om att inte vara en människa

Det är svårt just nu.
Min sambo sa till mig häromdan att hon var rädd för hur lite jag är en människa.
Jag lever i molnen, jag lever under jord och mull. Jag är inte duktig på att deklarera eller använda nagelfil. Jag är inte en praktisk partner. Det är så mycket jag inte är med på. Jag bryr mig inte om hur andra föräldrar i skolan uppfattar mig, jag bryr mig inte om grannar, bryr mig inte om att skägget växer eller att köket är stökigt.
Jag tycker det är en bedrift att jag fortfarande lever.
Jag kan inte engagera mig i min sambos idéer om livet.
Jag orkar inte, vill inte.

Och hennes ideer är inte tokiga, hon är väldigt rationell.

Problemet är att jag inte är en människa.

Jag känner verkligen igen det här från när jag har bott tillsammans med en annan och jag kan bara säga att visst känns det som att man är från två olika arter. Lite som att man är någon sorts genetiskt experiment som byttes ut vid födseln eller något.

Men du är ju en människa och du har rätt att känna som du gör. Det kvittar att skägget och diskberget bara växer och växer, anledningen till sådana här konflikter är ju att hon upplever verkligheten på ett annat sätt. Är hennes sätt mer rätt bara för att det är normalt?

Jag tycker inte det, visst måste man alltid kompromissa när man bor med någon men man måste också ta hänsyn till allas förutsättningar. Om du mår så dåligt att det är en bedrift att du fortsätter leva så kan man inte vänta sig att du ska tvinga dig själv att leva det liv hon vill ha bara för att hon är en "människa" och det är inte du. Vi är alla rationella varelser men vi agerar rationellt efter hur vi upplever världen. Hon upplever inte samma saker som du och kan alltså inte riktigt tänka rationellt om din situation.

Sen är jag en inbiten eremit också så det kanske är därför jag tänker så här men när jag bodde med mitt ex så kunde jag bli så bitter på att hon alltid hade företräde när det gällde att bestämma vad som var viktigt och vad som skulle göras bara av den anledningen att jag inte tog lika mycket initiativ när jag var nere. När jag var uppe däremot så tog jag alltid fel initiativ. Det kan jag hålla med om men att man inte orkar för att man är sjuk ska inte innebära att man blir av med rätten att bestämma vad som är rätt och fel.

Det var ett konstigt sätt att uttrycka sig - att du inte skulle vara en människa. Mycket annat kunde hon kanske sagt, men det....? Då har hon väl en märklig definition av vad det innebär att vara en människa. Det klart du är en människa, dock med en del svårigheter just nu. Det låter som att det snarare är hon som har problem med att veta hur hon ska definiera sig själv.

Jag förstår dig helt, Skinkan, det är väldigt smärtsamt att få höra sådant från någon man älskar och bryr sig om. Har själv fått hur att man är kall och otillräcklig, vilket är mer än grymt sagt i mina öron. Vad man får återupprepa för sig själv är att vi gör vad vi kan. Att vi gör vårt bästa. Vi kan inte göra eller ge mer än vad vi har i oss. Och det är orättvist att kräva mer än så. Tyvärr är det inte så lätt för alla att förstå hur det är att vara sjuk, och att vi inte alltid klarar av att göra det som friska människor normalt klarar av. Att vi inte orkar bry oss för att det är så mycket som pågår inom oss. Det viktigaste ändå är just nu att du tar hand om dig själv, att ge dig själv tid att läka och må bättre. Tror din sambo kan, om hon verkligen bryr sig, stå ut med diskberg ett tag tills du har mer ork.

Min tro är att det inte finns någon som har facit på vad det innebär att vara en människa. Människor kan vara empatiska, elaka, lata, energiska, givmilda, snåla, tröga, smarta, känsliga, okänsliga... och de flesta är väl lite av varje.

Sedan kan man vara mer eller mindre anpassad till just den miljö där man lever för stunden. Är du storstadsbo i Sverige behöver du antagligen kunna fungera på andra sätt än om du lever i Amazonas djungel, så inte ens det är något som är ristat i sten.

Tänk så man har önskat ibland att man kunde koppla ihop sig med en annan människa så den fick känna hur man har det inuti... Ibland är det svårt att förklara med ord.

Tack för all pepp.
Men jag återkommer till att jag inte är samma som andra. Jag har de här själsliga spörsmålen som stångar och sparkar i mig varje dag. Och jag måste bara ge det mitt fokus varje dag. Och det tar inte slut.
Min kvinna är väldigt förstående, vi har hållit ihop i 16 år nu. Och hon har sett mig degenerera i tre år nu och det är klart att det för henne ser ut som att det inte finns någon botten.
Jag tvivlar själv, men har som inget val annat än att hoppas.

skinkan skrev:Tack för all pepp.
Men jag återkommer till att jag inte är samma som andra. Jag har de här själsliga spörsmålen som stångar och sparkar i mig varje dag. Och jag måste bara ge det mitt fokus varje dag. Och det tar inte slut.
Min kvinna är väldigt förstående, vi har hållit ihop i 16 år nu. Och hon har sett mig degenerera i tre år nu och det är klart att det för henne ser ut som att det inte finns någon botten.
Jag tvivlar själv, men har som inget val annat än att hoppas.

Min man är också förstående och vi har hållit ihop nästan 20 år men som du säger, jag har också "degenererat" under de senaste 3-5 åren och jag tvivlar på att botten är nådd. Det går så mycket neråt. Hemsk känsla att känna sig "annorlunda" och inte "funktionsduglig" från en partner, när man redan har en massa troll och monster inom sig som slåss och bråkar varje dag. Det hade räckt liksom.

Jag tror att din kvinna har sett allt gott hos dig under era år tillsammans och att hon känner mycket för dig. Och säkert kommer det gott ur dig fortfarande fastän det kanske är svårt att se det emellanåt. Hoppas ska du!