligt, men oförklarlig lycklig. Jag är som en sol som lyser upp halva stan och folk faktiskt reagerar på det och kommentarer det. Och vad jag känner mig duktig på jobbet, bäst på det vad vi gör, super självsäker, inget tvivel, tar beslut, vågar ifrågasätta det jag inte håller med (eftersom jag vet att jag har rätt). Har köpt kläder och smink (efter att inte sminkat nästan alla sen typ förra vintern). Och har fastnat i några fixa idéer som är jättepinsamma och upptar alldeles för mycket plats och jag fattar inte varifrån dom kommer.

Jag fattar ju att det här är inte längre normalt, men... För det mesta känns det ju så bra, liksom äntligen. Jag har ju förtjänat det här, eller hur?

Jag tycker att jag har mått rätt så bra rätt så länge nu. Typ vardagen rullar på och jag är nöjd och lugn och allt är harmoniskt. Förutom tröttheten förstås. Men det har är nåt helt annat nu.

Det här har väl pågått några veckor nu. Och jag har haft Voxra 2 månader nu. Förra gången jag fick den, blev jag super hypoman, värre en nu, jag var helt euforisk några veckor, svävade ovanför jorden och fnittrade av lycka. Och sen tog det slut och jag blev inlagd.

Så det kanske finns ett samband här? Men då mådde jag ju väldigt dåligt. Tänkte att det är ingen fara nu, när jag enligt mig själv mådde bra att börja med (dock tyckte läkaren på VC att hon behövde diagnostisera mig med depression för att kunna skriva ut det, men jag antog ju att det var bara ren formalitet...)

Så lite gnager oron nånstans. Jag skulle vilja säga att jag mår bara bra, men hur jag än vrider och vänder på det, så är det nog lite mer i det ändå. Fast jag kan väl inte vara hypoman eftersom jag fortfarande sover mycket utan problem?

Brukar inte vara en superbra idé att ta en medicin igen som redan gjort en hypoman tidigare... För blir ofta samma sak igen, ibland värre. Gå till läkaren om du känner att det går över styr. Sömnen är inte alltid ett säkert tecken. Men om sömnen blir påverkad framöver så kan det va en bra idé att ta det med läkaren med.ofta brukar väl inte VC behandla bipolära, eller?

Jag har ju ingen bipolär diagnos.

Ibland undrar jag ju, fyller antagligen kriterierna, men, man har hittat andra förklaringar. Frågan är bara om dom är aktuella längre eller inte. Men, det ju också en diagnos jag inte vill ha. Vad skulle jag med liksom.

Sen berättade jag ju inte för läkaren vad som hände med Voxra första gången, bara att den funkade för mig och gjorde mig piggare. Jag vet inte om VC har nån aning om vad jag har gått igenom. Någon hint måste det väl vara nånstans i journalerna, men jag vet inte vad. Och det fanns nog ingen anledning att kolla flera år tillbaka, det brukar dom väl inte göra. Dom har nyligen bytt ut hela, alltså hela personalen, och det var en ny läkare igen, den ende som jag har lyckats träffa två ggr i rad..

Jag tror att det är naturligt att tvivla, både med och utan diagnos. Det gör jag med. Men jag tror att jag mår bättre på litium och lamotrigin än utan.
Jag vet ju att jag mått riktigt dåligt och att det inte är normalt att bli utbränd fem gånger. Fast nu är det ju rätt bra. Jobbar 60%.
Men vi är alla så olika även med diagnos och sjukdomen går ju i skov. Det är normalt att må bra ibland.

Berguv skrev:Det är normalt att må bra ibland.

Ha ha, ja. Det där är så lätt att glömma, så det blir nästan tragikomiskt ibland.

När det är dåligt, kan jag bita ihop, eftersom jag vet att det kommer att vända, det har det alltid gjort. Men när det är bra, blir man nästan ledsen, för man vet ju att det kommer att vända åt det andra hållet också.

Jag glömde skriva att det är normalt att må bra ibland även med bipolär sjukdom.

Berguv skrev:Jag glömde skriva att det är normalt att må bra ibland även med bipolär sjukdom.

Och jag skulle vilja lägga till att det är skillnad på att frisk-må bra och hypomani-må bra, främst i vilka konsekvenser ens beteende får.

Åtminstone jag kan ha svårt att inse när jag är hypoman att vissa av de saker jag gör inte medför så smarta effekter i längden. När jag är "normalglad" har jag mycket lättare att inte bara agera på impuls utan att tänka efter före, och kan sluta med saker jag inser är mindre bra. Är jag hypoman blir det lättare att jag bara tuffar på och tror att allt ordnar sig. Så är det för mig, kan inte svara för andra.

Oavsett officiell diagnos så behöver man försöka dra slutsatser av sina tidigare erfarenheter, läkarna har inte sett en i alla väder, men det har man själv.

Ja, det är ju den där skillnaden du nämner chai, som oroar mig lite. Alltså jag vet ju nu att jag kan bli lite hypoman då och då, och för det mesta är det väl faktiskt bara bra...

Hur som helst fick jag en tid för VC-psykologen. Sjukgymnasten försäkrade mig att dom har bytt ut hela personalen nu, för jag träffade en av deras psykologer ca 5 år sen och hon ville skicka mig till kyrkan för att jag skulle få några förböner som skulle bota mig. Jag måste ha berättat om det....

Det är lätt att fastna vid hur man känner det, men egentligen är det mycket viktigare vad man *gör*. Om man är hypoman och glad så är ju det kul, åtminstone just då, och kan lätt kallas för att må bra, men gör man saker som man senare får ångra? Eller kan man upptäcka ett mönster där man går igång jättemycket och sedan kraschar rejält?

Eller är det så att man faktiskt inte ställer till det på något negativt sätt alls?

Man får vara *brutalt* ärlig mot sig själv, det är inte det lättaste alla gånger. (Jag är nog bara halvvägs där... )

Har ett minne av att du berättade om den där förböns-psykologen. Skönt att höra att hon inte jobbar kvar! Önskar dig bättre lycka denna gång.

Hmm, jag träffade VC-psykologen, som var en ung tjej, säkert mycket yngre än jag. Jag har lite svårt att fatta att jag är i den åldern där det är helt normalt att folk är yngre än jag... Jag är ju trettiofem, alltså vuxen i alla andras ögon, men jag brukar glömma bort det själv (jag var hos gynekologen i våras och funderade på att byta preventivmetod och oroade mig för att den som jag tänkte var inte lika säker som den som jag hade. Då tittade gynekologen på mig och sa, hör nu, du är ju 35 och det som händer med din fertilitet nu är det här och så gjorde hon en dramatisk dykningsgest med händerna. Jag tolkade det som att jag nog inte skulle behöva oroa mig för graviditet inte ens utan preventivmedel, ha ha).

Hur som helst, hon ville prata med en läkare om mig, och jag fick den uppfattningen att hon menade en psykiater då, VC:n verkar ha sina egna. Och idag ringde hon och sa att läkaren vill träffa mig själv och utreda mig lite mer...

Varför inte, jag älskar ju psykiatrin.

[Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.] - kom att tänka på dig och undrar hur det har gått. Om du känner för att berätta alltså. Hoppas du mår bra.

Tack chai!

Det är rätt så OK. Träffade en ny läkare som ville ta om alla blodprover (som har varit så fina under det senaste året). Så jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, det känns rätt så absurt nu... Har inte hört tillbaka än. Önskar att jag skulle få höja Voxra, skulle verkligen behöva lite energi, men den nya läkaren, som var en allmänläkare, ville avvakta till han får provresultaten.

Jag borde kanske ha återupptagit kontakten med öppenpsyk nu när jag fick chansen, men jag mådde ju så bra och behövde dom inte...

Jag har ju studerat lite på distans och i våras körde det ihop sig, krafterna bara försvann, så jag försökte fixa allt under hösten nu, men det gick inte så bra det heller. Så nu använde jag min julledighet för att plugga och fixade tentan. Jag fattar inte riktigt hur det gick till, men nu kan jag fortsätta och få lite pengar också. Känns jättebra.

Sen håller det på att hända nåt omtumlande i mitt liv. Det kan vara en bra, eller neutral grej, väldigt liten sannolikhet att det är nåt dåligt. Det hände bara så snabbt och jag har så svårt för förändringar... Så jag är rätt så upprymd, vet inte riktigt hur jag reagerar på längre sikt, känns som om nåt konstigt energi strömmade genom mig.

Grejen är att jag har alltid sagt att jag är redo för den här förändringen, t o m längtat efter den, men jag trodde det skulle aldrig hända. Och så kommer det som blixt från klar himmel när jag minst anar det och min första reaktion är panik och nån sorts ledsenhet.

Grattis till avklarad tenta!

När det gäller förändringar så tror jag inte det är helt ovanligt ändå att man kan reagera lite tvärtemot det förväntade. Även om det är något positivt så är det ändå något okänt, man vet vad man har men inte vad man får liksom... Jag hoppas det kommer att kännas bekvämare när det har fått utvecklas lite. Håller tummarna för dig!

Tack chai!

Jag hade nån liten svacka. Inget allvarligt. Men det är skrämmande att jag alltid tänker självskadande som första alternativ vid minsta lilla motgång. Men det är väl så djupt rotad att jag aldrig kommer ifrån det.

Nu är jag jättemycket uppåt igen. Har shoppat en del... Ändå sover jag fortfarande jättemycket. Fick precis veta resultaten av blodprover, en dryg månad senare, och alla värden är väsentligen normala, ha ha. Men ingen ökning av Voxran. Dock var mina leverpover normala redan då, en månad innan min behandling avslutades, så den har nog bitit bra.

Och förändringen går bra, får antagligen extra energi av det att det händer saker.

Ähum, nu känns det att jag mår ännu bättre. Är lite rädd för att göra nåt pinsamt. Är typ fnittrig och jätteglad och nästan pigg utan nån som helst anledning...  Det är värsta kaos på jobbet sen länge och jag känner att inga problem, roligt att gå dit och ha nåt att göra och struntar i pauser eftersom mina databaser är så himla intressanta och jag märker inte att tiden går.

Pollensäsongen började, jag får alltid symptom väldigt tidigt, kände mig helt utslagen, försökte förnya mina recept i VC, gick inte, fick ett läkartid istället (ingen aning varför...), det är några veckor kvar. Så jag var tvungen att köpa receptfria grejer med egna pengar (ligger helt ok med högkostnadsskyddet, men inget dramatiskt som för några år sedan). Men jag har inte varit så imponerad av de antihistsminer jag testat hittills, så jag bestämde mig för att testa nåt nytt. Expediten lovade att den här sorten är den allra minst tröttande som öht existerar. Grejen är att den känns rejält uppiggande, en riktigt energiboost. Det blev en jättestor skillnad direkt när jag började. Men det finns väl inga uppiggande antihistsminer, bara mindre tröttande? Så jag känner mig lite förbryllad.

Undrar om det verkligen kan vara antihistsminer som gör mig så här... speedad. Eller kan det vara nåt annat. Våren? Men våren brukar alltid vara en jättesvår tid för mig, jag brukar må dåligt och vara helt utmattad.

Jag tror det finns någon variant där det är en kombination av antihistamin och koffein....

Kollade vad jag har, det är fexofenadin, bara den, och vad jag förstår så är den en antihistamin.

Jag minns att jag en gång läste nånstans, kan bara inte komma ihåg vart, tror att det var nån bok, och att det gällde nån amerikan, att den personen hade tyckt att någon antihistamin hade fungerat mot hans depression eller möjligen GAD eller nåt åt det hållet, och att idén var inte det att antihistsminer är lugnande, utan det var nån annan tanke bakom. Att jag inte kan komma ihåg, kom bara just att tänka på det. Har för mig att jag kollade upp substansen och att det var nåt gammalt som inte längre finns på marknaden, inte i Sverige iaf. Men det här var troligen väldigt långsökt ändå.

Så jag träffade läkaren och han förnyade glatt alla mina recept så jag vet inte riktigt varför jag behövde den här läkartiden. Han gick också med på att höja mitt Voxra till 300 mig. Jag är inte helt hundra på att det är en bra idé, men ändå bad jag om det. Vet inte vad jag sysslar med egentligen, men jag är så trött på att sova så mycket. Vanligtvis börjar jag må sämre på våren, men det har inte hänt än...

Dock ville han ta några extra blodprover ang. mina röda blodceller eller nåt, för jag har väldigt höga hemoglobinvärden. Inget som jag har oroat mig för, eftersom jag har alltid haft det, och andra läkare har förklarat det med att det är typiskt för mig. Men det är kanske ändå bra att kolla det lite mer noggrant.

Det låter ju som ett experiment att höja Voxra, men jag hoppas att det går bra. Kan förstå om du blir trött på att vara trött.

Jaa... Jag har ju haft 300 mg innan också och det var ok. Än så länge har jag dock inte känt något, är bara trött...

Det låter himla frustrerande att inte få bukt med tröttheten. Sådana "diffusa" symptom kan verkligen pröva ens tålamod när det inte finns en given anledning som man vet hur man ska behandla.

Ha ha, inte konstigt att jag inte har känt nånting. Först tog jag två 150 mg tabletter, men bestämde mig nästan direkt att ändå öppna en burk med 300 mg tabletter så att jag slipper ta två stycken. Märkte imorse att jag hade blandat ihop burkarna och fortsatt med en 150 mg tablett ist. 300 mg är väl lite större men det är ju ingen jätteskillnad. Alltså suck...

[Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.] - ja det är ju ett projekt i sig att hålla reda på sina piller!

Har du tagit 300 mg nu och hur har det gått? (Med Voxra märker jag skillnad på sådär tre dagar, men alla reagerar nog inte lika snabbt.)

Ja, jag har tagit 300 mig sedan söndags. Känner inget speciellt, alltså ingen skillnad, men mår rätt så bra. Jag brukar reagera ganska snabbt, men tycker att det har öht gått lugnare till den här gången. Fast idag har jag både jobbat och haft tvättstugan med extra mycket tvätt, och det gick rätt så smidigt, vanligtvis brukar jag vara helt död...

Får väl gräva fram en dosett nu.

Uh, tog 300 mg 2 veckor och ångesten blev skyhög, lite svårt att förklara men blev väldigt rädd för livet, mycket katastroftankar. Alltså, jag känner ju lite av det även med 150 mg, men det är hanterbart, speciellt om där finns nåt annat positivt som överväger det. Men nu var det bara negativa grejer med 300 mg, inget av det jag förväntade mig. Så jag slutade och gick tillbaka till 150 mg och kände mig bättre nästan direkt.

Kanske hade den värsta ångesten gått över och jag hade vänt mig vid den dosen, men det kändes verkligen inte värt det...

Konstigt hur olikt man kan reagera på mediciner olika gånger.

Är lite osäker om Voxra öht är så bra för mig, men innan jag började om, var jag rätt så desperat, tyckte att det var solklart att jag inte klarade mig utan mediciner. Och nu är det så pass bra, att jag har börjat tvivla igen om jag ens behöver mediciner. Så jag pendlar fram och tillbaka med medicinering och att vara utan. Kanske inte så bra det heller.

Men, för att reda ut vad jag verkligen behöver... Tror inte riktigt att VC kan hjälpa mig där, i deras ögon är ju super frisk, typ. Och jag orkar väl inte med än vända till med psykiatrin. Och vad är alternativen, mitt största problem är ju trötthet, finns inget somatisk förklaring, så det vad återstår är väl centralstimulantia då? Ärligt sagt är jag inte så intresserad, jag har testat tillräckligt och effekten var marginell, så jag anser att det är inte värt det.