Vem styr, du eller sjukdomen?

Ibland känns det som att jag inte kan påverka mitt liv, som att bipolära sjukdomen styr och jag kan bara titta på. Ibland kan jag inte sluta tänka på sjukdomen och på så sätt så styr den också en stor del. Eller så kanske det bara är nu när jag är så nere. Markerade moderate depression i min moodschedule-app.

Eftersom jag inte tror på någon odödlig själ, utan anser att mina tankar och känslor sitter i hjärnan, så drar jag inte något skarpt streck mellan mitt jag och sjukdomen. Man har väl inte vad jag vet ännu helt rett ut hur medvetandet fungerar, men det verkar finnas massor av kopplingar hit och dit mellan mer omedvetna nivåer och det vi kanske upplever som mer rationellt. Även personer som verkar friska styrs ibland av saker som de har svårt att kontrollera och inte förstår. Jag försöker mer och mer att gilla läget, hitta sådant som jag kan styra över och inse att det finns mycket i min hjärna som lever sitt eget liv. Det låter nog lite hårt... jag vet att det kan vara svårt att se det så, och det är inte nödvändigtvis rätt. Det är bara mitt sätt att orka med tillvaron.

Önskar dig bättre mående!

Jag har kommit framtill för länge sen att det var mer glöm detta att kontrollera sjukdom. Det gäller mer att få oss att samarbeta, se signaler och annat. Jag lever alltså tillsammans med min sjukdom.

Särat mig och det som jag ser som de bipolära tankarna. De är lixom inte jag.

Jag har mitt som jag behöver tänka på för att inte trigga det bipolära, så det är det jag ser som samarbeta. Det här som det oftast krockar rejält med livet utanför bland och mycket av allt jag måste tänka på, ser de som självklart och tar oftast ingen hänsyn till dessa faktorer.

Ja, känner lite som Chai - vissa saker kan jag styra över, andra inte. Och ja, det kan vara luddigt var gränsen mellan jaget och sjukdomen går, men ändå känner man att "så här skulle jag aldrig göra i vanliga fall" eller att man tappat kontrollen över vad man gör och säger och tänker. Man får acceptera att man inte alltid är riktigt sig själv... Men som Fallen säger att istället uppmärksamma varningssignaler och försöka stoppa saker innan det går för långt. Man kan kontrollera väldigt lite i sin omgivning egentligen, tror jag, och det gäller inte bara bipolära. Men man kan på något sätt kontrollera hur mycket det påverkar en själv.

Tack för alla svar! Nu när jag inte är nere längre så känner jag igen mig i det ni skriver.