Hypomani, borderline

Alltså kan man på något sätt själv försätta sig i hypomanier? Eller handlar det enbart om borderline då? Finns det någon här inne som har både bipolär snabb pendlande samt borderline? Jag var på ett jobbigt jobbmöte i fredags som jag klarade bra. Jag ville verkligen inte ha det där jävla mötet men jag lyfte mig liksom och kände mig såååå på g under mötet, jag hade "flow". Lovade chefen guld och gröna skogar. Sen höll detta "flow" i sig över helgen och sen i måndags och hela denna veckan är jag tillbaka i mitt vanliga -1 eller -2 mående. Får panik över allt jag sa att jag ska "fixa" till chefen. Orkar inte göra någonting just nu (bara älta om mitt rent ut sagt, jävla, mående) Kommer liksom inte upp. Börjar misstänka att jag verkligen har både bipolär 2 snabbpendlande och borderline. Jag är nästan alltid i ett negativt och neråtgående sinnesläge, får ibland toppar som på påverkas både av yttre saker och av ingenting. Jag vill bara vara "normal" samtidigt som jag är så sjukt hypokondrisk så jag vågar inte äta någon medicin. Fuck...

Jag känner verkligen igen såna där toppar och flow. Det har funnits tillfällen där jag utan att tveka hade kunnat lova bygga en raket och flyga till månen och trott på det själv och varit superentusiastisk över projektet (och glatt påbörjat den) och sedan landar jag i verkligheten och kommer ihåg att jag är ju helt värdelös i precis allt... Vet inte vilken diagnos förklarar sånt, eller hur mycket det egentligen handlar om personlighet sdrag och inget sjukligt i sig.

LindenDream skrev:Jag känner verkligen igen såna där toppar och flow. Det har funnits tillfällen där ja utan att tveka hade kunnat lova bygga en raket och flyga till månen och trott på det själv och varit superentusiastisk över projektet (och glatt påbörjat den) och sedan landar jag i verkligheten och kommer ihåg att jag är ju helt värdelös i precis allt... Vet inte vilken diagnos förklarar sånt, eller hur mycket det egentligen handlar om personlighet sdrag och inget sjukligt i sig.

Grejen är ju att "kan" göra det jag säger att jag ska göra rent praktiskt (tror jag i alla fall) men sen faller det bara och det går bara inte att genomföra. Kanske är det bara ren och skär lathet, jag har ju alltid haft "lätt" för mig och inte behövt göra många knop för att klara mig igenom det mesta. Oavsett så är jag så trött på mig själv som håller på såhär, va tusan kan jag bara inte skärpa mig för? I och för sig det var nog det jag gjorde förra fredagen men då slog ser liksom över istället.

Vad en hypomani är är inte helt klarlagt än men vi kan nog lugnt säga att vissa saker utlöser hypomani, saker som ökar risken för hypomanier är olika droger och läkemedel, lite sömn, mycket stress och om man äter dåligt. Det här låter som stressutlöst hypomani men det finns alltid en chans att du även sovit dåligt, haft dålig aptit och om du står på ett antidepressivt läkemedel till exempel så är det som bäddat för hypomani. Så för att svara på frågan: nej det går inte att gå in i mani genom viljestyrka men det är mycket möjligt att stressen skickar in dig i manin vilket i efterhand både kan vara positivt och negativt.

Onddruid skrev:Vad en hypomani är är inte helt klarlagt än men vi kan nog lugnt säga att vissa saker utlöser hypomani, saker som ökar risken för hypomanier är olika droger och läkemedel, lite sömn, mycket stress och om man äter dåligt. Det här låter som stressutlöst hypomani men det finns alltid en chans att du även sovit dåligt, haft dålig aptit och om du står på ett antidepressivt läkemedel till exempel så är det som bäddat för hypomani. Så för att svara på frågan: nej det går inte att gå in i mani genom viljestyrka men det är mycket möjligt att stressen skickar in dig i manin vilket i efterhand både kan vara positivt och negativt.

Ja! Precis så kan det definitivt vara, jag var stressad som en galning innan, hade tänkt åka hem från jobbet, bara dra iväg, ringde sambon och skrev till Berguv här på forumet och visste inte vad jag skulle göra. De peppade mig och jag kom iväg. Men det kan nog vara stressen som gjorde att det tippade över. Men är det då bipoläritet eller är det borderline eftersom det är känslorna som styr hypomanin? Känslorna ska väl inte styra i bipoläritet? Det är så rörigt allting, kontrollfreak som jag är... Det är så svårt att släppa på det, jag måste veta exakt vad allting är, varför, osv. osv. Det låter helt sjukt men ibland önskar jag att jag var mer långsam tänkande och trög och "dum" så att jag slapp dessa tankar som snurrar hela tiden...

Jag blir ofta så på jobbet för jag blir så stimulerad av det samt stressad. På ett sätt känns det som jag kan påverka hypomanierna bara genom att jobba eller gå en målarkurs (så länge jag inte är deprimerad). Jag är nog ovanligt lättpåverkad av omständigheterna. Men jag har inte borderline, så det behöver ju inte vara det. Nu verkar det som jag är mer stabil än på länge trots att jag jobbat så kanske det är medicinerna. Jag har börjat med litium, men är inte uppe i måldos än.
Jag tycker det är värt att ge medicinerna en chans i alla fall.

Jag undrar om jag inte har lite ångest för själva ångesten också. Nu kan jag, felaktigt jag vet, ta ett glas vin eller två då och då mitt i veckan för att liksom "komma ner". Om jag börjar medicinera, kan jag inte ett glas vin? eller kommer jag inte känna att jag behöver det? Konstig fråga kanske, men vinet "hjälper" ju mig lite idag.

agster skrev:
Ja! Precis så kan det definitivt vara, jag var stressad som en galning innan, hade tänkt åka hem från jobbet, bara dra iväg, ringde sambon och skrev till Berguv här på forumet och visste inte vad jag skulle göra. De peppade mig och jag kom iväg. Men det kan nog vara stressen som gjorde att det tippade över. Men är det då bipoläritet eller är det borderline eftersom det är känslorna som styr hypomanin? Känslorna ska väl inte styra i bipoläritet? Det är så rörigt allting, kontrollfreak som jag är... Det är så svårt att släppa på det, jag måste veta exakt vad allting är, varför, osv. osv. Det låter helt sjukt men ibland önskar jag att jag var mer långsam tänkande och trög och "dum" så att jag slapp dessa tankar som snurrar hela tiden...

Om man slår upp bipolär sjukdom i DSM-5 och tittar på differentialdiagnoserna där och deras råd när det gäller att skilja mellan personlighetsstörningar och bipolär sjukdom så står det:

"Personlighetsstörningar såsom Borderline överlappar i symtombild med bipolär sjukdom, eftersom instabilitet i stämningsläge och impulsivitet är vanliga i båda diagnoser. Symtomen behöver utgöra en distinkt episod och måste märkbart höjas över ett grundläge [minst en manisk/hypomanisk episod] för att diagnosen bipolär sjukdom ska kunna ställas. Personlighetsstörning ska inte diagnosticeras i en obehandlad stämningsepisod."

Så kort sagt om du har tydligt avgränsade stämningsepisoder när du är uppåt och läkare kan se att du är minst hypoman så har du bipolär sjukdom men om du är instabil i stämningsläget hela tiden och snabbt växlar mellan olika stämningslägen så är det mer borderline-aktigt. För att avgöra om du är hypoman rekommendera DSM-5 att du måste ha upplevt en förhöjd grundstämning i minst 4 dagar, men hypomanier kan vara mycket längre. Om du istället svänger någon gång om dagen eller kanske varannan eller var tredje dag så uppfyller du inte kriterierna för hypomani och det du upplever kallas "instabilitet" eller "labilitet" i stämningsläge alt. cyclothymia.

Haha ja jag känner igen det där, jag gillar när jag kan sätta saker i fack, men mycket med diagnoser inom psykiatrin är ju lite rörigt så det är svårt att veta något 100%, men med den informationen som jag har citerat här kanske du kan reda ut det lite grann

Jag börjar misstänka lite att det är just bipolär depression som är mitt "grundläge". Jag har alltid varit så. Sen med SSRI blir jag manisk/hypomanisk i perioder. Alla 3 ggr jag tagit SSRI för depressioner, (både "vanlig" samt förlossningsdepression) så har jag blivit manisk/hypomanisk ser jag nu i efterhand. Sen tror jag att jag kan ha utvecklat borderline pga. detta och en hel del andra yttre omständigheter. Jag kör på den hypotesen ett tag nu.... så får vi se hur länge jag håller mig till det.

Jag har både borderline och ultrarapid bipolär.

Nu är jag jätte trött, men ska försöka förklara men ställ frågor om något som inte går att förstå.

Det som [Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.] beskriver är nog så där borderlinish. Istället för att klara av stanna i känslan som är, så kan vi få igång den motsatta känslan och då handlar det om att vi inte klarar av hantera situationen, sammanhanget eller känslan, etc...

På så sätt kan en med borderline pusha sig själv upp i något inom bipolära kallas hypertymt, alltså steget innan hypomani. Eller så blir allt så där totalt det motsatta. Finns inget mellanläge alls, utan mer ytterlägen. Går inte heller riktigt att medicinera fram ett mellanläge. Enda sättet att få någon form av kontroll är terapi. Då MBT eller DBT. Då få lära sig stanna i känslan.

En del av borderline som inte alltid talas högt om att vi gärna har en grundstämning som är mer åt nedstämdhet och tungsinne. Då på ett melankoliska hållet än ren depression. På så sätt att detta faktiskt göder det sättet som man ser sig själv på. Ja, oftast en mycket negativ självbild. Det är många gånger även detta som kan få en att kicka igång sig för att slippa stanna i en situation som kan förstärka denna självbild man har över sig själv.

Detta gör att man kan hamna i något som faktiskt ligger väldigt nära hypomani, med att man kickar i gång sig uppåt, då med den usla impulskontroll så kan man försätta sig i taskiga situationer, etc... Den stora skillnaden är detta är något man många gånger gör för att senare hamna i denna gyttjpöl där självhatet får extra näring, för då kommer som sagt tungsinnet med alla tankar över hur värdelös man är, etc...

Som jag försöker förklara är självhat, känslor och situationer som triggar känslor, tankar, etc...

Exempel
- När jag efteråt sitter och funderar över hur kunde jag komma med dessa idéer???
Då tex fixa sushi till 100 pers. På två dygn rivit allt som finns i köksskåpen och flyttat på allt, skurat rent allt riktigt väl och då inte sovit, ätit, etc... Detta är bipolärt.
- När jag inte vill stanna i en situation och då kan jag kicka igång mig att jag kan göra 100 olika saker bara så där i ett sort flyt. Här handlar det om att jag inte vill stanna i känslan som skapas ifrån en trigger, situation, etc...

Det som är för mig som är både ock. Är att det ena triggar det andra och det kan bli en rejäl ond spiral. Då med att man svänger som sagt med borderline men på ett mer intensivt sätt än vid bipolär. Bipolär är det mer att man är på eller så är man av. När det kommer till borderline så svänger man mellan ytter lägen i känslorna, antingen är allt euforiskt eller så är allt med nedstämt, ledsen.... Så känslor är borderline. Allt eller inget. Bipolär, så är man antingen av eller på.

Så ja, jag svänger som sagt i mina bipolära svängar och det är min borderline...

Mina svängningar låter liknande, men inom vården har man sagt att jag är långt från borderline i och med att jaghar varit ihop med maken i 20 år, aldrig hsft någon annan, inte heller bytt jobb eller bana så mycket, är bra på att samarbeta med dem i vården och har aldrig självskadat. Är det så stereotypiskt att alla med borderline är tvärtom mig då?

Fallen skrev:Jag har både borderline och ultrarapid bipolär.

Nu är jag jätte trött, men ska försöka förklara men ställ frågor om något som inte går att förstå.

Det som [Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.] beskriver är nog så där borderlinish. Istället för att klara av stanna i känslan som är, så kan vi få igång den motsatta känslan och då handlar det om att vi inte klarar av hantera situationen, sammanhanget eller känslan, etc...

På så sätt kan en med borderline pusha sig själv upp i något inom bipolära kallas hypertymt, alltså steget innan hypomani. Eller så blir allt så där totalt det motsatta. Finns inget mellanläge alls, utan mer ytterlägen. Går inte heller riktigt att medicinera fram ett mellanläge. Enda sättet att få någon form av kontroll är terapi. Då MBT eller DBT. Då få lära sig stanna i känslan.

En del av borderline som inte alltid talas högt om att vi gärna har en grundstämning som är mer åt nedstämdhet och tungsinne. Då på ett melankoliska hållet än ren depression. På så sätt att detta faktiskt göder det sättet som man ser sig själv på. Ja, oftast en mycket negativ självbild. Det är många gånger även detta som kan få en att kicka igång sig för att slippa stanna i en situation som kan förstärka denna självbild man har över sig själv.

Detta gör att man kan hamna i något som faktiskt ligger väldigt nära hypomani, med att man kickar i gång sig uppåt, då med den usla impulskontroll så kan man försätta sig i taskiga situationer, etc... Den stora skillnaden är detta är något man många gånger gör för att senare hamna i denna gyttjpöl där självhatet får extra näring, för då kommer som sagt tungsinnet med alla tankar över hur värdelös man är, etc...

Som jag försöker förklara är självhat, känslor och situationer som triggar känslor, tankar, etc...

Exempel
- När jag efteråt sitter och funderar över hur kunde jag komma med dessa idéer???
Då tex fixa sushi till 100 pers. På två dygn rivit allt som finns i köksskåpen och flyttat på allt, skurat rent allt riktigt väl och då inte sovit, ätit, etc... Detta är bipolärt.
- När jag inte vill stanna i en situation och då kan jag kicka igång mig att jag kan göra 100 olika saker bara så där i ett sort flyt. Här handlar det om att jag inte vill stanna i känslan som skapas ifrån en trigger, situation, etc...

Det som är för mig som är både ock. Är att det ena triggar det andra och det kan bli en rejäl ond spiral. Då med att man svänger som sagt med borderline men på ett mer intensivt sätt än vid bipolär. Bipolär är det mer att man är på eller så är man av. När det kommer till borderline så svänger man mellan ytter lägen i känslorna, antingen är allt euforiskt eller så är allt med nedstämt, ledsen.... Så känslor är borderline. Allt eller inget. Bipolär, så är man antingen av eller på.

Så ja, jag svänger som sagt i mina bipolära svängar och det är min borderline...

Tack för utförligt och intressant svar! Jag har definitivt borderline problematik. Jag har, tills allt är klarutrett i maj nån gång, blivit satt på en väntelista för ERGT (tror jag det hette) gruppterapi. Återstår att se hur det blir med det bipolära, de verkar verkligen vilja "ge mig" den diagnosen också, vi får se...

Fick du båda diagnoserna samtidigt?

Det talades om båda en precis början men sen ramlade en bort. Även efter tre manier pga antidepp så var bipolär bara borta och det var typ borderline. Efter DBT så fortsatte jag att svänga och ha djupa depressioner och väldigt av eller på som min vän psykiatiker sa. Hen hjälpte mig vidare och mot en bipolär diagnos. Ja, jag hade båda. Däremot så ångrar jag inte heller att det blev så som det blev genom att jag fick väldigt bra terapeutiska redskap, etc att hantera både av och på.

Så för mig efter både DBT och MBT så är jag väl medveten om vad som är vad, hur, varför, etc...

Berguv skrev:Mina svängningar låter liknande, men inom vården har man sagt att jag är långt från borderline i och med att jaghar varit ihop med maken i 20 år, aldrig hsft någon annan, inte heller bytt jobb eller bana så mycket, är bra på att samarbeta med dem i vården och har aldrig självskadat. Är det så stereotypiskt att alla med borderline är tvärtom mig då?

Nej så är det nog inte. Jag uppfyller "bara" 6-7 av 9 kriterier. Har tex också haft samma sambo i nästan 20 år. Det kan nog vara väldigt individuellt och olika det där.

Berguv skrev:Mina svängningar låter liknande, men inom vården har man sagt att jag är långt från borderline i och med att jaghar varit ihop med maken i 20 år, aldrig hsft någon annan, inte heller bytt jobb eller bana så mycket, är bra på att samarbeta med dem i vården och har aldrig självskadat. Är det så stereotypiskt att alla med borderline är tvärtom mig då?

Mycket av det som sägs kring borderline är mer myter eller vad man nu ska säga. Borderline handlar mer om att man är känslostyrd, då stora, långa och väldigt reaktiva känslor.

Jag har inte självskadat så, som man tänker på som självskada. Utan jag var ungvuxen väldigt destruktiv. Jag gjorde saker som gjorde att jag kunde slå på mig efteråt. Utsatte mig för risker och annat som många undrade över - hur kan du... ??? Tänkte inte så mycket mer på det då. Även detta att jag hoppade i säng och många gånger helt ogenomtänkt. Jag söp större killar under bordet, etc...

När jag var 22år så blev jag mamma och allt detta försvann ur mitt liv helt och mitt liv blev som sagt helt annorlunda. Jag slutade att vara destruktiv, slutade att dricka alkohol...

Visst kan jag sluta äta och leva på kaffe och cigg när jag inte vill kännas vid känslan och den är så pass stor att jag inte kan fly genom att kicka igång en positiv. Detta är faktiskt ett självskadebeteende. Finns som sagt många fler, men som sagt det är en myt att man måste var självskadande för att ha borderline. Då har man inte förstått problematiken.

Mycket av allt detta som drivit mig är att jag har haft ett enormt självhat. Ja, jag har hatat mig själv. Mycket av allt detta destruktiva jag har gjort har varit ett sätt att göda mitt självhat. Gjorde inget som jag strök med för ingen skulle ändå sakna mig och minst av allt mig själv. Jag hade länge ingen som helst koll på självkänsla... Jag var ändå inget värt...

Jag bytte hårfärg, en månaden platina blond, nästa svart, nästa klarröd... Bytte klädstil varje gång jag bytte vänner. Allt för att bli denna som jag trodde skulle vara, för den jag var inte "den rätta" och jag var inte "normal".... Så jag fortsatte att jaga detta "rätta och normala". Mycket som sagt sitter i huvudet som tankar, dömanden, nedvärderingar och annat. På detta triggar detta känslor och på så sätt är det oftast svårt att skilja på jag och situation, utan jag blir situationen.

Ja, jag har lämnat väldigt många vänner bakom mig. Bara så där. Jag kan fortfarande höja någon upp till skyarna och nästa slita ner dem. Så slänga dem i diket och gå vidare. Det är inte lika dramatiskt idag som innan jag blev mamma. Då var det mer att folk omkring kunde tillkalla vakter tex på t-centralen... Idag kan jag låta vänskap rinna ut i sanden för jag har i kunskapen idag att det var ingen bra relation. Idag vet jag skillnaden.

Hade alltid en bakdörr öppen så att jag kunde fly. Dra om jag så behövde. Jag gjorde allt för att vara den som inte la märke till om jag hade varit där eller inte. Något som var så svårt för jag har inte riktigt den personligheten som gör, att man glömmer mig...

Utåt sett så var jag nog som alla andra. Något lite för smal vilsen tjej... Som inte riktigt i visste var hon hörde hemma och vem hon var, mer än hon var mamma.

För mitt liv har mer handlat om att kasta mig från en sak till en annan, för att slippa stå i allt som blev till slut, till mitt självhat, mina känslor, etc... Jagat ifrån mina egna känslor.

När jag gick i DBT så fick till en början gå i bildterapi - för att jag inte kunde sätta namn på mina känslor. Så långt ifrån stod jag från dem. Mha bildterapi, så fick jag möjligheten att stanna i en tillräckligt länge så att jag kunde uppleva den och sätta ett namn på den.

Många gånger har jag mer varit hon som har lyssnat, imploderat inom mig, gjort det som andra sagt åt mig att göra, etc... Varit en ganska så lam person eller vad man ska säga. Gjort allt för att undvika konflikter, etc.... Lät många mer köra över mig, kliva rakt över mig, etc...

Så mycket ja - är mer ren okunskap om borderline och vad det egentligen handlar om.

Vem kan avläsa mellanmänskliga relationerna, då tonfall, kroppsspråk, känslor, etc hos den andre när man har fullt upp själv försöka hantera känslan som är? Detta är då det som oxå kallas mentalisering.

Ja, instabil emotionell personlighetsstörning är bättre än borderline. För det är känslor som det hela handlar om. Man är känslostyrd, flyr känslor, jagar efter detta så kommer allt bara bli bättre....

agster skrev:

Berguv skrev:Mina svängningar låter liknande, men inom vården har man sagt att jag är långt från borderline i och med att jaghar varit ihop med maken i 20 år, aldrig hsft någon annan, inte heller bytt jobb eller bana så mycket, är bra på att samarbeta med dem i vården och har aldrig självskadat. Är det så stereotypiskt att alla med borderline är tvärtom mig då?

Nej så är det nog inte. Jag uppfyller "bara" 6-7 av 9 kriterier. Har tex också haft samma sambo i nästan 20 år. Det kan nog vara väldigt individuellt och olika det där.

Jag har mer "bara" uppfyllt fem av dessa kriterier, alltså egentligen inte ens tillräckligt för att kunna få någon diagnos men ändå är det så att detta stämmer så pass bra ändå. Jag har räknats att ha en mycket grav borderline problematik. Nu har jag fått gå både DBT och MBT, men fått min vardag att fungera och vet ni att jag faktiskt gillar mig själv. Är nog ganska okej...

Tycker, du, Fallen, gav ett mycket intressant och genomkänt svar. Har verkligen fåt läsa något som bara en som har varit med om det, har skrivit. Mycket givande.
Däremot känner jag inte alls igen mig. Jag har alldrig snabba växlingar, är rak i mellanläge, men också i depression eller hypomani. Känner mig i detta, att ha långa perioder, ibland även lite ensam. Här på forumet verkar det som om alla har växlingar typ varannen dag. Jag kan nästan säga att jag skulle önska lite mer spretiga känslor. Konstigt.

Det här med psykologi är bara för "härligt" ibland. Jag ska alltid anpassa mig, vara flexibel, slå på mig själv, vända mig själv ut och in för andra utåt sett - på samma gång som jag typ kokar inombords. Ingen ser den riktiga jag på nåt sätt och ser dem mitt riktiga jag så blir de nog chockade för det stämmer inte med bilden av "lilla söta lydiga duktiga". Kanske har det med åldern (är 39) att göra men jag ORKAR inte längre hålla masken? För det känns som om det är det jag gör/alltid har gjort.

agster skrev:Det här med psykologi är bara för "härligt" ibland. Jag ska alltid anpassa mig, vara flexibel, slå på mig själv, vända mig själv ut och in för andra utåt sett - på samma gång som jag typ kokar inombords. Ingen ser den riktiga jag på nåt sätt och ser dem mitt riktiga jag så blir de nog chockade för det stämmer inte med bilden av "lilla söta lydiga duktiga". Kanske har det med åldern (är 39) att göra men jag ORKAR inte längre hålla masken? För det känns som om det är det jag gör/alltid har gjort.

Det som jag säger - att jag vänder in och ut på mig själv för att "passa in" och då på andras villkor. Men vad jag står i allt detta är mer det som bara sker inom mig och ingen får se eller ta del av, tills jag imploderar. Det sista är inget heller som andra får ta del av.

Jag är idag 47år och fick min borderline diagnos när 35. Då handlade om att jag inte längre orkade och jag faktiskt in i väggen. Inte för att det som man tror utan för att klara av hålla masken upp och låta livet tuffa på som jag trodde att alla andras liv såg ut och fungerade.

Jag var 35år, ensamstående mamma, gick ut civilingenjörs utbildning med höga betyg, hade alltid hemma tipp topp, aldrig en dammråtta, allt vara egentligen bara för perfekt.

Perfekt på så sätt, att ingen skulle få se vilken looser jag egentligen var... För det jaget fick knappt jag ta del av.

Samtidigt träffade jag då min kille. Han fick mig att öppna lådan där jag hade gömt alla mina känslor. De som jag hade stängt av för att överleva...

Känslor fungerar på ett liknade sätt som en boll man trycker under vattnet. Ja, det går att hålla bollen under ytan ett bra tag men rätt som där så slinker bollen i väg... Det skvätter vatten och bollen flyger oftast sin kos. På samma sätt fungerar känslor, som bollen. Det går att gömma undan, förtränga, etc... Tills en dag så drar de i väg som bollen och då när detta sker som det gjorde när jag var 35år. Då orkade inte jag ens spela längre och inte ens för mig själv.

agster skrev:

Onddruid skrev:Vad en hypomani är är inte helt klarlagt än men vi kan nog lugnt säga att vissa saker utlöser hypomani, saker som ökar risken för hypomanier är olika droger och läkemedel, lite sömn, mycket stress och om man äter dåligt. Det här låter som stressutlöst hypomani men det finns alltid en chans att du även sovit dåligt, haft dålig aptit och om du står på ett antidepressivt läkemedel till exempel så är det som bäddat för hypomani. Så för att svara på frågan: nej det går inte att gå in i mani genom viljestyrka men det är mycket möjligt att stressen skickar in dig i manin vilket i efterhand både kan vara positivt och negativt.

Ja! Precis så kan det definitivt vara, jag var stressad som en galning innan, hade tänkt åka hem från jobbet, bara dra iväg, ringde sambon och skrev till Berguv här på forumet och visste inte vad jag skulle göra. De peppade mig och jag kom iväg. Men det kan nog vara stressen som gjorde att det tippade över. Men är det då bipoläritet eller är det borderline eftersom det är känslorna som styr hypomanin? Känslorna ska väl inte styra i bipoläritet? Det är så rörigt allting, kontrollfreak som jag är... Det är så svårt att släppa på det, jag måste veta exakt vad allting är, varför, osv. osv. Det låter helt sjukt men ibland önskar jag att jag var mer långsam tänkande och trög och "dum" så att jag slapp dessa tankar som snurrar hela tiden...

Jag är ju inte riktigt diagnosticerad med bipolär, känner mig dock hemma där, och vet inte exakt vad borderline är, men jag tycker nog, som ni båda säger, att jag triggas igång av stress så som du beskriver det. Mycket nervositet i lägen där jag måste vara "på" får igång mig och sen håller det i sig ett tag. Det är liksom inte bara på mötet (om man tar ditt exempel). Samma är det väl med sömnbrist. Man funkar inte normalt, är med om något lite stressande och då triggas en hypomani. Jag önskar också att jag inte funderade så mycket som jag gör, hade gärna varit trög, och inte analytisk bla bla bla...Trött på tankar.

Yoga skrev:
Jag är ju inte riktigt diagnosticerad med bipolär, känner mig dock hemma där, och vet inte exakt vad borderline är, men jag tycker nog, som ni båda säger, att jag triggas igång av stress så som du beskriver det. Mycket nervositet i lägen där jag måste vara "på" får igång mig och sen håller det i sig ett tag. Det är liksom inte bara på mötet (om man tar ditt exempel). Samma är det väl med sömnbrist. Man funkar inte normalt, är med om något lite stressande och då triggas en hypomani. Jag önskar också att jag inte funderade så mycket som jag gör, hade gärna varit trög, och inte analytisk bla bla bla...Trött på tankar.

Jag känner också tydligt av att jag går igång på stress och sömnbrist, däremot tror jag inte att jag har borderline, det går liksom inte ihop med att jag har många stabila relationer utan drama. Det krävs ju fler kriterier än så för att uppfylla den diagnosen, exempelvis stark separationsångest (rädsla för att bli övergiven), svart-vitt tänkande (särskilt i nära relationer), kronisk inre tomhetskänsla, risktagande, problem med aggressioner, kortvariga humörsvängningar (timmar eller några få dagar snarare än veckor) m.m. - man behöver inte ha allt utan 5 av 9 kriterier så det är en aning luddig diagnos på sitt sätt och alla med diagnosen är inte exakt lika (jag säger inte att den inte finns men att den bör diagnosticeras på ett seriöst sätt).

chai skrev:

Yoga skrev:
Jag är ju inte riktigt diagnosticerad med bipolär, känner mig dock hemma där, och vet inte exakt vad borderline är, men jag tycker nog, som ni båda säger, att jag triggas igång av stress så som du beskriver det. Mycket nervositet i lägen där jag måste vara "på" får igång mig och sen håller det i sig ett tag. Det är liksom inte bara på mötet (om man tar ditt exempel). Samma är det väl med sömnbrist. Man funkar inte normalt, är med om något lite stressande och då triggas en hypomani. Jag önskar också att jag inte funderade så mycket som jag gör, hade gärna varit trög, och inte analytisk bla bla bla...Trött på tankar.

Jag känner också tydligt av att jag går igång på stress och sömnbrist, däremot tror jag inte att jag har borderline, det går liksom inte ihop med att jag har många stabila relationer utan drama. Det krävs ju fler kriterier än så för att uppfylla den diagnosen, exempelvis stark separationsångest (rädsla för att bli övergiven), svart-vitt tänkande (särskilt i nära relationer), kronisk inre tomhetskänsla, risktagande, problem med aggressioner, kortvariga humörsvängningar (timmar eller några få dagar snarare än veckor) m.m. - man behöver inte ha allt utan 5 av 9 kriterier så det är en aning luddig diagnos på sitt sätt och alla med diagnosen är inte exakt lika (jag säger inte att den inte finns men att den bör diagnosticeras på ett seriöst sätt).

Nu börjar jag fundera på om jag har Borderline diagnos!

Yoga skrev:
Nu börjar jag fundera på om jag har Borderline diagnos!

Är inte alltid så smart att diagnosticera sig själv, däremot kan man absolut ta upp frågeställningar med läkare/terapeuter. En gång i tiden var borderline (eller emotionell instabilitet som det kallas nu) nästan en dödsdom, man ansågs som ett hopplöst fall. Men numera finns det flera effektiva terapimetoder som ofta kan hjälpa väldigt mycket, så har man frågetecken kan det vara en vits med att bli utvärderad och se om man i så fall kan få någon av dessa terapier.

Ett par länkar jag kom på med färsk forskning om borderline/EIPS. Även om man nu inte har diagnosen är det rätt bra allmänbildning.

[Du måste vara registrerad och inloggad för att se denna länk.]

Mycket när man kommer till borderline så tänker man oftast på att personen är utåtagerande men oftast är personen inte ens det. Jag exploderar inte, utan imploderar. Handlar om att jag inte riktar känslorna utåt, utan jag slår mig själv med dem. Eller så bryter jag ihop en som gråtande pöl i ett hörn mot slutet. För att jag till slut kört slut på mig mentalt. Så reser jag mig igen, så till slut har jag kört slut på mig mentalt... Mentalt slut är all min energi, kraft och ork har handlat om att få ihop mitt liv och många andra delar.

Försöker utåt alltid hålla masken. Hålla fasaden uppe. Sällan någon som egentligen får ta del av allt som föregår inom mig. Jo, jag kan skratta utåt samtidigt som jag gråter inombords.

Mycket av allt detta som står på nätet om borderline är oftast dessa kriterium som rabblas om en hit och den dit.

Mellanmänskliga relationer, eller mentalisering som det oxå kallas. Tror jag förklarade innan att man själv har så svårt att hantera sina egna känslor, hålla fasad, mask uppe så man får då svårigheter att kunna läsa av den andre. Deras känslor speciellt och många gånger så har man ingen direkt relation till sina egna känslor, så hur ska man då kunna läsa av detta hos andra när man har svårt att göra det emot sig själv.

Om och om igen, återkommer jag till känslor. Därav gillar jag boken Känslostormar och även de länkar som chai länkade till. Jag har allt tre som vänner på Facebook, via olika grupper som diskuterar, pratar, etc ... Peder är riktigt bra. Ingen av dem dömer.

Jag har kämpat i så många år för att komma ur allt, som sagt de få som gått både DBT som MBT. Båda är super bra terapi former och mycket av allt jag har fått lära, ta del av, etc... Har jag även mycket användning av när det kommer till det bipolära.

Den har strukits, den har kommit tillbaka, den har strukits och den har kommit tillbaka. Nu är jag mer helt okej att den står med. Min huvud diagnos är egentligen inte bipolär, utan den är borderline.

Jag kan säga att jag lätt kan likna borderline med att det är en adhd form men här är det känsloregeringen i som strular. När det är känslor, så kan jag idag leva med dem men fortfarande är dem allt eller inget. Finns inget riktigt mellanläge utan jag får anpassa mig efter väldigt mycket.

Så jag blir jag lycklig, så ja så kan de trigga en hypomani men behöver inte heller vara så. Så blir jag slutkörd emotionellt så betyder det inte att det triggar en depression. Utan den ligger som sagt på helt annat plan och har sitt egna liv i allt detta.

För min del är detta att om och om igen dundra in i väggen, emotionellt utbränd. På det svänga bipolärt, då ultrarapid. Det som äter upp mig, inifrån och ut.