jag behöver skriva av mig/skämmas/erkänna

jag jagas av skuldkänslor.
Jag har på något vis lyckats bli en falsk människa.

Alla tjejer jag har på sidan. Jag är för duktig på att säga rätt saker, få dem på fall trots att jag är så fel för dem.
Jag försöker inte ens. Det bara faller så rätt. Och det är oschyst av mig att ta vara på det. ta för mig av dem.
Jag har för många tjejer nu. Och på något vis har jag lyckats få alla av dem att tro att just de är "den".
Jag har aldrig sagt till dem att de är "den", men jag har också låtit bli att säga något annat, för det mesta.

Det går upp för mig att jag varit på en jävla bipolärbender och jag har påverkat andras liv, jag har varit ego, lovat för mycket, varit mer än jag är.

jag har inte ljugit om vem jag är.
Jag har bara varit så energisk/närvarande i intima relationer, de tror att det är så speciellt, det kan inte kännas så intensivt om man inte träffat sin själsfrände. Men de har bara träffat en hypoman. Och jag känner mig snarare som en äcklig sol-och-vårare.

Känslorna fanns där varje gång, jag ljög inte, men jag var sjuk. Det tar inte bort skulden men det är sant.

jag har varit hemsk jag skickar ut ett allmänt förlåt.
Jag har varit ansvarslös.
jag mår skit över det nu.

Förlåt om jag är förvirrad. behöver bara skriva.

Att skriva av sig är bra, det är väl det forumet delvis är till för. Ett första steg många gånger. Fortsätt bara!
Jag hoppas att du kommer på hur du ska göra. Att berätta om sjukdomen kan vara en väg.

Jag tänker som Berguv, det kanske verkar "litet" att skriva och det löser förstås inte magiskt allt, men ibland sorterar det tankarna mer effektivt än att låta allt snurra i skallen.

Hade varit kul att kunna påstå att du inte behöver bry dig och allt ordnar sig själv, men det tror jag inte, utan det blir nog en del jobbiga saker att konfrontera. Att du tycker att det är jobbigt är ändå ett sundhetstecken mitt i allt.

Jag hade verkligen dåligt samvete.
Och ja det var en del jobbigt att gå igenom, konfrontera.

Jag hade aldrig menat att vara taskig eller otrogen. Jag var alltid öppen med att jag levde i en relation, (öppet förhållande). Men på nåt vis fick alla för sig att just "vi" passade ihop så bra så jag var tvungen att lämna min tjej för att vara med just henne istället och leva lyckliga i alla våra dagar.

Jag var inte en player, jag var inte bara ute efter sex, men det kanske var något med just det som var problemet.
Nu är det slut med alla, förutom kanske en eller två, eventuellt tre. Men det är, tror jag, hoppas jag, relationer som är ömsesidiga känslomässigt.

Läste just vad jag skrev, det låter hemskt.
Jag är inte något sexmonster som har en massa KK:s, jag var kanske, på sätt och vis.

De relationer jag håller igång nu är vänrelationer, med sporadiska romantiska utbyten.