Lat eller orkeslös?

Det var någon annan som skrev nyss om att känna sig lat. Jag irriterar mig på mig själv. Jag borde städa, högar över allt och julpyntet måste ned. Det blir aldrig helt tomt på diskbänken och jag ligger oftast steget efter för att plocka i och ur disk och tvätt. Gör det när nästa omgång måste i. Orkar inte ta itu med det när jag inte måste. Vill inte bjuda hem barnens kompisar för att det alltid är stökigt (nu dessutom med byggprojekt på gång). Jag kan göra ett ryck och röja ett rum, men sen tar det slut.
Jag orkar inte säga ifrån tillräckligt tydligt till barnen så de har svårt att sluta spela på plattor eller fokusera på snabb läggning. Jag köper mycket färdigmat, för att jag har för dålig fantasi för matlagning.
På jobbet är jag effektiv och produktiv, men jag jobbar bara 40%.
Hemma är jag så ineffektiv, det som bör ta en timme (matlagning, barnläggning etc) tar två timmar.
Min man klagar jämnt. Fast han är inte bra på att städa heller.
Jag tränar något ett par gånger i veckan. Träffar sällan vänner.
Barnen har många aktiviteter att skjutsa till, men väl där sitterjag mest och väntar.

Så här är jag för det mesta, både som normal och deprimerad. Är jag hypoman kan jag ha mer energi att städa, röja ett rum etc ett tag.

Är jag lat, eller är det sjukdomen och medicinerna?
Är det så här för er med?

Alltså, man måste nog definiera "lat". Ibland används det i positiv mening, som "nu ska jag ta det lugnt på semestern och riktigt lata mig och ha det bra". Oftast används det väl ändå som något negativt. Att man inte tar itu med saker, men då menar man inte saker som man gillar att göra utan saker man tycker är jobbiga. Folk brukar knappast säga att man är lat om man låter bli att titta på sin favoritfilm, utan lat är man när man inte dammsuger t.ex.

Jag är definitivt lat på många områden, som att plocka undan grejer och dammsuga, för det tycker jag inte alls om. Däremot är jag inte så lat när det gäller att laga mat eller tvätta, för det tycker jag om, så tröskeln för att göra det är mycket lägre.

Det finns ju faktiskt också personer som inte alls är lata när det gäller att städa, men kanske har väldigt svårt att komma igång när det gäller annat (har träffat dem).

En lustig sak till som slår mig nu är att det nog är lite fler kvinnor än män som kallar sig lata för att de inte har allt perfekt hemma.

Funderar på vad man behöver för att komma igång? Motivation förstås, bra tekniker och rutiner, ork! Förutom arbetet, pendlar du inte en del till jobbet?

Trots att vi bara är två i hushållet (alla barn utflugna sedan länge) så finns det alltid att göra, jag skulle inte orka om vi inte delade på det utan tjafs - skulle säkert orka fysiskt men inte psykiskt, det är så nedbrytande att behöva tänka på och fixa med allt utan ett tack. Been there done that.

När jag är hypoman har jag också mycket mer energi, fast det varar bara några dagar så ofta slutar det med ett halvfärdigt projekt. När jag är deprimerad är det jättesvårt att göra saker, så på det sättet påverkar nog sjukdomen för det varierar verkligen. Medicinerna tror jag bara påverkar på så sätt att de kan påverka sjukdomen, jag var likadan under de många år då jag inte medicinerade. Sedan får man verkligen inte glömma att det finns personer som inte är sjuka (i alla fall inte har någon officiell diagnos) som har det jättestökigt hemma, och kanske inte anstränger sig så mycket på jobbet heller. Jag tror att det är mer mänskligt än något mystiskt bipolärt. En del trivs bra med disciplin och andra lockas mer av lustfyllda aktiviteter.

Kanske får du göra det klassiska. Prioritera, skriva listor, ta ett område i taget. Om det funkar för dig. Var lite snäll mot dig själv, du har den ork du har. Och utpressa resten av familjen till att engagera sig!

Tack Chai för ditt långa svar! Ja definitionen är viktig. Jag tänker mig skillnaden som att lat är man när man inte gör fast man hade kunnat (egentligen orkat, är omotiverad). Orkeslös kan man vara fast man egentligen varit motiverad men faktiskt inte orkar.

Det är detta jag funderar mest på när det gäller mig själv. Har jag verkligen inte energi, eller är jag bara lat? Det känns som att jag inte har energi, allt jag har lägger jag på jobb och ibland något annat som träning och barnens läxor och aktiviteter. Sen hemma är orken slut, fast jag vet inte säkert.

Jag vet inte om det fortfarande är rest-trötthet kvar från utmattningssyndromet eller om det är så här jag är? Minns inte riktigt hur jag var, fast jag hade många fler saker på gång samtidigt.

Något som dränerar mig på ork är stress. Jag är stressallergisk, så istället för att ge energi förlorar jag det.

Jag är också en obotlig tidsoptimist så allt tar längre tid än planerat. Det känns som att jag går i sirap.

Jag tror jag måste backa lite på vad jag skrev, för jag misstänker egentligen att sjukdomen kan påverka en hel del i längden. Ser jag tillbaka på hur jag var för 20 år sedan är jag anmärkningsvärt mycket mer orkeslös idag (särskilt mentalt), definierat som att jag ofta avstår från att göra saker jag gärna hade velat göra, antingen för att de är viktiga eller helt enkelt för att de är roliga. Som idag, en lite gråtrist dag, så skulle jag ha velat åka en sväng till konstmuséet i grannstaden, och jag har egentligen all tid i världen men det är ett alldeles för stort projekt. Det tar emot att ens gå ut i köket och fixa kaffe.

Kanske är det åldern, men jag vet inte, tittar jag på min mamma och styvfar som är 76 respektive 86 så har de säkert tio gånger så många sociala aktiviteter, resor m.m. som jag. Skulle kanske hänga med i deras tempo i en vecka högst.

Jag har inte haft någon formell diagnos av utmattningssyndrom men jag undrar om inte min "stora krasch" för 17 år sedan var något åt det hållet. Har aldrig efter det gått tillbaka till det jag var innan prestationsmässigt. Blev som du skriver stressallergisk och intrycksallergisk vilket sitter i. Fast helt magiskt kan det försvinna när jag är hypoman, då kan jag gå i timmar i centrala Stockholm bland allt stök och bara gilla det, jag kan också koncentrera mig intensivt i en hel dag vilket jag absolut inte kan annars. Det är märkligt hur hjärnan kan funka. Jag har ju också fortsatt att ha massor av bipolära skov så jag har kanske inte haft någon bra chans till återhämtning.

Har du energi över som du lägger på saker som känns roligare för stunden (jag tänker kanske inte på saker som att slötitta på tv utan sånt som kräver lite mer) än saker som du egentligen tycker har högre prioritet? Finns det i så fall något du kan göra för att höja belöningsnivån för dig själv om du gör de "tråkiga" sakerna?

Om du inte orkar, särskilt om du har försökt pressa dig men ändå inte orkar, så vet jag faktiskt inte om det är så stor poäng med att pressa sig ännu mer. Jag har aldrig läst på ordentligt på nätet angående utmattningssyndrom men det kanske finns tips på sådana hemsidor?

Tidsoptimist verkar rätt jobbigt att vara, jag är gift med en. Jag är mer åt andra hållet, inte för att jag är så duktig utan mer för att det blir så stressigt om jag måste jäkta och jag tycker det är pinsamt att vara sen eller inte hinna med. Jag har en klocka på väggen i varje rum, plus armbandsur, mobil o.s.v. Sedan har ju faktiskt olika personer olika förmåga till inre tidsbedömning så alla har inte samma förutsättningar.

Vi dömer oss oftast, tänker åt andra om oss själva och vi jämför oss mot andra.

Ja, hemma hos mig är det rejält rörigt emellanåt. Då betoning mot rejält.

Min bror sa en sak, det är skillnad på rörigt och skitigt. När min syster sa att det är alltid så skitigt hemma hos mig. Det var ett riktigt tack du såg mig.

Hela mitt liv är någon form av evighetsprojekt kring sortering och hålla allt på sin plats. Jag vet inte om jag kommer att nå dit överhuvudet taget.

Nu innan jul så plockade, rensade och försökte skapa en ny sorts sätt hålla ordning här hemma.

Sanningen jag har inte direkt gjort detta sedan jag flyttade hit för om det var sju år sedan. Jag har mer bara flytta en hög till ett annat ställe, så gått igenom det och flyttat den högen tillsammans med en ny hög mer någon annanstans.

Jag är en rörig person. Ibland ligger jag inte bara ett steg efter utan kan bli sju om inte mer steg.

Jag är inte orkeslös eller lat, utan allt detta följer mig och mina svängningar i min vardag. Då kring att jag måste utrymme att landa och så återhämta mig. För mig är detta inte ett enda steg, utan två skilda steg. Jag vet inte hur många år jag har försökt få ihop detta som ett enda steg men det har mer eller mindre stort sätt alltid slutat i kraschlandning.

Så vad jag gör och detta är svårt ibland, med eller utan barn. Något som jag har fått acceptera som stor skillnad före och efter stroken. Före kunde jag tex dra till läkaren på dagen och ett möte på kvällen. Idag pallar jag inte för det stresspåslaget. Utan måste låta det bli möte eller läkare.

För jag har inte bara landning och återhämtning. Utan jag måste även se över start och köra "mitt fartyg" på den energi "mitt fartyg" kan genera. Den är lite som solceller. Går inte säga exakt utan helt olika.

Allt detta tar enormt mycket energi för mig. Enormt mycket och få jämvikt i allt detta, det är mitt arbete och min vardag. Mitt heltidsarbete.

För att få ihop allt så har jag och jag ska försöka få tillbaka allt, att allt har sin dag. Inte tvätta, röja och städa på en och samma dag.

Jag är inte heller orkeslös, som är en del av att vara bipolär. Utan det är andra faktorer som gör att en är och blir orkeslös. Det är enormt svårt att få ihop ekvationen i våra liv det passar inte riktigt in i de normer, ska vara, etc i samhället. Det blir lätt att vi dömer oss, tänker åt andra om oss själva och så jämför vi.

Ja, det som var när mitt barn var liten och jag inte riktigt hann med att städa och ha det så där "perfekt" som jag trodde alla andra alltid hade det hemma. Jag jämförde mig något enormt, tills sanningen kom fram många får inte ta hem kompisar hur som helst och då bara om deras föräldrar har hunnit med att städa innan. Hur det egentligen såg i deras vardag var inte riktigt den insyn man inte alltid får.

Sa till en kompis till mig, båda vuxna arbetar heltid, tre småbarn, hund och katt. Javisst är det rörigt och stökigt men de har barn, de arbetar heltid men det är inte skitigt. Stökigt och rörigt - ja, frukosten kan stort sätt stå kvar på köksbordet på dagen, för de hann inte plocka undan, innan de fick dra till förskola och arbete. Ibland stod både disken från middagen och frukosten över hela diskbänken - det är så och denna familj värdesätter hellre att kolla på barnprogrammen ihop, än ha det städat och ihop plockat hemma. När jag tex har varit över hjälpt med hundar och katter under dagen, så har jag plockat undan, fyllt diskmaskin och satt på den. När de har kommit hemifrån jobbet och ska börja göra allt detta, så sa min kompis - detta är ju det bästa någon kan ge någon annan. Jag gör det när jag är där under dagen och då sällan, gör detta mer för att jag vet hur känslan är och hur lätt att det känna uppgivenhet i allt detta, för någonstans räcker inte tiden till.

Utan vi måste göra det som är möjligt utifrån våra liv.

Detta med att allt som en ska använda måste var ditten och datten, så mycket mer än så. Jag har min köksspray för den underlättar mitt liv. Jag har min för badrummet med, för den underlättar mitt liv. Spray torka av. Jag har en till för resten av huset. Bra dammsugare, tvättmaskin som diskmaskin. Jag ser alla tre som hjälpmedel och jag har fått alla tre godkända av FK som hjälpmedel vid funktionsnedsättning. Även om det är bara jag här hemma, så behöver jag ha dem för att få min vardag att kanske fungera.

Vi har mer bara en viss mängd energi att hålla tillgodo med, för oss går det åt en del för förebygga skov, andra att försöka få ihop dagarna, etc... Så lata är vi inte, för vi alla mer eller mindre lever på lånad energi och vi inte heller alltid landa och sedan återhämta oss, utan vi landar så är vi i gång igen.

Jag önskar så många gånger att samhället, vår omgivning kunde ta in en liten del av våra liv, vår livsekvation och se våra parametrar i vår ekvation är inte samma som deras. Deras ekvation har större sannolikhet gå beräkna men vår saknar vissa delar och annat så vår kanske inte riktigt går att lösa och se hur mycket energi vi gör av med att försöka lösa vår ekvation.