Inte erkänna för sig själv eller andra

Jag är helt ny här, hittade hit igår efter ganska många påstötningar från vård/familj. Jag fick diagnos bipolär 2 2012 i samband med att hela mitt liv, privat och ffa professionellt kraschade totalt. Har alltid vara mycket upp och ner, intensiv och med lika intensiva depressiva perioder där jag bokstavligen inte orkade ur sängen, ringa och sjukskriva mig osv. Efter en hel del vandrande runt i vården fick jag efter att ha hamnat på akuten efter suicidförsök remiss till affektiva där det blev mer utredningar för diverse symtom innan det konstaterades bipolär 2. So far, so good. Men, det tog mig nästan två år tror jag innan jag ville erkänna ens för mig själv att jag var 'sjuk' och än idag är det bara vården/närmsta familjen och myndigheter som vet. Förutom en vän. Diagnos? Jag har alltid varit så, jag är frisk.

Finns det några andra som har vandrat samma väg? Haft samma motvilja mot att erkänna för sig själv och andra. Hur har ni till slut kommit till insikt och acceptans? Jag har undvikit att ha någon kontakt med andra med bipolär 2, även på nätet, men hamnade på självmordslinjen på Mind igår och pratade då lite om just det här är att känna sig så ensam. Läste också några berättelser där och blev rädd och samtidigt lättad när jag såg hur mycket som faktiskt stämde in på mig också.

Så här är jag nu, fortfarande motvillig, fortfarande finns det en del av mig som säger att jag egentligen är 'frisk' och om jag klarat mig tills nu utan medicinering och stöd, varför inte göra så resten av livet? Men samtidigt inse att nej, det fungerade inte helt innan. Fortfarande kluven och ganska vilsen.

Välkommen hit! (Och dra dig inte för att fråga om du undrar över något. )

Känner till viss del igen mig. Jag hade ingen kontakt med vården förrän jag var 36 och hamnade på sjukhus akut (tror jag gick in i den berömda väggen samtidigt, men man pratade inte så mycket om det på den tiden, det är rätt många år sedan), bipolär 2-diagnos fick jag sju år senare.

Hela tiden de första åren såg jag det som en tillfällig svacka och blundade för min historia. Efter flera år i terapi kunde jag "erkänna" att ett par av mina barndomsupplevelser varit jobbiga, men vem har inte varit med om jobbiga saker liksom. Att jag skulle vara kroniskt sjuk... min bild av psykiskt sjuka var nog fortfarande att de satt inspärrade i madrasserade celler. Till slut sjönk det väl ändå in att de återkommande depressioner jag haft sedan gymnasiet blandat med korta perioder av glädjerus och osmart risktagande faktiskt gick utöver det "normala" och i mycket hade sabbat mitt liv, t.ex. gick jag aldrig klart någon av flera prestigeutbildningar trots att jag antagligen hade kapacitet.

Nu när jag är 50+ kan jag prata om diagnosen även med personer jag inte känner väl, men jag gör det nog ofta med en rejäl dos galghumor, i stil med om någon frågar vad jag jobbar med kan jag svara "professionell galning", tror det är ett sätt för mig att distansera mig. Egentligen sörjer jag fortfarande att vissa saker i livet inte blev bra, även om jag försöker att inte älta hela tiden.

En sak som verkligen hjälpt mig är att möta andra med bipolärdiagnos, både irl och på nätet, och se hur många som ändå är begåvade, empatiska och kapabla - och dessutom se hur olika sjukdomen kan yttra sig och att vi till råga på det har vår egen personlighet i grunden, vi kan vara både lika och olika.

Jag hoppas att du kommer att känna dig bekvämare med situationen med tiden.