Att ändra sig själv eller förändra något om och om igen

Jag vet inte om det är off topic men den som kan får flytta tråden i så fall.

Eftersom jag själv har bytt stil så många gånger under åren så undrar jag om det är något ni känner igen, hör det till sjukdomen eller är det bara personlighet? Är det en del av dålig impulskontroll? Är det rastlöshet/ångest över sin situation - så man vill förändra? Är det osäkerhet i sig själv - försök att komma ur känslan att man inte duger? Vad är det?

Jag har t ex klippt håret och färgat det till alla möjliga frisyrer och färger. Har haft blont, svart, rött, koppar, mörkbrunt, orange, henna, och sen en vända till med samma... Dock inte rosa eller blått Har klippt kort från axelångt, har rakat av mig allt, har klippt mig själv riktigt kort från axelångt, har haft blont kort, har haft kort mörkt etc etc - alla varianter.

Kläder har det varit ungefär samma sak med. Snobbigt, bohemiskt, mittemellan, sportigt, tantigt, punkigt, depprockigt, ja, jag vet inte allt.

Kanske känner ni igen det här men att det inte är med kläder eller hår, utan något annat?

De flesta i min närhet går med samma frisyr och hårfärg år efter år, år efter år...

Nej, jag byter inte stil så ofta, har dock färgat av håret så det är naturligt ljusgrått nu (fick första gråa och klippt mig rätt kort. Men jag brukar ha färggranna och mönstrade kläder för det mesta.

Jag tycker det kan vara ett potentiellt intressant ämne.

Jag har också ändrat mig mycket sedan tonåren, både klädstilar och hår. Någonstans har jag en inneboende protest mot att man ska ha "sin stil". Visserligen har jag haft kortare hår nu när jag är äldre, mitt tunna hår gör sig inte så bra långt, men i många olika färger och frisyrer. Jag skulle väl heller inte klä mig uttalat ungdomligt, av någon sorts respekt för de stackars ungdomarna som försöker utmärka sig.   Men i stort sett vill jag kunna välja.

Roligast att greja med utseendet är absolut när jag är hypoman, då köper jag (alldeles för) dyrt smink också. Minns en gång när jag var inlagd för att jag varit ordentligt deprimerad, och så slog det om. När jag fick permission färgade jag genast håret och gick ut på stan och shoppade kläder. Två dagar senare fick jag permission igen och då färgade jag om håret.

Är jag deprimerad lyckas jag på sin höjd duscha och dra på första bästa jeans.

För min egen del tror jag att det kan vara en kombination av personlighet och sjukdomen.

Vet inte om jag ändrar mig så mycket... men mina hypomanier är sällan långa och man känner inte alltid för make-overs i depressionerna direkt. Men jag har haft långt hår, kort hår, snedlugg, rak lugg, side-cut, page, lockigt, rakt, tuperat, syntetiska dreads, en rad olika färger och så äger jag några peruker också. Men det går rätt lång tid mellan mina ombyten i frisyr. Min klädstil är nästan densamma, men jag tycker det är extra roligt att göra mig fin när jag är uppåt. När jag får tillfälle så åker lolita-kläderna fram och då ska det vara håruppsättningar eller peruker, lösögonfransar, alltihopa. På samma sätt har jag väl haft i princip samma bana när det gäller studier och vad jag vill arbeta med. Så skulle väl inte säga att jag ändrar så värst mycket på mig egentligen. Mina intressen kan man säga går i perioder - jag kan lätt tröttna eller att jag tappar orken p.g.a depressioner och så kommer jag liksom aldrig igång igen, eller att jag efter ett tag får tillbaka lusten att exempelvis måla eller skriva eller vad det nu kan vara. Svårt att säga om det helt har med det bipolära att göra bara för att kreativiteten går i perioder oftast eller om det är en del av min personlighet också.

[Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.]
Ni kopplar det rätt mycket till hypoman episod. Men jag tänker att det skulle kunna vara ett uttryck för det jag skrev i inlägget och inte nödvändigtvis hypomani. Tror själv inte jag varit depressiv eller hypoman (alltid) i de lägen jag gjort stora förändringar.

[Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.], och [Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.]
Jag tänker mer på vad som "passar" nu när jag är äldre. Håret blir torrare och risigare, och vissa frisyrer känns bättre än andra. En ekologisk medvetenhet, som nog kom av erfarenheter/visdom, om kroppens och världens bästa förhindrar mig också att färga håret numera. Hade jag fler grå hår så vet jag inte hur jag hade tänkt om det.. men det är jag ganska förskonad från. Jag brukar säga att "något ska jag väl vara förskonad från..." Fast jag har inte SÅ mycket mot grått hår. Det är en del av att bli äldre och det tycker jag är något fint, om jag blir gammal så har jag lyckats med ganska mycket trots alla odds, tänker jag.

Har inget bra svar på varför förändringarna skett och varit ganska drastiska...
Depressivitet, hypomani, personlighet etc....