Djävulsdansen, om att vara anhörig

SVT1, torsdagar kl 21 och på play:
http://www.svtplay.se/video/10209745/djavulsdansen/djavulsdansen-sasong-2-avsnitt-1?info=visa

Första säsongen av Djävulsdansen handlade om att vara anhörig till någon som är beroende av substanser, denna säsong berör att vara anhörig till någon med psykisk sjukdom - partner, syskon, förälder. Tre timslånga avsnitt. I första delen fanns bl.a. en tjej med bipolär sjukdom och hennes man.

Del 1 av 3. Hur det är att leva i en kärleksrelation med någon som får psykisk sjukdom? Susanne är gift med Robert som är sångare i banden Takida och Stiftelsen. Bakom den framgångsrika fasaden finns en vardag med djupa depressioner och stark dramatik. Mesut träffade sin drömtjej Natalia, men hade ingen aning om vad som väntade honom...

En liten twist är att ena programledaren är Sanna Lundell som sedan länge haft ett förhållande med Mikael Persbrandt, han fick ju nyligen på äldre dagar en bipolärdiagnos.

Börjat kolla litegrann och jadu, vad ska man säga? Onekligen skapar vår sjukdom lidande för andra. Mycket oro och stress och smärta. Nog vet jag att min sjukdom gjort mycket skada under åren genom ambulansfärder till sjukhuset och genom att vara frånvarande mentalt. Som sjuk är det ännu ett lass att dra tycker jag, att känna att man på grund av ens sjukdom 'drar ner' dom man älskar. Det är svårt att stå ut med den skammen och skulden när man redan är i en depression eller så. Men det är ändå något man inte får glömma. Det är ju inte bara individen som drabbas av sjukdomen.

Jo, det är tungt, och jag vet inte om man som sjuk kan göra så mycket mer än att prata med varandra under bra perioder. Sedan tycker jag att vården borde vara mer observant och erbjuda mer stöd åt anhöriga - inte skvallra om den sjuke förstås men låta anhöriga prata och tipsa om strategier. Min man har flera gånger varit med på samtal hos min kontaktperson och på läkarbesök, men det har ju varit på vårt eget initiativ. Sedan gick vi en patientutbildning för några år sedan, men där hamnade han nog mest i en position där han fick stötta andra anhöriga eftersom han är en ganska "icke-hysterisk" typ.

Men nog är det knepigt att vi som psykiskt sjuka på något sätt har mer att svara för än den som har cancer eller får en stroke, andra sjukdomar kan ju också skapa massor av oro och upprördhet hos anhöriga, men de är "riktiga" sjukdomar...

Lite mer:
http://www.svt.se/nyheter/amne/Anh%C3%B6rig

Det är väl lite av en eye-opener för mig Chai. Jag känner alltid starkt att mina depressioner är en börda för maken och barnen och på något sätt att jag är skyldig till att de har besvär på grund av mig. Tror också att framförallt maken känner själv också så, att när vi (jag i samspråk med psykiater) har sänkt mediciner och jag försämrar, eller när jag gör "för mycket" att jag hade kunnat veta bättre, att jag måste skärpa mig för att inte bli till besvär. När jag läste vad du skrev om de "riktiga" sjukdomar tänkte jag hur annorlunda mina egna känslor och de av min man skulle ha varit när det var cancer eller något annat kroppsligt som ställde till problem.

Ma-ar skrev:Det är väl lite av en eye-opener för mig Chai. Jag känner alltid starkt att mina depressioner är en börda för maken och barnen och på något sätt att jag är skyldig till att de har besvär på grund av mig. Tror också att framförallt maken känner själv också så, att när vi (jag i samspråk med psykiater) har sänkt mediciner och jag försämrar, eller när jag gör "för mycket" att jag hade kunnat veta bättre, att jag måste skärpa mig för att inte bli till besvär. När jag läste vad du skrev om de "riktiga" sjukdomar tänkte jag hur annorlunda mina egna känslor och de av min man skulle ha varit när det var cancer eller något annat kroppsligt som ställde till problem.

Jag associerar lite till hur det har varit när min man varit sjuk, legat på sjukhus o.s.v. för hjärtrelaterade problem. Familj, släkt som hela tiden har frågat efter hur han mår. Även de som vet om att jag har psykiska besvär har sällan frågat efter mig, förutom då mina närmaste vänner som sitter i samma båt som jag. De är inte för att någon är elak, de är snälla människor allihop, jag tror bara att ämnet upplevs som för känsligt. Det kanske skulle upplevas som för jobbigt om jag var ärlig och sa att jag just legat på sjukhus för att jag ville ta livet av mig. Som ett krav på dem att göra något. Om någon får en hjärtinfarkt och har rökt och ätit onyttigt eller vad det nu kan vara så är det ändå mer bara något som händer.

jag tittade på avsnittet och det fick mig bara mer att inse att det är bättre för mig att leva ensam. vill inte skapa någon misär för någon annan. tycker synd om barnen, hade jag bara vetat om mina diagnoser innan så hade man ju kunnat gjort ett annat val. men nu får man bita ihop och försöka leva så gott det går med skammen och det dåliga samvetet att de dessutom också kan drabbas av mina sjukdomar (både fysiskt och psykiskt)

zandra85 skrev:jag tittade på avsnittet och det fick mig bara mer att inse att det är bättre för mig att leva ensam. vill inte skapa någon misär för någon annan. tycker synd om barnen, hade jag bara vetat om mina diagnoser innan så hade man ju kunnat gjort ett annat val. men nu får man bita ihop och försöka leva så gott det går med skammen och det dåliga samvetet att de dessutom också kan drabbas av mina sjukdomar (både fysiskt och psykiskt)

Visst är det till en gräns ett eget ansvar hur man väljer att leva, men det är också andra människors ansvar att välja hur de vill leva, och om de tycker att det är värt besväret att ha någon sorts relation till en så får man ha lite respekt för det. Vill de lämna en så vill de, och vill de vara kvar så vill de. Så länge man talar om vuxna människor. Har man barn som inte klarar sig själva är det förstås annorlunda, då har man en plikt att ordna det så bra man kan, ofta genom att involvera andra vuxna som kan stötta när det behövs.

Har det nog bra. En kille med stor egen kännedom. Han lider återkommande depressioner. Ett barn med återkommande depression och autistiska drag.

Här hemma är vi öppna. När de upplever att mitt mående inte hamnar inom deras gränser kring vad som är okej mående. De säger det rakt ut.

Här hemma är det ingen som dömer. Ser sig själv är någon annan som belastning, för att vi alla har en diagnos.

Lite som jag och vår bostadsbolag skojar om något ska ske - familjen diagnos. Så vi har stor möjlighet att styra dem kring deras arbete, men bara så pass att de får ihop sitt och vi här hemma får ihop vårt.

Mycket funkar.

Däremot så fick jag lära mig enormt mycket genom stor igenkänning när det kommer till depressioner. De skiljer en aning från mina och mitt barns när det kommer till min kille. När han vresig, lätt ilsk och annat så är det inte mitt fel, utan depressionen eller ångesten som talar.

Vi har ett större skyddsnät runt oss. Ingen dömer oss. Utan mer hjälper oss i stället.

Jag förstår tanken att känna att en är en belastning på andra men samtidigt ser jag det som - det finns så mycket annat som är bra än hänga upp sig på dessa saker.

Möjligen ingen som har serien inspelad ? Hade den på datorn men råkade radera den.